Jesus blev en våffla

När jag häromveckan satt och smörjde kråset med våfflor försjönk jag i grubblerier över hur människans hjärna är programmerad att sålla information för att förstärka uppfattningar man redan har, och stöter bort information som strider mot det som man vill höra. En tendens som faktiskt kan få dramatiska konsekvenser såväl individuellt som gruppsykologiskt, vilket förstås är högst relevant i den finansmarknad där jag dagligen förtjänar mitt uppehälle.

Anledningen till att våfflan för mig fungerade som en Proustsk madeleinekaka i det här sammanhanget har naturligtvis att göra med Våffeldagens själva uppkomst. När man ett antal sekel efter Jesu födelse och död väl beslutade sig för att av bekvämlighetsskäl förlägga densammes födelsedag till 25 december, så kan man lätt räkna ut att den 25 mars infinner sig nio månader tidigare.

Jungfru Maria fick alltså budet – hon bebådades – om att en graviditet var på gång den dagen. (Jag vill ogärna såra de religiöst anstuckna, men en oskuld med pojkvän som blir gravid med oskulden i behåll? Apropå att tro det man vill tro på, alltså …) Nåväl, Jungfru Maria, eller Vår Frue, som danskarna kallade henne, fick en egen dag: Vårfrudagen.

Eftersom folk gärna vill höra saker som bekräftar dem i deras fördomar och önskemål – och vem bär inte på en ständig önskan om att bli serverad våfflor? – så blev det ganska snart Vårfru ­ dagen … Vårfludagen … våffludagen … våffeldagen!

Det var alltså med syltgrädde i mungipan och glansartad blick som jag begrundade marknadens reaktioner på de händelser som skett under de gångna veckorna. Några hör det de vill höra, och ganska snart blir det en allmänt vedertagen uppfattning på marknaden.

Så här. Ryssland har gjort något som ingen annan europeisk nation har gjort sedan andra världskriget. Det har invaderat och annekterat en del av en annan europeisk nation. Det är helt oerhört. Faktiskt så alldeles enormt oerhört att man bara knappt kan tro det är sant. Och … tja … då är det väl lika bra att låtsas som om det knappt har hänt.

Följaktligen noterar jag att såväl Stefan Ingves som Mario Draghi uttalat att de inte ser några påtagliga risker för respektive hemekonomi från utvecklingen i öst. Det är utlåtanden som ligger väl i linje med marknadens uppfattning, men jag undrar om de är korrekta? Den riskvägda effekten av ett utfall är som bekant lika med sannolikheten för att det inträffar multiplicerat med konsekvensen av att det inträffar.

För det första, jag har naturligtvis ingen aning om vad Putin har i kikaren. Kanske nöjer han sig med Krim? Kanske har han en diabolisk plan om världsherravälde? Jag vet lika litet som alla andra utanför Kreml vad hans plan är. Men Putins geopolitiska ambitioner bör rimligtvis undandra sig även centralbankschefernas bedömning, och därmed kan de knappast ha någon välgrundad uppfattning om sannolikheten för en fortsatt eskalering av den militära aggressionen från ryskt håll.

För det andra tror jag helt enkelt att de har fel vad gäller de potentiella konsekvenserna av en eskalerad sanktionspolitik ifall en sådan skulle bli nödvändig.

Den industriella motorn i EMU är mycket beroende av rysk energi, och ett bortfall i olje- och naturgasleveranser från Ryssland kan inte ersättas av norsk eller holländsk dito. Enligt representanter för norska energiföretag som jag haft förmånen att diskutera saken med opererar norska pipelines vid full kapacitet redan i dag. Risken för en energipriskris är högst påtaglig. Att hävda att krisen i Ukraina inte utgör någon märkbar risk för våra ekonomier är alltså att betrakta som en förhoppning om ett ”best case scenario”.

Det kan man för all del ha som utgångspunkt, men det lämnar i så fall stort utrymme för nedsiderisker i ekonomisk utveckling. Givet nuvarande marknadsprissättning är nettorisken från Ukrainakrisen helt och på nedsidan i ränte- och makroutveckling, enligt min enkla hållning.

Som sagt, man vill ju gärna ha våfflor, fred och en god ekonomisk utveckling, och då görs kanske tolkningar som ger en sådan världsbild. Att det sedan kan visa sig vara mer ett resultat av önsketänkande än cynisk realism är en risk. Man gör dock klokt i att vara medveten om saken.

Det är förbaskat gott med våfflor, men tyvärr får man ofta anledning att i efterhand ångra ett allt för ohämmat intag av det goda …

Draksådd i Ukraina

Ät era våfflor medan ni kan. Den ekonomiska kollapsen i Ukraina har inneburit att stora delar av vårsådden i det land som är Europas kornbod inte har kommit i gång, och det kan leda till brist på spannmål med högre priser som följd.