Kinas rikaste man

Trots att Xu Jiayin är Kinas rikaste man, har få svenskar hört talas om Nevs nya ägare. Många är också obekanta med konglomeratet Evergrande Group, som Xu grundade 1996 och sedan dess styrt i egenskap av ägare och ordförande.

Evergrande är inget dussinföretag. Det är Kinas största fastighetsutvecklare, mätt i såväl intäkter som marknadsvärde. Företaget har tillgångar på 2 300 miljarder svenska kronor och återfanns i fjol på plats 230 på Global Fortune 500. Rankningen uppmärksammade hur Evergrandes intäkter steg med 44,6 procent 2017, och vinsten med hela 52,2 procent.

Det snabbväxande företaget, som listades i Hongkong 2009, har varit ett av världens 500 största i bara tre år. 2017 var särdeles framgångsrikt, då Evergrandes aktier mer än femdubblades i värde. Under första halvåret 2018 mer än dubblade företaget sin vinst.

Oro existerar dock över företagets höga skulder, i synnerhet som Kinas fastighetsmarknad skakar. Financial Times rapporterade i september att Evergrande förvisso har ett marknadsvärde på 145 miljarder dollar och en vinstmarginal på drygt 10 procent, men samtidigt skulder på 98 miljarder dollar, vilket var överlägset mest bland Kinas största fastighetsutvecklare, även i relation till bolagets storlek.

Blankningar mot Evergrande stod i somras på den högsta nivån på två år, enligt Bloomberg, och aktien tappade i värde under hösten. Sedan november har aktien klättrat uppåt igen, vilket fick som resultat att Xu Jiayin förra månaden passerade Alibabas Jack Ma som Kinas rikaste man, med en förmögenhet på 42,5 miljarder dollar, enligt Forbes.

Står partiet nära

Xu – som även går under sitt kantonesiska namn Hui Ka Yan – har en nära relation till Kinas kommunistparti.

Förutom att vara partimedlem har Xu sedan 2002 varit partisekreterare i sitt företag, en post som varje större kinesiskt företag måste upprätta, för att säkerställa partiets inflytande över den privata sektorn. Xu är också en av drygt 2 000 ledamöter i kinesiska folkets politiska rådgivande konferens, landets högsta rådgivande politiska församling, som årligen sammanträder tillsammans med nationella folkkongressen, Kinas riksdag.

Landets centralregering har utsett Xu till en så kallad ”National Model Worker”, och Xu uttalade i fjol sitt stöd för kommunistpartiets starka ledarskap med president Xi Jinping som en så kallad ”kärnledare”. Han har tidigare också sagt att allt som han själv och hans företag innehar har ”getts från partiet, staten och samhället”.

Investeringsstrategi

Givet utsikterna på Kinas fastighetsmarknad har Evergrande beslutat diversifiera sin verksamhet. I april förra året tecknade man ett avtal med Chinese Academy of Sciences – världens största forskarorganisation, med nära relation till Kinas centralregering – om att investera drygt 130 miljarder kronor inom högteknologiska sektorer under det kommande årtiondet.

Evergrande investerade i slutet av 2017 i elbilsföretaget Faraday Future. 18 miljarder kronor skulle investeras under tre år, men Evergrande drog sig ur efter att Faraday Future spenderat hälften av kapitalet på bara ett halvår.

Evergrande anklagar Faraday Future för att ha slösat med pengarna, medan Faraday Future menar att Evergrande ville sätta företaget i konkurs för att lägga beslag på dess cirka 400 patent.

Evergrande krävde att Faradays ägare skulle distansera sig från företaget. Först därefter omstrukturerade Evergrande i december sin investering så att elbilstillverkaren kunde räddas från konkurs. Konflikten har nu tagits till domstol.

För två månader sedan fick Faraday Future stöd av Trump-administrationen, då The Office of the United States Trade Representative, myndigheten som representerar USA:s handelsintressen, pekade ut Ever­grande som ett företag som kinesiska myndigheter använder för att förvärva utländsk teknik.

Evergrande avböjde att kommentera uppgifterna till South China Morning Post, som var först med nyheten, men Cao Zhongxiong, vid den Shenzhen-baserade tankesmedjan China Development Institute, säger att han i första hand ser politiseringen av Faraday Future-affären som ett sätt för USA att skydda sina ekonomiska intressen.