Jöken bättre än sitt rykte

Januariöverenskommelsen (JÖK) har få vänner i media och är uppenbarligen mycket impopulär bland väljarna. Vad är det då för fel på överenskommelsen? I huvudsak är överenskommelsen en liberal re­formagenda, som tacklar några av de allvarligaste strukturella problemen i den svenska ekonomin. Höga marginalskatter för högutbildade, en dåligt fungerande arbetsmarknad och en förödande hyresreglering. Från en liberal utgångspunkt kan överenskommelsen kritiseras för att den inte går tillräckligt långt. Det ska dock vägas mot att alliansregeringen under sina åtta år gjorde mycket lite eller ingenting på dessa områden. Från den politiska oppositionen har inte heller hörts några krav på mera långtgående åtgärder på arbetsmarknaden, hyresmarknaden eller skatteområdet.

En mer allmän kritik är att överenskommelsen inte är en reformagenda för en koalitionsregering, utan i stället ett antal punkter på en lista som en motvillig regering ska bocka av. Detta gör att det är mycket svårt att få en bred förankring för reformerna och det skapar en dålig flexibilitet i genomförandet. Hanteringen av reformeringen av AMS är ett mycket tydligt tecken på detta.

En viktig orsak till Jökens impopularitet är säkert också att de som försvarar överenskommelsen som sitt främsta argument anför att den förhindrar att Sverigedemokraterna får något inflytande på regeringspolitiken. Det är också uppenbart att det socialdemokratiska syftet med överenskommelsen är maktpolitiskt. Alliansen splittras och man får själv sitta kvar i regeringsställning. Själva åtgärderna i Jöken kan därför inför väljarna få karaktären av beska piller som måste sväljas för att uppnå de maktpolitiska målen. Det blir över huvud taget en konstig situation om en regering genomför en rad åtgärder som det är tydligt att ingen i regeringen vill ha.

Ett nödvändigt villkor för att Jöken ska fungera är att regeringen tar ett tydligt ansvar för punkterna, och marknadsför dem som åtgärder som är bra för Sverige. Detta kan tyckas fjärran från dagens debatt och stämningsläge. Det finns dock en socialdemokratisk tradition att ta ansvar för en fungerande ekonomi. Att välfärdsstaten kräver en fungerande marknadsekonomi visste Tage Erlander, när han ofta återkom till att ”vi måste ha resurser …”.

Denna insikt verkade försvunnen under 1970-talet och en bit in på 1980-talet då ekonomin också stagnerade under trycket av ökade regleringar och höjda skatter. Stagnationen och så småningom en djupgående kris bidrog till att en rad olika reformer i marknadsekonomisk riktning vidtogs under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. En stor del av detta reformarbete gjordes under socialdemokratiska regeringar. De stora avregleringarna av finansmarknaderna är ett exempel, ett annat är den stora reformeringen av skattesystemet. Där sänktes den högsta marginalskattesatsen till femtio procent. Dessa reformer var säkerligen en viktig orsak till den goda ekonomiska utveckling Sverige fick under de följande decennierna.

Nu börjar vi åter se stagnation i den svenska ekonomin och vi har en stor kris i form av dålig integration. Behovet av nya marknadsmässiga reformer, inte minst av arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, är påtagligt. Den förkättrade Jöken skulle kunna vara en startpunkt på ett sådant reformarbete. Klarar en krisande socialdemokrati av detta?

Docent i nationalekonomi och tidigare chef för IFN, chefsekonom för SAF, Industriförbundet och Handelsbanken.

Ny sommarpratare?

Mitt i vågen av skjutningar och sprängningar börjar Svt arbeta på att stärka varumärket för vår svenske Riksgangster. Clark Olofsson bestods med ett rejält idolporträtt på bästa sändningstid. När får vi höra honom som sommarpratare, eller se honom i På Spåret?