Kampen om guldpengen

Olympiska spelen i Aten den 21 augusti 2004. Carolina Klüft laddar inför sjukampens avslutande gren, löpning 800 meter. Loppet kan vara en mardröm efter sex grenar, i synnerhet om ställningen är jämn. Men Klüft klarar pressen. Med tiden 2:14:14 drygar hon ut segermarginalen till tvåan Austra Skujyte från Litauen till 517 poäng. Carolina Klüft sträcker armarna i luften och springer ärevarv runt OS-arenan med svenska flaggan på ryggen. Finns det större ögonblick för en idrottare? Knappast.

Och som svensk är man förstås glad. Och stolt. Kanske rent av euforisk. Bilderna från segerloppet visas om och om igen i OS-studion. Det är stunder som dessa som många idrottsintresserade lever för. Men är de viktiga? Ja, i allra högsta grad.

Elit föder bredd, säger idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth. Medaljer stärker nationens självkänsla och samhörighet, lockar unga till idrotten och sprider glädje.

Den totala idrottsbudgeten är på 1,7 miljarder kronor. Men för att öka satsningen på elitidrott beslöt regeringen förra året om en extra satsning. För detta har Riksidrottsförbundet (RF) fått 212 miljoner kronor, att fördela över tre år. Villkoret var att idrottens aktörer, RF, Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) och Sveriges Paralympiska Kommitté (SPK) skulle samarbeta för att ta tillvara den samlade kompetensen. RF fick ansvaret att fördela pengarna.

En enkel uppgift, kan tyckas, med tanke på att anslagen till elitsatsningen blivit så mycket större. Men miljonregnet ledde i stället till att en gammal rivalitet mellan RF och SOK blossade upp till ett bittert krig.

***

Torsdagen den 13 oktober i år stod kaffet framdukat inför mötet. Runt bordet högst upp i Klockaretornet på Stockholms Stadion, med utsikt över Norra Djurgården och Östermalm, samlades de sex som ingår i elitsatsningens styrgrupp. Gruppen ska enas om hur elitstödet ska utformas. I högsätet befann sig ordföranden Ulf Lönnqvist, tidigare landshövding i hemlänet Blekinge. Lönnqvist var bland annat socialdemokratisk idrottsminister i mitten av 1980-talet och har länge varit verksam i Svenska Bordtennisförbundet. Där fanns också Birgitta Ljung och Helén Wiklund Wårell från RF, Stefan Lindeberg och Peter Reinebo från SOK samt Kari Marklund från SPK.

Frågan om elitstödet hade redan dragits i långbänk. En av förklaringarna var att regeringen inte längre öronmärkte pengar till SOK:s så kallade topp- och talangprogram. Inom SOK uppfattades detta som en skrotning av den svenska elitsatsningen.

Riksidrottarna menade, å sin sida, att den huvudsakliga kompetensen för elitträning finns inom RF:s olika specialförbund och att det därför är lika bra att RF fördelar pengarna direkt till dessa. När makten över elitpengarna nu låg i RF:s händer ville man stärka specialförbundens egna elitsatsningar.

Den möjligheten fanns inte så länge SOK hade statens uppdrag att förvalta den yttersta elitsatsningen, i alla fall inte vad beträffar de olympiska grenarna, som är nästan alla de stora idrotterna (men bara hälften av RF:s 70 medlemsförbund).

RF skriver naturligtvis inte under på beskrivningen att man vill ta över makten över elitsatsningen från SOK.

– Det finns absolut inget fog för det. Det finns kompetens inom SOK och den kommer att tas tillvara, säger Birgitta Ljung, vice ordförande i RF och medlem i styrgruppen.

De pengar som styrgruppen förfogar över är dels de 212 miljoner som staten gett till en treårig elitsatsning. För 2010 sköt Riksidrottsstyrelsen också till 36 miljoner kronor, pengar som parterna hoppas ska delas ut även nästa år. Det ger sammanlagt cirka 100 miljoner kronor att fördela under nästa år.

I vissa delar är parterna i stort sett överens. Av de 100 miljonerna ska 40 miljoner delas ut som bidrag till SF för att stärka förbundens egna satsningar på landslag och talanger. Det är ett så kallat landslagsstöd. Ytterligare 25 miljoner ska vara ett gemensamt stöd, som bland annat ska gå till utbildningsverksamhet och tester på Bosön och till rådgivning och kompetensstöd till talanger från SOK. Där finns också enighet.

Men det är oenigheten kring den tredje potten, ungefär en tredjedel, som har lett till totalhaveri. Pengarna ska användas till att hjälpa idrottare att ta slutsteget till världstoppen, det vill säga i praktiken finansiera fler framtida svenska OS-medaljer och skänka svenska folket fler Carolina Klüft-ögonblick.

På ytan ser det alltså ut som en bagatell: ett bråk om 2 procent av den totala idrottsbudgeten på 1,7 miljarder har öppnat en avgrund mellan idrottens viktigaste organisationer. Löjligt! De får väl komma överens kan man tycka!

Men så enkelt är det inte. För egentligen handlar det om gammal rivalitet mellan å ena sidan det folkrörelsestyrda och lite bonniga RF. Och å andra sidan det snobbiga SOK med band till den exklusiva och stormrika Internationella Olympiska Kommittén.

Men framför allt handlar det om den minst lika gamla konflikten mellan bredd – “alla ska få spela” – och spets – “satsa på talangerna”.

***

Vinter-OS i Calgary 1988 blev det sämsta dittills för Norge. För första gången tog landet inte en enda guldmedalj under ett vinterspel. Bara tre silver och två ynka brons. Det var värre än ett bottennapp – det var en katastrof. Norge skulle nämligen bara sex år senare arrangera vinter-OS. Ett sådant fiasko på hemmaplan fick inte ske. Norge lade i högsta växeln och det fick anmärkningsvärda resultat. Spelen i Lillehammer blev landets bästa till dags dato. 26 medaljer, varav tio guld.

Björn Daehli, Thomas Alsgaard, Johan Olov Koss, Lasse Kjus och de andra förnedrade svenskarna som bara bärgade tre medaljer, varav två guld. Peter “Foppa” Forsbergs klassiska straffavgörande mot Kanada i ishockeyfinalen under spelens sista dag blev ett tröstpris. Men sedan bar det åter utför. Vid OS i Nagano fyra år senare tog Sverige inte ett enda guld. Något måste göras.

– Ge Stefan Lindeberg oinskränkt makt så lovar jag att ni kommer att vara i topp redan till OS i Salt Lake City 2002, sa Björge Stensböl, dåvarande chef för Toppidrettssentret i Oslo och norska OS-truppens överledare, till TT.

Stefan Lindeberg var då Stensböls motsvarighet i Sverige, chef för Olympisk Support och överledare för den svenska OS-truppen. Några månader senare blev det också så. I september 1998 gick staten, näringslivet och SOK samman om en elitsatsning på svensk idrott om 170 miljoner kronor. 20 miljoner kronor per år, senare utökat till 30 miljoner kronor per år, i sex år fram till 2004, i Aten, för ett topp- och talangprogram i SOK:s regi.

Men elitsatsningen sågs inte med blida ögon av RF. Riksidrottarna hade traditionellt förfogat över hela idrottsbudgeten. Att öronmärkta pengar skulle gå till en annan organisation ledde till att SOK i någon mån uppfattades som en konkurrent i stället för en partner.

– I mitten på 1990-talet tog SOK på sig en större kostym och satsade på ett elitprogram. Det har varit en ständig dragkamp mellan RF och SOK sedan dess. Brytpunkten kom när SOK 1998 tilldelades egna, öronmärkta pengar, säger Lennart Karlberg, ordförande i Friidrottsförbundet.

Därför var tillfredsställelsen stor inom RF när regeringen hösten 2009 beslutade att åter ge förbundet ansvaret över hela idrottskassan, inklusive pengarna till elitsatsningen. Ha! Där fick snobbarna! Nu var ordningen minsann återställd!

RF hade länge velat göra en egen elitsatsning och regeringen hade nu gått organisationen till mötes. Framöver måste SOK:s ordförande Stefan Lindeberg alltså gå med mössan i hand till RF och be om pengar. Hur mycket som ska gå till SOK och SPK och hur mycket som ska till RF är alltså till syvende och sist upp till RF att bestämma. Regeringens avsikt var att idrottens olika organisationer skulle enas om hur elitsatsningen ska utformas, men det har, som framgått, inte fungerat.

– Frågan har stötts och blötts i styrgruppen, men man har svårt att få ihop det. Samarbetet har havererat, säger Lennart Karlberg

– Splittringen ligger i att SOK har utvecklat en elitstödsmodell som RF inte har. Därför tycker SOK att de har kommit längre och att de borde ha pengarna. Men då bortser man från att det är specialförbundens tränare som har specialistkunskapen inom de olika grenarna. SOK har ett väl fungerande stödsystem, men de saknar specialistkompetens och kan inte driva elitidrott, säger Lennart Karlberg.

Ja, hur är det? Hur bra är SOK på att matcha fram talanger egentligen?

***

När simhopperskan Anna Lindberg födde sonen Ylverton i maj 2009 drog SOK in stödet till henne. Trots en snabb återkomst till hopptornet efter förlossningen förhöll sig SOK kallsinnigt. Lindbergs hoppserie skulle inte räcka till medalj i OS-sammanhang och då såg SOK ingen anledning att lägga pengar på henne. Men när hon beslutade sig för att höja svårighetsgraden genom att plocka in tre och en halv volt framåt gick SOK henne till mötes och hon fick sina pengar.

Det är så SOK arbetar. SOK ger ekonomiskt stöd, kompetensstöd och rådgivning till specialförbunden. Men det är förbunden och förbundens tränare som står för träningen och tar fram de utvecklingsplaner och träningsprogram som behövs för att idrottarna ska kunna ta OS-medaljer.

SOK är kravställare och följer upp att satsningen är på rätt väg. Uppfyller en idrottare inte kraven, eller om SOK är oense med tränaren om hur satsningen ska utformas, kan SOK helt sonika dra in stödet. Det faktiska resultatet av SOK:s satsningar är inte helt lätta att bedöma. Men enligt Stefan Lindeberg är de en succé.

– En tredjedel av de talanger som tagits in i programmet har efter några år tagit medalj i större sammanhang. Det är ett jättebra resultat, säger Lindeberg.

Sedan bottenkänningen i Nagano 1998 har Sverige visserligen skördat allt fler OS-medaljer, men bara inom vintersporterna. OS i Salt Lake City 2002 blev något bättre än det i Lillehammer och det stora genombrottet kom i Turin 2006, då Sverige gjorde sitt bästa vinter-OS hittills.

När det gäller sommarspelen är bilden annorlunda. Där var visserligen Sydney en svensk succé med 12 medaljer och det högsta antalet guld sedan Montreal 1976 (fyra), men det är osäkert om elitsatsningen hann bidra till det på bara två år. Sedan har det gått utför. Peking 2008 blev ett dunderfiasko. Sverige tog bara fem medaljer och inte ett enda guld.

Samtidigt finns det många inom idrotten som vurmar för SOK och dess tydliga och osentimentala inriktning på att bärga medaljer.

– Jag respekterar och är väldigt svag för SOK som organisation. Jag tycker de gör ett fantastiskt jobb. De har en slimmad organisation som kör sitt eget race. RF ska ena sekunden vinna guldmedaljer, nästa se till att Ahmed i Malmö får spela fotboll med sina jämnåriga kamrater. Det säger sig självt att det blir svårt att fokusera, säger Leif Yttergren, idrottsforskare och själv före detta elitidrottare i basket.

Statens idrottsutredning från 2007 förespråkar också att man behåller öronmärkningen av SOK-pengarna. Organisationen beskrivs som professionell, och duktig på att följa upp sina resultat. Utredningen kom också fram till att RF har haft problem att visa vart pengarna som organisationen får tar vägen.

“Att utvärdera RF:s basbidrag till specialidrottsförbunden visade sig svårt. Trots tydliga återrapporteringskrav från regeringen gör RF endast begränsade insatser för att följa upp hur dessa medel används”, heter det. Och lite längre ned: “Det statliga stödets fördelning mellan bredd- och elitidrott tillhör de återrapporteringskrav från regeringen som RF inte efterlever. Till detta kommer att forskning rörande elitidrottens förutsättningar saknas.”

Bland elitidrottare och deras tränare får SOK stöd. Men inte oreserverat.

– Jag tycker SOK gör ett bra jobb. Det handlar om att använda resurserna på rätt sätt. Men SOK har en väldigt hög ingångströskel. Man måste redan vara världselit för att få stöd. De redan framgångsrika ges möjlighet att bli ännu bättre. Samtidigt tror jag att om RF hade fått pengarna hade de kunnat fixa det på ett lika bra sätt, säger Yannick Tregaro, hyllad friidrottstränare för bland andra höjdhopperskorna Emma Green och Kajsa Bergvist samt trestegshopparen Christian Olsson.

– Jag har 14 aktiva, som jag tränar. Det är åtta till nio stycken som satar helhjärtat och som så småningom kan nå världseliten. De får inget stöd utifrån, utan det är klubben som är deras sponsor, säger Tregaro.

– För min del har jag ansvar för andra saker i klubben, arrangemang, kansliarbete, sådant tar mycket tid. Att jag nu får en halvtidstjänst betald av SOK för att helhjärtat ägna mig åt att utveckla mina adepter gör mig väldigt glad, säger Yannick Tregaro.

För mindre specialförbund är stödet från SOK än mer betydelsefullt.

– SOK har betytt jättemycket för Fäktningsförbundet. Utan stöd av dem hade vi exempelvis inte kunnat utveckla Johanna Bergendahl. Stödet är förstås extra viktigt för de små förbunden. Att parterna inte kan enas är ett trauma för oss. Vi håller på att förlora förtroendet för RF:s ledning, säger Lars Liljegren, ordförande i Fäktningsförbundet.

Kampen mellan riksidrottarna och SOK har nu också börjat föras inför öppen ridå. SOK har bland annat anlitat pr-firman JKL för att vinna över opinionen för sin syn. Det var knappast någon slump att det dök upp en debattartikel i Dagens Nyheter i början på september där nio elitidrottare, däribland Carolina Klüft och Therese Alshammar, vittnade om hur mycket SOK:s stöd har betytt för dem. Planterad och osaklig, menar man om artikeln på Riksidrottsförbundet, som hävdar att idrottarna inte begriper sig på idrottspolitik.

– Det är ju oanständigt att be dem skriva på. De vet ju inte hur mycket de får från RF och hur mycket de får från SOK, säger RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber.

Inte heller Lennart Karlberg på Friidrottsförbundet tycker att man ska tillskriva SOK alltför stor del av äran för de olympiska medaljerna.

– SOK plockar idrottarna först när de är så bra att de kan ta medalj. SOK ska inte tro att de sköter träningen. Det gör ju våra tränare. SOK ger det ekonomiska stödet och ser till att idrottarna kan ställa upp i fler tävlingar och ha tränare med sig hela tiden, men det är inte de som fostrar idrottarna till det de är, säger Lennart Karlberg.

Att ett riktat stöd som bidrag till förbunden skulle resultera i att pengarna försvinner till satsningar på exempelvis korp- och barnidrott tror han inte alls på.

– Det är skitsnack. SOK gör mycket bra, men man kan inte bortse från att det är specialförbundens tränare som har specialistkunskapen inom idrotterna. Att specialförbunden inte skulle besitta kompetens är lögn. SOK kan med fyra eller fem sportchefer ha ett stödsystem, men de kan inte driva elitidrottsutveckling. Det är våra tränare som sköter träningarna. SOK bistår med pengar för att man ska har råd att anställa tränare och ta del av massage och terapeuter, säger Lennart Karlberg.

En annan företrädare för ett av specialförbunden är också frågande inför hur bra SOK är på att sköta elitsatsningarna och starkt kritisk mot hur SOK jobbar med sin image.

– Det finns en tendens till att SOK klappar sig för bröstet om svenska idrottare tar många medaljer i ett OS. Men tas det få medaljer klagar SOK på att specialförbunden fungerar illa.

***

SOK:s ordförande Stefan Lindeberg hade med sig ett förslag till förhandlingsbordet i Klocktornet den där torsdagen i oktober. Han tyckte – inte helt överraskande – att lejonparten av den omtvistade delen av elitpotten, närmare bestämt tre fjärdedelar, skulle till SOK.

– Jag är inte kompromissvillig när det gäller metod. Vi tror inte på ett bidragssystem till. Det behövs skarpare verktyg för att nå toppen. Det viktiga är att våra talanger får chansen att göra det som behövs. Det går inte att göra en satsning på världstoppen om man kompromissar, säger Stefan Lindeberg.

Förslaget var inte vad motparten hade väntat sig. Stämningen i rummet blev spänd. Diskussionerna hetsiga. SPK som inledningsvis ställt sig positiva till SOK:s förslag, gav till slut vika för RF:s synpunkter, som i huvudsak handlade om hur uppföljningen skulle ske. SPK röstade nej till förslaget. SOK förlorade omröstningen med fyra röster mot två.

– Hur stödet ska se ut är precis det som styrgruppen tillsammans ska formulera. Vi har nu en fantastisk möjlighet att göra det. Vi tycker att man ska jobba med ett samlat stöd och med olika grader av kravställande. Vi har satt upp kompetens i styrgruppen för att de ska kunna dra upp riktlinjerna för elitsatsningen, säger Karin Mattson Weijber, ordförande i RF.

Hon säger att hon inte vill delta i någon pajkastning. Men RF har länge varit kritiska till SOK:s metod för att satsa på talangerna och att SOK väljer ut vilka de vill satsa på, utan samråd med specialförbunden.

Riksidrottsförbundets folk uppfattar SOK som icke-transparent och interventionistiskt. Och det är knappast någon hemlighet att RF vill att SOK inordnas under dess vingar. I augusti 2008 uttalade Riksidrottsstyrelsen ett beslut om att verka för ett samgående. SOK sade dock nej.

Det som för årtionden sedan började som en kamp mellan organisationerna, har i flera omgångar lett till konflikter mellan organisationernas ledare. Flera som Affärsvärlden har intervjuat uppger att personkemin mellan Stefan Lindeberg och Karin Mattsson Weijber inte är den bästa.

För idrottens specialförbund innebär den svåra osämjan hur som helst osäkerhet inför framtiden. Med bara två månader kvar på 2010 vet man fortfarande inte vad som gäller inför nästa år. Förbundens budgetarbete för 2011 har pågått i över två månader och så här års brukar de veta vilka elitpengar de har att röra sig med. Men det faktum att parterna inte kunnat samsas gör att förbunden svävar i ovisshet.

– Ett otroligt underbetyg, en svårslagen klantighet, säger Lars Liljegren, ordförande i Fäktningsförbundet.

Varför sätter då RF inte bara ner foten och beslutar hur stödet ska fördelas? Det är ju de som har sista ordet med nuvarande ordning. Nja, så enkelt är det inte. Flera av de mindre RF-förbunden är, som nämnts, beroende av det stöd de får av SOK. Det uppfattas som mer betydelsefullt för att nå toppen än det bidrag som kommer från RF. Skulle RF köra över SOK helt och hållet, skulle det bli ramaskri bland dessa förbund.

– RF:s ledning håller på att förlora förtroendet för de små förbunden, beroende på RF:s ovilja att göra något bra av elitstödet, säger Lars Liljegren på Fäktningsförbundet.

Och RF har inte råd att stöta sig med de små förbunden, då hotar organisationen att spricka. Det är trots allt för och på grund av förbunden som RF finns.

Från regeringens sida är det uppenbart att man börjar tröttna.

– Det har tydligen hakat upp sig och det är genant för idrottsrörelsen att det blivit så mycket bråk. Det var sannerligen inte avsikten när vi satte av extra pengar för en elitsatsning. Vi har ställt krav på att de samarbetar och det kravet gäller fortfarande, säger idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth.

– Vi får hoppas att de löser detta, annars tvingas vi att agera. Inte genom att dra in stödet, men genom att bli tydligare i hur det ska användas, säger hon.

Den 12 och 13 november är det Riksidrottsstämma. Då har styrgruppen sagt att de ska ha ett färdigt förslag att presentera. Förhoppningsvis har de höga förvaltarna av Sveriges idrottsliga traditioner tagit sig i kragen till dess. Annars kan konflikten lamslå idrottsrörelsen och hämma den nya generationens elitidrottare. Och då lär det bli längre mellan Carolina Klüft-ögonblicken.