– Javisst, herr EU-kommissionär!

“Vi måste göra något. Detta är något, alltså måste vi göra det.”

Det hände sig en dag häromveckan att en journalist jag brukar tala med hörde av sig för att fråga mig om vad jag tyckte om det politiska spelet omkring en finansiell transaktionsskatt inom EU. En sådan är nämligen i görningen efter en lång tid av trätande mellan nationerna.

Jag erinrade mig citatet ovan, som är hämtat ur den brittiska tv-satiren Javisst, h err m inister, då det i det här sammanhanget ger tyngd åt den gamla devisen att verkligheten överträffar dikten.

Det land som är mest emot en skatt på finansiella transaktioner är inte överraskande Storbritannien som är hemvist för världens största finansiella centrum London. En skatt på finansmarknaden som ska tillfalla framför allt kontinentaleuropeiska länder är alltså ungefär som om EU skulle införa punktskatter i alla EU-länder på cricketutrustning och vita bönor i tomatsås. Man får nog ha viss sympati för den brittiska inställningen.

Men även Sverige och Nederländerna är kritiska, och även här är det förstås så att intresset inte ljuger. Det vi har gemensamt med Storbritannien är att vi alla har en mycket stor finansiell sektor, och skulle därför drabbas oproportionerligt hårt av en sådan skatt. Eller, ja, vi och vi? Vilka är vi i sammanhanget? Är det inte bara mäklare med kotlettfrisyrer och överbetalda bankdirektörer som får ta smällen?

Nej, så är det nog inte, även om det kan framstå så i den politiska debatten, där en finansiell transaktionsskatt skulle kunna lösa allsköns världsproblem. Bland annat framhålls att en sådan skatt skulle öka stabiliteten på finansmarknaden.

Jag har mina dubier.

Det är bra med regleringar som ökar stabiliteten. Man vill till exempel minska de risker banker tar för egen räkning genom att sitta med stora finansiella positioner som kan gå både upp och ned i värde, och därmed i värsta fall riskera bankens överlevnad.

Problemet med en finansiell transaktionsskatt är att den troligen får en effekt som är rakt motsatt den avsedda. Det hänger samman med en så kallad kaskadeffekt, och jag undrar ifall de politiker som funderar ut skatten har tänkt på den.

Låt mig förklara hur marknaden fungerar för en intermediär som en bank. Anta att en pensionsfond kontaktar banken för att sälja 100 miljoner av en obligation. Banken köper obligationerna av pensionsfonden och en transaktionsskatt på 0,1 procent uppkommer. Slutar transaktionen där? Nej.

Eftersom banken inte vill sitta med en stor risk i form av det här innehavet på 100 miljoner vill den sälja vidare obligationerna, så den kontaktar en annan bank. Den banken köper obligationerna och säljer sedan vidare dem till en annan slutkund. Ja, så håller det på tills marknaden har jämnat ur risker på marknaden. Att en affär ger upphov till en kaskad av affärer är inget som ökar risken hos marknadens aktörer. Tvärtom minskar det risken då det möjliggör att man balanserar sina positioner.

Skulle skatten betalas i alla led, vilket den skall som lagförslaget är skrivet, så blir inte notan 0,1 procent utan troligen minst tio gånger högre. Det är en gigantisk utgift i en marknad där räntorna redan är mycket låga och skillnaden mellan köp- och säljpriser minimala. Likviditeten skulle gå ned, och marknaden skulle fungera mycket sämre. Slutresultatet blir en marknad med sämre prisbildning och ökade risker i bankernas positioner, vilket är det rakt motsatta till det man rimligtvis vill uppnå.

Dessutom skulle naturligtvis notan i slutändan landa hos dem som är slutkunder av finansiella produkter. Alla sparare och låntagare.

Den tyske finansministern, Wolfgang Schäubl­e, kände sig nog ganska pressad när han förra veckan skulle förklara för en församlad presskår varför man envisas med den här skatten trots alla problem. Hans svar:

– Det här är inte det bästa sättet. Det är det näst bästa eller kanske det tredje bästa. Men vi måste göra något.

Ja, just det … något.

Kanske de borde pröva det bästa sättet nästa gång?

Medborgerlig plikt?

Överheten kommer med förmaningar om att alla medborgare i demokratins namn måste rösta i det instundande EU-parlamentsvalet. För upplysnings skull heter EU-parlamentets partigrupper EPP, S&P, ALDE, GEFA, ECR, GUE-NGL, EFD och NI. Men vilka de är och vad de har för partiprogram vet vi väl alla när vi går till val, eller?