IT-politiken som försvann

“Detta är ett experiment. Ursäkta oss om vi också tycker att det är ett lite djärvt sådant – såvitt vi vet har ingen bok (på svenska) skrivits på det här sättet förut.”

Så skriver Ola Larsmo och Lars Ilshammar på den hemsida där man i förväg kunnat se kapitel för kapitel växa fram i deras kommande bok 404, en debattbok som undrar vart den svenska it-politiken tog vägen. Titeln 404 syftar på felmeddelandet man får upp när man förgäves söker en viss webbsida.

Snart kommer boken ut på papper (på bokförlaget Atlas, knutet till Arenagruppen), men fram tills nu har det varit fritt fram för läsarna att höra av sig med synpunkter och reaktioner under arbetets gång.

Metoden att öppna manus för publik är inte ny. Det sägs att både Tom Wolfe och Stephen King jobbat så. För att inte tala om alla programmerare, som länge arbetat efter metoden att låta många testa innehållet innan resultat är färdigt: Det är ju bättre att upptäcka buggarna redan i betaversionen.

Ola Larsmo känner många igen som kulturskribent på främst Dagens Nyheter och som skönlitterär författare. Lars Ilshammar är lektor i historia på Örebro universitet och forskar i mötet mellan historia och politik. Det är inte första gången de skriver böcker ihop. 1997 skrev de boken Net.wars (Atlas), en debattbok om politikens visionslöshet och handlingsoförmåga i it-samhället.

Net.wars sprängkraft som debattbok tycks dock ha varit begränsad. Ingenting verkar ju ha hänt. Författarna har i stort sett fortfarande samma grundfråga som för åtta år sedan: Var är den svenska it-politiken? Då kritiserade författarna politikerna för att helt överlåta utbyggnaden av den nya infrastrukturen till marknadskrafterna – ett trendbrott jämfört med till exempel telefoni och järnvägar, där staten tog ansvar för att tekniken skulle nå hela samhället. I dag, skriver författarna, har bredbandsutbyggnaden blivit revolutionen som kom av sig. Vem har nu ansvaret för att bygga ett demokratiskt it-samhälle?

Dagens samhälle förlitar sig enormt på teknik, så visst verkar det rimligt att efterlysa en offentlig diskussion om hur tekniken ska utvecklas. Det är onekligen lite märkligt att intresset att diskutera tekniken verkar avta i takt med att dess betydelse ökar. Fildelning är exempelvis hett just nu på grund av lagändringsförslaget, men fildelat har vi ju gjort i ganska många år. Det har funnits tid att diskutera problemet. Så varför är folk så yrvakna?

Frågan är bara vad författarna egentligen vill. Jag fattar att de vill att staten ska lägga sig i lite mer, men det förblir oklart hur det konkret skulle kunna se ut. Boken saknar med andra ord tydliga visioner, och sådana behövs om det ska bli en debattbok. Annars blir det bara ett skickligt författat diskussionsunderlag. Men det är okej, än så länge. Det är ju en betaversion. Visionerna kanske blir tydligare i pappersupplagan.

Kerstin Danasten

Smygläs själv på: www.olalarsmo.com/404v404.

_______________________

En stad i ljus
Antonio Gramscis slutsatser,Anders Ehnmark, Norsteds 2005, 150 sid.

Författaren Anders Ehnmark har i sin nyutkomna bok En stad i ljus valt den italienske filosofen och anarkisten Antonio Gramsci som fiktiv samtalspartner i sina resonemang kring människan och demokratin.

Gramsci (1891-1937) grundade det italienska kommunistpartiet men slog igenom i vänsterintellektuella kretsar först efter krigsslutet genom de anteckningar han fört i fängelset fram till sin död.

Den breda massan känner väl som jag inte till Gramsci, men vill man förstå den svenska socialdemokratins mekanismer kanske man borde ägna italienaren lite större intresse. Här finns nämligen en hel del tankegångar som leder tankarna till dagens socialliberala politiker.

Antonio Gramscis egen fiktive samtalspartner hette för övrigt Machiavelli.
___________________

Moondust: In Search of the Men Who Fell to Earth
Andrew Smith, Bloomsbury 2005, 320 sid.

För visionärer. Vad kan vara mer inspirerande än mänsklighetens hittills mest storslagna projekt; Apollos månlandningsprogram? Författaren Andrew Smith har jagat rätt på samtliga kvarvarande astronauter från Apolloprogrammet, det vill säga de enda nio nu levande som kunnat se hur jorden ser ut på riktigt stort avstånd.

Dessa män fick dessutom uselt betalt för sin resa, i ett livsfarligt fordon som i princip bara bestod av explosiva ämnen samt med datorkraft motsvarande en hederlig miniräknare. Vad drev dem, och vad hände med deras liv – för vad är egentligen nästa utmaning för den som redan varit på månen?

Få av oss ska väl till månen, men alla som tänkt leda människor mot stora mål kan gott läsa det här som en inspirationsbok.