Kommentar: Börsen är galen

Vad är det som händer?

För första gången sedan 30-talet har Feds aggressiva sänkningar av styrräntan inte lett till en börsuppgång i USA. Några tecken i kurserna av den förestående konjunkturuppgången som det kommit allt starkare signaler om finns inte. Industrin bombarderar med bättre resultat än väntat.

Ändå faller rubb och stubb på Stockholmsbörsen.

Jag förväntar mig att placerare i aktier är som folk är mest – olika. Vissa placerare har tålamod och investerar på lång sikt. Andra är otåliga och vill göra snabba klipp. Vissa skyr risk, en annan grupp gör det inte. Vissa är kloka och kalkylerande medan andra är irrationella och handlar tokigt.

Dessutom verkar de flesta placerare inte ha några som helst problem att hoppa mellan extremerna.

Men vad kan få delar av denna grupp människor att på en enda dag utan några större nyheter tycka att aktierna ska ned med 6 procent? Eller för den delen 30 procent på drygt två månader?

Av variablerna i en värderingskalkyl är det inte räntan. Den är ju given av räntemarknaden. Och att en krona i vinst eller utdelning är värd just en krona accepterar alla. Problemet är att det inte längre finns så många säkra kronor när majoriteten företag lider av en svag lönsamhet.

Ännu svårare att få en samsyn är kring risken och den framtida vinsttillväxten. De två faktorerna som dominerar prissättningen på aktier just nu. Resultatet är en galen och skenande börs.

Alla aktieägare vill ha kompensation för den högre risken med aktier än till exempel en obligation. Historiskt har genomsnittet legat på mellan 4 och 6 procent extra.

Men vilken höjd ska placerarna ta för att konflikten Israel-Palestina kan eskalera eller en USA-attack mot Saddams Irak?

Eller vad ska de räkna med som tycker att inte det längre spelar någon roll vad företagen, revisorerna eller mäklarfirmorna säger eller skriver, eftersom de ändå ljuger?

Ska riskpremien höjas med en, fem eller tjugo procent?

Ingen vet och då är det bättre att ta i för mycket än för lite tycks de flesta nyfrälsta riskundvikare resonera just nu.

Svårt är det också att få ett grepp om de framtida vinsterna. De som läst bolagens rapporter så här långt slås av en sak – att försäljningen står och stampar. De flesta företagsledningar har lyckats sänka sina kostnader och höja resultatet med olika program. Men nästan ingen kan visa upp någon imponerande försäljningsökning.

I telekomutrustningsbranschen har Ericsson och Nokia steg för steg målat ett allt mörkare lager färg över utsikterna för i första hand infrastruktur men även de stabilare mobiltelefonerna.

I kölvattnet riskerar bankerna som lånat ut pengar till företagens kunder, operatörerna, att åka dit.

Även den stabila läkemedelssektorn har det knepigt just nu. Sparkoncernen Skandia redovisade dåliga försäljningssiffror. Till och med i verkstadssektorn som imponerat med starka resultat är det svårt att hitta några försäljningsökningar.

Men att som börsen på onsdagen dra alla bolag över en kam är alltför lätt.

Ericssons tillväxtkris är strukturell – det lär ta lång tid innan de skuldsatta operatörerna kan trycka på investeringsknappen igen. I sunda och välstrukturerade branscher där den allmänna efterfrågan avgör lär come-backen komma betydligt tidigare.