Kommentar: En etisk börs kostar pengar

Debatten om etik och moral på den svenska finansmarknaden blossar upp titt som tätt. Den här gången i Dagens Industri sedan finansmannen Mats Qviberg sett rött efter en misstänkt prisdumpning i en aktie som han har stora intressen i.

Givetvis är alla diskussioner viktiga om hur lagar och regler ska upprätthållas på finansmarknaden. Det handlar om att skapa förtroende och effektivitet som alla tjänar på i längden. Problemet är att de problem som finns är kända sedan länge men att ingen vill ta på sig ansvaret, så också i den senaste debatten.

Det blir den gamla vanliga visan: Stockholmsbörsen är nöjd i största allmänhet, åklagarna på Ekobrottsmyndigheten känner sig handikappade på grund av tandlösa lagar, regeringen pratar om kommande EU-direktiv, något riksdagsparti vill förstatliga alltihop och Finansinspektionen skyller på resursbrist.

Det är just det sistnämnda som är känt sedan länge och också där som det kortsiktiga problemet ligger. Diskussionen om att förändra ansvarsfördelningen och lagarna som reglerar marknadsövervakningen är givetvis intressant men faktum är att det redan finns både lagar och regler som styr vad som är tillåtet och inte på finansmarknaden och på börsen.

Men i ett civiliserat samhälle måste lagtexten också kunna omvandlas i konkret handling. För det krävs det resurser och det saknas uppenbarligen när det gäller att komma till rätta med problemet med insideraffärer och otillåten kurspåverkan.

Sven Hegelund, ansvarig statssekreterare på finansdepartementet, ryter till om tillståndet på Stockholmsbörsens marknadsövervakning i dagens utgåva av Dagens Industri. Han tycker att börsen måste skärpa sig annars blir det andra bullar.

”Klarar man inte det kan vi tvingas öka resurserna till Finansinspektionen och möjligen också öka dess formella ansvar”, säger Sven Hegelund.

Det låter som ett hot men är i själva verket en förbannad skyldighet. Finansinspektionen har gång på gång de senaste åren försökt få gehör för ökade anslag men inte mycket har hänt. Konsekvenserna är tydliga.

Ett av verksamhetsmålen är att utreda och upptäcka fall av otillåten insiderhandel eller kurspåverkan. Finansinspektionen ger sig själv underbetyg på den punkten i årsredovisningen för 2000.

Betyget blir 3 på en fyrgradig skala, där 1 är bäst. ”Målet till mindre del uppfyllt”, konstaterar Finansinspektionen i årsredovisningen. Tydligare kan det inte sägas.

Inspektionens företrädare har vid upprepade tillfällen framfört krav på ökade resurser för att kunna utöka personalstyrkan och förbättra verksamheten. Finansinspektionen har idag 160 anställda och anslaget till verksamheten 2001 var budgeterad till knappt 157 Mkr. Det innebär en tilldelning på 980 000 kronor per anställd.

Det kan jämföras med situationen för den amerikanska motsvarigheten Securities and Exchange Commission (SEC) som under 2001 rörde sig med 57 procent mer per anställd (1,5 Mkr). SEC har 2 900 anställda och det totala anslaget uppgick 2001 till mer än 4,4 miljarder kronor.

Även om USA är en mycket större marknad än Sverige så är skillnaden mellan SECs och Finansinspektionens finansiella muskler tydlig. I kombination med kraftfulla sanktionsmöjligheter som en följd av en annan juridisk status framstår SEC därför som mycket lyckat i jämförelse med Finansinspektionen.

I veckan kunde SEC bland annat meddela att investmentbanken CSFB gått med på en uppgörelse att betala över 1 miljard kronor sedan SEC uppdagat oegentligheter i samband med börsintroduktioner som banken hanterat.

Uppgörelser utanför domstol är SECs kännetecken nummer ett när de slår ner på finansmarknadens skurkar. Denna metod kan givetvis diskuteras men effektiviteten går inte att ta miste på. Snabbheten i utredningarna är imponerande och skulle inte gå att upprätthålla utan goda finansiella resurser. Detta är en enkel sanning som den svenska statsmakten i allmänhet och finansministern i synnerhet borde betänka nästa gång Finansinspektionen ber om mer pengar för att kunna fullgöra uppdraget att övervaka den svenska finansmarknaden.