Kommantar: Skandias icke-ledning

Sampochefen Kai Stadigh är oroväckande tydlig när han beskriver krisen i If, Skandias tidigare hälftenägda sakbolag som nu slagits ihop med det finska försäkringsbolaget Sampo.

Fjolårets förlust på nära 3 miljarder bottnar enligt Stadigh i dåligt ledarskap. VDn byts nu ut från en CFO, i form av den finanskunnige Bo Ingemarsson, till en person med tydlig bakgrund från företagsförsäkringar i form av Torbjörn Magnusson. Börsplanerna läggs på hyllan.

Skandiachefen Lars-Eric Petersson har alltså låtit If ha fel VD under 2,5 år, allt medan Skandia bara velat sälja sitt innehav snarare än att utveckla verksamheten. Facit är en felriktad kapitaldränering, två misslyckade börsintroduktionsförsök samt en havererad fusion i Finland som dessutom kantades av osmakliga turer.

Och inte har Skandia blivit av med sina If-aktier på vanlig väg heller, bara sålt iväg delar av aktieposten till Skandia Liv, som inte alltför sällan blir motpart när Skandia gör tveksamma affärer.

Lars-Eric Peterssons debacle med Bo Ingemarsson kan läggas till maktkampen med entreprenören Jan Carendi. Den senare fick silkessnöret våren 2000. Under 2001 halverades försäljningen av sparandeprodukter och brist på produktutveckling blev tydlig.

Med facit i hand låg Peterssons fokus alltför länge på finansieringen av sparverksamhetens aggressiva tillväxtstrategi. Kanske förstod Petersson aldrig sparrörelsens dynamik.

Den kontroversiella försäljningen av Skandias kapitalförvaltning till norska DNB har synliggjort en tredje förtroendekris mot Lars-Eric Peterssons ledningsgarnityr. Den som sattes att försvara affären blev Ulf Spång, finanschefen som nyligen befordrades till ansvarig för Skandias Europarörelse.

Den pedagogiska svårigheten att förklara affärslogiken bakom en försäljning vars enda syfte är att frigöra pengar för Skandias sparrörelse har varit tydlig. När det dessutom blev mindre pengar än vad många finansanalytiker räknat med sjönk även Skandiaaktien.

Ulf Spång är en intressant person även av andra skäl. Han var VD för revisionsfirman Ernst & Young och revisor i Skandia när Lars-Eric Petersson anställde honom som finanschef våren 1997.

Han har bland annat arbetat med Skandias omdiskuterade redovisning av så kallat ”embedded value” liksom värdepapperisering för att på trolleriliknande manér frigöra kapital och understödja en stigande aktiekurs.

På aktiemarknaden kan Ulf Spångs Skandia sägas bära en smitta av Enron, den amerikanska jättekonkursen där komplicerade affärer och svårgenomtränglig redovisning satt blåslampa på revisorernas oberoende gentemot företagsledningen.

Pikant i sammanhanget är att Ulf Spång även har en styrelseplats i Kinnevik, styrt av den kontroversiella finansmannen Jan Stenbeck. Aktiekurserna i bolagen som ingår i det snåriga Stenbecksimperiet bär numera Enronsmitta ochfaller.

Lars-Eric Petersson tog över VD-skapet i Skandia vid årsskiftet 1996/97. Aktien fördubblades nästan omedelbart till cirka 60 kronor, främst som en följd av att verksamheten renodlades. Gamla Skandiavärden plockades alltså fram. Sedan steg aktien som en raket till cirka 250 kronor, bara för att i februari 2002 stå och stampa på samma nivå som i början av 1998.

Något gick uppenbarligen fel. Kanske drevs jakten på pengar för att utveckla Skandias globala sparrörelse för långt när det tilläts gå ut över både verksamheterna och Skandia Livs åtagande gentemot spararna?

Med facit i hand verkar flera års rykten om ”bråken på ledningsvåningen” i Skandiahuset visa sig sanna. Ledarskapet verkar ha saknats.

Frågan är vad Lars-Eric Petersson lyckats med överhuvudtaget, förutom bragden att få svensk näringslivs högsta bonus ett enskilt år. Bland de svenska aktieägare som sannolikt känner sig ordentligt lurade finns Industrivärden, som under åren köpt på sig en ordentlig aktiepost.

Ansvaret faller onekligen tungt på Skandias nuvarande och gamla styrelse.