ITALIEN: Avgörandets vecka

Italiens premiärminister Romano Prodi lämnade i förra veckan insin avskedsansökan, sedan han stött på motstånd mot sin budgetför 1998. Det var gammelkommunisterna som vägrade stödja denedskärningar i pensionssystemet och i välfärden, som Prodi villgöra för att kvalificera Italien för EMU. Italien har investeratmycket för att komma med, och bedömare anser att framstegen ärhäpnadsväckande med tanke på Italiens historia av politiskt kaosoch ekonomiskt lättsinne. Kommer Italien inte med, är det frågaom ett enormt bakslag för landet, politiskt såväl som ekonomiskt.För EMU däremot, är det bättre om Italien får stå på tillväxtunder de känsliga inledningsåren.

Samtidigt som den gemensamma centralbanken, ECB, måste bygga uppförtroende för den nya europeiska valutan, kommer den politiskasidan att vara illa rustad för att hantera situationer medekonomisk stress. Med tanke på skillnader i ländernastillväxtakt och arbetslöshet, deras positioner ikonjunkturcykeln, och även makroekonomisk ledarskap, är det lättatt föreställa sig problem med samordningen av finanspolitiken,med den nödvändiga strukturomvandlingen, hanteringen av akutachocker mm. Italien är ur det perspektivet en klar orosfaktor.Hur den italienska krisen löses, blir sannolikt avgörande förItalien. Löses den elegant, och utan konsekvenser för den fördaekonomiska politiken, kan den till och med öka Italiens chanseratt komma med i EMU. Då har ju Italien visat prov på att detorkat bryta kaostradition och bli ett land med mera kontinuiteti det politiska livet. En elegant lösning skulle vara attnuvarande koalition hittar mera stöd så att den kan fortsättaunder Romano Prodi, eller att en ny och ännu bredare koalitiontar vid under en ny premiärminister. I skrivande stund satsasalla krafter på att nå dithän.

Alternativet är nyval före jul. Priset för detta är att 1998 årsbudget sätts på spel, både innehållsmässigt och tidsmässigt. Detär inte bara regeringskrisens upplösning som avgör Italiens ödei dessa dagar. Tisdagen den 14 oktober offentliggjorde EU–kommissionen sin prognos över EU-ländernas tillväxt ochbudgetsaldon under 1997 och 1998. Siffrorna var i skrivandestund (måndag eftermiddag) inte kända. Men det är inte troligtatt Italien klarar budgetkriteriet på 3,0 procent både 1997 och1998.

Vad talar då för att Italien kommer med i EMU från starten? Detär förstås landets glöd för den monetära unionen, och den enormaansträngningen för att klara inträdesproven.

Det som talar emot är att Italien tänjt gränserna förkriterierna, och tolkningen av kriterierna, tillbristningsgränsen i sin vilja att komma med. Det är framför alltbudgetunderskottet för 1998 som oroar; det väntas bli större änårets budgetunderskott, och det sätter Italiens uthållighet ibudgetdisciplin i fråga. Och uthålligheten är – som bekant – ettav kraven på blivande EMU-länder.