Islam i teori och praktik

Det är hårda tider för oss otrogna hundar. Även om vi inte roar oss med att teckna profeter utan byxor, är vi misshagliga. I såväl Paris som i Nordafrika och Mellanöstern är det tillräckligt att råka vara kristen, jude, eller muslim av fel slag, för att mördas eller bli offer för mordbrand. Inte nog med det. Mitt i detta, medan kyrkor, skolor och barnhem bränns ned och människor mördas, fördrivs och våldtas, får vi höra att den verkligt stora faran inte är de rättrognas automatvapen, bomber och granater. Den verkligt stora faran är islamofobin. Att vi riskerar att glömma att islam är en ”fredens religion”.

Något ligger förstås i det. Det islamistiska våldet drabbar mestadels muslimer och det vore orätt att skuldbelägga offren. Men det finns ändå något skevt i resonemanget.

Alla troende, även muslimer, har betydligt större frihet att utöva sin tro på det sätt de vill i västerländska demokratier, än i islamiska stater. Det är lättare för muslimer att få tillgång till den muslimska kulturens arvegods i västerländska bibliotek än i censurtyngda muslimska länder. Den sista avrättningen för kätteri i Väster­land­­et genomfördes av den redan då otidsenliga spanska inkvisitionen 1826. I muslimska länder sker sådant fortfarande. Påven har inte längre för vana att sanktionera krigiska och mordiska upptåg. Den svenska ärkebiskopen är i det närmaste radikalpacifist och så ekumenisk att hon säkert skulle dricka kaffe med satanister, i syfte att hitta gemensam mark.

Med det inte sagt att kristendomen saknar skavanker. Den har en lika hisklig historia som allt annat mänskligt och det finns gott om knäpp­gökar i dess led: Herrens motståndsarmé i Uganda och kvällstidningarnas favoriter, bög- och judehatarna i Westboro Baptist Church, till exempel. Men om man skulle anordna ett mästerskap om titeln ”fredens religion”, baserad på dagsformen, talar då inte mycket för att kristendomen skulle placera sig före islam? Möjligen efter buddhismen, förutsatt att de burmesiska munkarna tyglar sitt hat en aning.

I mina ögon verkar det så. Islam tycks ofta vara en fredens religion på samma sätt som kommunism är en jämlikhetens ideologi. Så länge den praktiseras som tankeövning och filosofisk spekulation har den attraktiva och intressanta sidor. Men så snart idéerna sätts i verket för att förändra världen, går något fruktansvärt fel: Boko Haram, al-Qaida, Saudiarabien, Iran, Islamiska staten, talibanerna, Sudan …

Det är här någonstans vi kommer till kärnan. Gamla kommunister brukar hävda att kommunistiska diktaturer inte hade något att göra med sann kommunism. På samma sätt har det gång på gång upprepats att islamistisk terrorism och förtrycket i muslimska stater, inte har något att göra med islam. Jag är inte alldeles övertygad om att det stämmer i något av fallen.

Det finns uppenbart läbbiga inslag redan i kommunistisk teori. De socialister som ­upptäckte det blev socialdemokrater: fort­farande troende, men demokratiska reformister. Jag är alldeles för okunnig om islams inre liv för att veta i vilken utsträckning en liknande process pågår där. Det mesta som skrivs tyder på en motsatt rörelse, men det kan förstås vara sen­sationalism.

Jag oroar mig inte för att troende muslimer, inte ens den betydande minoritet i Västerlandet som säger sig vilja ha sharialagar, är en verklig samhällsfara. Det är som med Jerry Williams: han må hålla fast vid statssocialismen i kubansk form, men han vore ändå värdelös som dik­tator. Däremot stör det mig att vi gjort ett mantra av det ostyrkta påståendet att islam är en ”fredens religion”. Låt oss åtminstone förklara vad vi menar och sedan pröva och diskutera saken.

Lågt i tak

Jodå, visst kan vi ha samma diskussion om kristendomen och Bibeln. Om det får någon att känna sig mindre besvärad. Men den diskussionen blir med nödvändighet en aning mer teoretisk. När såg du senast ett Youtube-klipp med en jude eller en kristen som slår ihjäl 200 filistéer och samlar in deras förhudar?