Jordbruk för romare

Vid Jesu tid hade det romerska imperiet expanderat till sin fulla omfattning, berättar antikkännaren Hans Furuhagen. De tre puniska krigen mot Kartago var utkämpade. Gallien, Iberiska halvön, Balkan, Mellanöstern och Afrika var inkorporerade. Gränserna i norr var säkrade längs Rhen och Donau.

Nu var det färdigkrigat. Imperiet hade inte längre användning för de kostsamma romerska legionerna. 200 000 romerska soldater skulle permitteras.

Men vad gör man med horder av arbetslösa som inte känner något annat yrke än krigarens? Man kan inte lämna dem vind för våg, då blir det bara bråk. Det har historien visat mer än en gång.

Därför beslutades att var och en av soldaterna skulle få en bit land i någon av de erövrade provinserna och omskolas till bönder. Detta efter principen att “en man som har en ko att mjölka har inte tid att göra revolution”.

Men för att göra bönder av krigare krävdes omskolning, och omskolning krävde någon typ av läromedel. Ansvarig för att ta fram ett sådant blev officeren Lucius Junius Moderatus Columella. Ungefär år 40, under kejsar Neros tid, var han färdig med De re rustica.

Nu, nästan 2 000 år efter att det skrevs, har Columellas verk översatts till svenska med titeln “Tolv böcker om lantbruk”, och getts ut av KSLA – Kungliga Skogs- och lantbruksakademien.

Columella föddes år 4 och dog år 70 efter Kristus. Lantbrukskonsten hade han lärt sig av sin farbror, som var godsägare i södra Spanien. Därigenom hade han god erfarenhet av allt vad en ägare av en större lantbruksegendom behöver veta. Observera att Columella inte skriver för småtorpare liknande Karl XI:s indelta soldater, utan för större gårdar som inriktar sig på kommersiell produktion av jordbruksprodukter för den romerska marknaden.

Redan vid den här tiden var jordbruket hårt specialiserat och konkurrensutsatt. Billigt spannmål exporterades i stora mängder från kornbodarna Sicilien, Egypten och Afrika. På Italiska halvön och i Gallien (Frankrike) koncentrerade man sig därför på vin, oliver och grönsaker.

I den första boken talar Columella om vad man bör tänka på när man väljer plats för en lantegendom. Saker som tillgång till vatten, goda kommunikationer och lämpligt klimat. Han ger också tips om vilka kroppsliga egenskaper man bör eftersträva hos slavar för olika arbetsuppgifter.

Vid den här tiden fanns fortfarande krigsfångar att köpa på slavmarknaderna, men större delen av jordbruksarbetet sköttes av frigående husslavar. I bok två går Columella igenom egendomens byggnader, och hur dessa bör byggas och vara orienterade. Exempelvis bör man se till att ha så högt i tak i kedjeslavarnas källarhålor att de inte kan klättra ut.

Två böcker handlar om vin

ur alla aspekter – vinplantering, vinbeskärning, vinskörd, vintillverkning, vinkryddning, vinförvaring. Att göra bra vin är svårt i dag, och det var troligen ännu svårare på Columellas tid. Redan då betalades kvalitetsviner bra. De bästa lär ha kommit från Gaza.

Columella ger recept på kryddningar med tjära, rosmarin, honung, myrten, peppar, sjölök och andra färska örter för att vinet bättre ska behålla sin fräschör. Han går också igenom en del knep man kan ta till för att inte vinet ska bli dåligt. Har exempelvis en orm, råtta eller sork fallit ner i vinkaret och drunknat, gör följande:

“Bränn då, för att det inte ska bli dålig lukt på vinet, kroppen sådan den påträffades, och häll därpå dess aska, kall, i det kärl där den fallit ner, och blanda om med träslev. Detta motverkar skadan på druvsaften.”

Columella går därefter in på djurhållning. Han ger råd om hur man behandlar sjuka får, hästar och kor. Här och där i texten verkar det som om tradition och vidskepelse fortfarande har honom i ett fast grepp. När det gäller hästars sexuella drifter hävdar han att “det råder inget tvivel om att ston i vissa trakter … av en frekvent och överdriven åtrå inbillar sig att de blir betäckta och blir dräktiga av vinden, precis som fåglarna i hönsgården.”

Det förefaller alltså som om obefläckad avelse vid den här tiden sågs som fullständigt naturligt.

Animalier var sällsynta i det romerska kosthållet, och när det förekom rörde det sig mest om fågel och fisk. Så två böcker handlar om konsten att föda upp fjäderfä – höns, duvor, trastar och andra småfåglar – och att anlägga fiskdammar.

Lantbrukarens allra minsta och flitigaste husdjur, biet, har också fått en egen bok. Visst är honung gott, men Columella ser framför allt hur närvaron av en bigård ger goda fruktskördar.

Till skillnad mot sina föregångare är Columella helt på det klara med gödselns betydelse för att åkrarna ska ge riklig avkastning. Den bästa gödseln är fågelspillning. Därefter kommer svingödsel och mänskliga fekalier. Sämre är får-, get- och kospillning. Han talar också om vikten av att kompostera allt vegetabiliskt avfall och använda kompostjorden i grönsaksodlingen.

Columella hade samlat på sig en gedigen kunskap om olika örter och deras användningsområden, både som födoämnen och medicinalväxter. Inte mindre än 280 olika växter nämns vid namn, något som satt översättaren Sten Hedbergs yrkesskicklighet på hårda prov.

Tolv uppsatser av nutida argrarhistoriker avslutar boken och sätter in Columellas text i sitt historiska sammanhang.