Jag stannar i hängmattan

Efter att ha virvlat runt i en osannolikt blåsig finansmarknad sedan hösten 2008 har jag äntligen hamnat i stormens öga, i vortex. Det är lugnt och skönt, ja nästan tråkigt. Räntorna känns kusligt bekanta och påskledigheten har dragit folk och affärer från marknaden. I detta lugn är det inte helt enkelt att hitta något som kittlar.

Jag skulle kunna berätta om läget i Spanien. Ett land som såväl i folkmängd som BNP är cirka fem gånger större än Grekland och en av EU:s större ekonomier. Att i ett läge med en ungdomsarbetslöshet runt 45 procent försöka sig på att interndevalvera med sänkta löner och åtstramningar ser på pappret omöjligt ut. Men jag orkar inte beröra det mer.

Grekland skulle jag också kunna utveckla. Där ska man ha allmänna val den 6:e maj. Förutom att det är svårt att hitta människor som vill vara politiker – de betraktas till stor del som tjuvar och förrädare av många – så kan utgången av valet äventyra det åtstramningspaket som för tillfället gett ett bräckligt lugn till finansmarknaderna. Men Grekland känns tjatigt. Been there, done that.

Ett annat aktuellt område är naturligtvis också de stora, av ECB genomförda, reporna, LTRO. När man dränkt Europa i billiga pengar har börserna handlat fantastiskt. Man har kunnat köpa såväl spanska som italienska obligationer och tjänat stora pengar. Men vad händer när effekterna av det finansiella ruset avtar? Är det företagens förväntade vinster eller tillgången på pengar som styr börsens värde? Usch vad jobbiga frågor. Går bort.

Den här då: Vi börjar få negativa realräntor i såväl Sverige som Tyskland. Spotinflationen ligger på 1,9 procent. Inflationsförväntningarna ligger runt 2 procent på såväl kort som medellång sikt men statsobligationer med samma löptider ger bara 1,10–1,40 procents avkastning. Vad händer när det inte lönar sig att spara utan tvärtom lönar sig att låna? Vad det inte kreditexpansionen som ställde till allt från början? Finns inte plats att utveckla det på den här.

Inflationsspöket? Det går väl att damma av igen: en svensk klassiker. Tyvärr har Riksbanken varit alltför framgångsrik i att hålla inflationen runt inflationsmålet 2 procent för att ge diskussionen kraft. I EMU, USA och England har man däremot jobbat bra med sedelpressarna (QE och LTRO) och i alla fall åstadkommit en bättre tillgångsinflation – råvaror, fastigheter, värdepapper – det mesta har stigit i värde. Men det är inget att skriva om – det blir ju ändå ingen inflation i Sverige…

I Kina däremot hindrar inflationen myndigheterna att sänka räntorna för att ge ekonomin en nödvändig stimulans. I USA är allt annat än ekonomin på tapeten när republikanerna försöker få fram en presidentkandidat. Pensionshålen blir större och djupare överallt.

Nej – jag får komma på något vettigt att skriva om nästa gång i stället. Det är alldeles för behagligt i stormens öga. Här stannar jag gärna ett tag till.