Kämpa för kärnan

Världen går bara under en gång. När larmrapporterna haglar om globala hot – krig, virus, klimat, finanser, terrorism – är det värt att hålla denna enkla sanning i minnet. Att oroa sig tjänar ingenting till, ty med statistisk säkerhet oroar du dig för fel sak.

Bättre att ta tag i det man vet än att svettas över det man inte vet.

Gamla Sverige är i trängande behov av en sådan filosofi. Marken gungar på ett sätt som den inte har gjort sedan 1992, alla känner av det trots högkonjunkturen, men var ligger egentligen det existentiella problemet?

För dagen är invandringen svaret på många darrande läppar. Vid det här laget finns väl ingen som är nöjd med hur Sverige hanterat detta, allra minst ansvariga politiker, debattörer och myndigheter själva. Men betänk då att det bara under 2015 kom över en miljon flyktingar till Europa. Det finns inget annat alternativ än att lugnt, legalt och metodiskt hantera denna folkvandring. Tiden är över för både vackra ord och hysteriska reaktioner. Tänk Ygeman snarare än Reinfeldt eller Åkesson.

Mycket av oron i Sverige gäller än så länge prognoser. Allt annat lika blir inflödet en tickande bomb i offentliga finanser och segregerade förorter, sägs det. Sexuella trakasserier ses som förebud om gruppvåldtäkter, kriminalitet och hatpropaganda som förebud om terrorism.

Fantasierna sticker iväg i tangentens riktning. Allt annat kommer inte att förbli lika, vare sig arbetsmarknaden, polisens resurser eller EU:s usla samordning, så varför inte fokusera på sådant vi vet?

Sverige hade mer än nog av hemgjorda politiska problem innan Syrien och Afghanistan knackade på dörren. Invandringsvågen är som en elchock i huvudet, och likt ECT kan den också bli livräddande. Plötsligt diskuteras en rad förträngda spörsmål med en helt annan öppenhet, ett annat allvar, än förut.

Regeringsfrågan är en sådan. Försvaret är en annan. Återväxten av företag och arbetstillfällen en tredje. Bostadsbristen en fjärde. Men under och över allting bubblar den verkliga ödesfrågan inför framtiden:

Svensk skola.

Detta är faktiskt viktigare än till och med ­försvar, polis och sjukvård. Det är definitivt viktigare än bibehållna bidragsnivåer, skattesänkningar, järnvägsbyggen och annan lyx. Om 15-åringarna inte kan läsa, skriva och räkna, inte kan skilja på Platon och Pluto, spelar allt det andra ingen roll.

På kort sikt är flyktingvågen ytterligare en påfrestning för vårt hårt prövade utbildnings­väsende. Strategiskt måste den leda till en revo­lution jämförbar med den allmänna folkskolan 1842.

Sedan 1990 har nivån på dem som söker sig till läraryrket sjunkit katastrofalt – på detta finns hårda siffror. Det speglas i mängden obehörig personal i skolan, det speglas i studieresultat och psykisk ohälsa. Hur ett så kallat kunskapssamhälle mitt i en utbildningsexplosion kunde åstadkomma något sådant blir ett mysterium för framtidens socialantropologer att reda ut.

Min far som var skolchef i tjugo år tyckte att det gick snett efter 1968, med den svenska kulturrevolution som på alla plan urholkade läraryrkets status. Det har tagit nästan femtio år att göra en fisksoppa av ett akvarium. Den omvända processen måste gå betydligt snabbare.

Läraryrket är arbetsmarknadens mest undervärderade aktie. Det minst attraktiva akademikeryrket måste snart bli det mest attraktiva på nytt. Annars kan vi glömma såväl integrationen som välfärden och allt det andra.

Hellre än Cruz

Hellre narcissisten Donald Trump än fundamentalisten Ted Cruz med fingret på avtryckaren till världens största pickadoll. Som tur är slipper vi dessa apokalyptiska alternativ eftersom Hillary Clinton tar över.