Kom igen Kurt – nu tar vi dem

Den senaste tiden har det kommit signaler som innebär att vi kanske ser början till slutet på den finska framgångssagan. Veckans besvikelse handlade om en sämre utveckling för systemsidan än väntat. Detta kan vara en tillfällighet, men det kan också vara ett första tecken på att Nokia aldrig kommer att bli den livsfarliga utmanare till Ericsson inom mobil infrastruktur som inte minst koncernchef Ollila utlovat. Risken är dessutom stor att det dröjer innan 3G-systemen blir lönsamma. Samtidigt är GSM-marknaden på väg att gå in i en lugnare tillväxtfas. Inom telefoner är Nokia däremot den obestridliga ledaren. Närmaste konkurrenten Motorola kommer långt efter sett till marknadsandelen. Det betyder sannolikt att Finlands stolthet kommer att tjäna stora pengar under ytterligare några år. Men frågan är om inte konkurrenterna kan ställa till en hel del bekymmer,åtminstone på lite sikt. Beskedet nyligen att Nokia kommer att ge andra telefontillverkare tillgång till företagets teknologi kan dessutom visa sig vara dåliga nyheter för bolagets aktieägare. Ekonomisk historia visar att det finns gott om exempel på företag som varit obestridliga marknadsledare som förr eller senare mist sin särställning, inte minst när man öppnat upp sig för konkurrenterna. IBM är ett sådant exempel. När företrädare för Ericsson sagt att företaget ska bli nummer ett inom telefoner har folk skakat på huvudet. Men efter alliansen med Sony känns målet inte längre helt orealistiskt. Igår uttalade Sony Ericssons japanska VD sådana målsättningar i Dagens Industri och påpekade bland annat att Sony lyckats med detta konststycke inom flera områden i USA. I samma tidning säger chefen för Siemens mobilverksamhet att han räknar med att ta marknadsandelar. Samtidigt menar han att Siemens mål är att växa med 10 procent per år. Antag att Siemens-chefen har rätt. Det skulle innebära att de ljuva åren, med tvåsiffriga tillväxttal är över för telekombranschen. Med aggressiva konkurrenter är risken dessutom stor att Nokia får ägna mycket kraft åt att försvara marknadsandelar. Sådant brukar ske till priset av sämre vinstmarginaler. Nokia värderas för närvarande till cirka 30 gånger årets vinstprognoser. Det är inte orimligt för ett bolag med Nokias historiska meriter. Men låt mig göra ett räkneexempel där jag antar att telekommarknaden kommer att växa med 10 procent per år under de kommande fem åren. Hårdare konkurrens leder till krympande marginal vilket gör att Nokias vinst bara ökar med kanske 5 procent per år. Det leder till en vinst per aktie på cirka 1 euro om fem år. Då har jag utgått från att årets vinst kommer att bli i linje med marknadens prognoser. Med en långsammare tillväxt och försämrade marginaler har jag svårt att tro att aktieplacerare på sikt är beredda att betala mer än 20 gånger vinsten för företaget. Det ger en kurs om fem år på 20 euro. Om aktieplaceraren samtidigt har ett avkastningskrav på 10 procent går det inte att betala mer än drygt 12 euro, det vill säga 110 kronor för Nokia i dagsläget. Visst kan mitt resonemang ifrågasättas men se det ändå som en varning vilka risker det finns i Nokiaaktien.

Anders Haskel