Kommentar: Inflationsspöket är tillbaka

Inflationen, mätt i konsumentpriser, steg med 0,8 procent mellan augusti och september. Det innebär en fortsatt stegring, föregående månad var ökningstakten 0,7 procent. Det är också väsentligt mer än de 0,6 procent som marknaden väntade sig.

Detta bör ge riksbanken en del huvudvärk. För det här innebär att inflationstakten det senaste året har klättrat upp till 3,2 procent. Årstakten för den underliggande inhemska inflationen, där man räknar bort importpriser, är ännu högre, 3,4 procent. Det är en bra bit över riksbankens mål på 2 procent, och även rejält utanför det tillåtna spannet på 1-3 procent.

Bakom ökningen ligger främst prishöjningar på kläder, bensin, livsmedel samt restauranger/hotell. Av dessa är det framförallt prisökningarna på kläder som kan betraktas som säsongsmässiga, det vill säga tillfälliga.

Och det är just med tillfälligheter som riksbankschefen Urban Bäckström har förklarat de skarpt ökande priserna med det senaste halvåret Men alla bedömare håller inte med honom, bland annat när det gäller oljepriset. Frågan är hur länge man kan hävda att effekterna är tillfälliga. I vilket läge blir de varaktiga?

Samtidigt brottas den globala ekonomin nu med recessionsrisken, vilket gör att den svenska såväl som andra centralbanker tar mindre hänsyn till inflationsrisken än de annars skulle ha gjort.

När riksbankschefen höll tal igår gav han inga tydliga signaler om åt vilket håll räntebeskedet lutar på måndag, vilket tyder på att det finns en stor osäkerhet bland ledamöterna. Han betonade att det riksbanken främst tittar på nu är konjunkturutsikterna, kronan och inflationsförväntningarna.

Bäckström sade också att ”det finns en risk att återhämtningen i den svenska ekonomin, trots den svaga kronan och de låga realräntorna, blir långsammare än vad som tidigare förväntades”.

Många tolkade hans uttalanden som att räntan lämnas oförändrad på måndag, men att det finns möjligheter till fortsatta sänkningar längre fram, beroende på hur bilden då ser ut.

Riksbanken ska agera på lång sikt, men frågan är om det inte handlar om att sätta en fot framför den andra och bara känna sig fram just nu. Ingen kan ens förutsäga vad som händer imorgon, hur ska man då med någon trovärdighet kunna spå hur det ser ut om två år?

I Sverige, liksom i övriga världen, fortsätter konjunktursignalerna att vara blandade. Den svenska arbetslösheten ökar, om man räknar bort folk i åtgärder och det bör man ju göra, men är fortfarande lägre än för ett år sedan. Klädhandeln ökar, men med mycket modesta 0,3 procent hittills i år.

I USA fick bilförsäljningen plötsligt ett kraftigt lyft i början av oktober, stimulerat av räntefria lån. Men samtidigt visar husmarknaden första tecknen på att mattas av, vilket betyder att hushållen nu blivit mer försiktiga. I dagsläget pekar prognoserna mot en total försäljning på 4,9 miljoner enheter, mot 5,1 förra året, och en årstakt på 5,5 miljoner fram till augusti.

Amerikanska Federal Reserve sänkte räntan till 2,50 vid sitt senaste möte men kan mycket väl sänka igen i november som läget ser ut.

ECB:s signaler vågar ingen längre försöka tyda, istället förlitar sig många på fundamenta. Till fundamenta hör det faktum att konsumenternas förtroende för ekonomin är det lägsta på fyra år, att arbetslösheten fortsätter att öka, främst i den största ekonomin inom eurozonen, Tyskland. Många ekonomer räknar med att den totala arbetslösheten inom området i början av nästa år ligger på 9 procent, mot 8,3 i augusti.

Det borde luta åt en sänkning vid dagens möte, men det är inte givet.

Men samtidigt som makrofakta ser dystra ut verkar aktiemarknaderna, som alltid ligger steget före, försöka lyfta. Både Stockholm och New York har stigit den senaste tiden. Och även om det säkert kommer att bli en turbulent uppgång när den faktiskt kommer, ser många aktörer de enorma stimulanspaketen i USA som en god förutsättning för att ekonomin ska lyckas vända upp inom överskådlig tid.