Kapitalism med ansikten

Fem år behövde Alf Göransson för att skapa en ny kultur i NCC och föra byggbolaget från förlust till stabil vinst när han slutade 2007. Det tog honom sju år att städa ut Securitas och implementera en ny strategi i säkerhetsbolaget, fördröjningen kan delvis ursäktas av att han var tvungen att parera en finanskris under tiden.

Vi var nog många som tvekade under den här senaste resan. Det är en sak att effektivisera ett murket nordiskt byggbolag. En helt annan att vända en global tjänste­koncern med över 300 000 anställda. Aktien stod också och stampade fram till i höstas. Sen dess är kursen upp 50 procent.

Jag tror inte att Göranssons dubbla framgång är en slump. Jag tror den beror på en kombination av strategisk klarsyn, ledaregenskaper och den stora envishet som han pratar om i intervjun på sid 22. Men jag tror också att den har underlättats av något så sinnessjukt tråkigt som den svenska ägarstyrningsmodellen.

I både NCC och Securitas finns tydliga, långsiktiga huvudägare – Nordstjernan i det förra fallet, Gustaf Douglas och Melker Schörling i det senare – som har visat prov på något som varken vi ekonomijournalister eller den genomsnittlige börsplaceraren har gott om: tålamod. Genom att lita på Göransson och skydda honom från krav på snabba resultat och ständigt bättre kvartals­rapporter så har de skapat förutsättningar för bestående omställningar av sina företag. Men också för rejäla ­värdeökningar. Det är alltså inte fråga om någon välgörenhet, utan om ren och skär kapitalism. Fast med eftertänksamma ansikten.

Ensamma i sin oräddhet

Märkligt egentligen att det ska krävas att USA rycker ut för att bekämpa korruptionen i Fifa. Amerikanerna förstår sig ju inte på fotboll. Fast samtidigt är väl det orsaken; de är de enda som inte är rädda.