IRLAND: Europas tillväxtunder

Geografin och språket har alltid betytt mycket för Irland.Landets perifera läge, långt bort från Europas handelsvägar ochbefolkningscentra, var länge en effektiv broms mot ekonomisktframåtskridande. Engelska språket har också faktiskt varit tillnackdel, eftersom det lett till extremt stor utvandring vilketgjort det svårt att bygga upp en arbetskraftsintensiv industri.Numera har dessa faktorer vänts till sin motsats. Geografin ärsnarast till fördel, eftersom man har minimalt antal flygtimmartill Nordamerika och ligger nära den av Europas stora nationersom växer snabbast, Storbritannien. Även språket är numera enstor tillgång när det gäller att exportera varor och tjänsteroch locka till sig investeringar från andra delar av världen.Alla exilirländare utgör idag en reservoar av välutbildadarbetskraft som återvänder till hemlandet i takt med att lönernastiger.

NÄSTAN LIKA RIKADe senaste åren har allt fallit på plats för den lilla önationen.Enligt OECD:s siffror för köpkraftskorrigerad BNP per capita varirländarna 1994 nästan lika rika som svenskarna. Sedan dess harirländarna antagligen hunnit ifatt. Orsaken till att Irland ändåverkar mer gammalmodigt än Sverige är att vi haft vårt välståndunder lång tid och hunnit bygga upp en stor kapitalstock i formav infrastruktur, fastigheter, fabriker, med mera som vi kan dranytta av under decennier.

Trots framgångarna befinner sig Irland i en brytningstid. Degångna 25 åren har kännetecknats av en stadig expansion iekonomin, som vuxit dubbelt så snabbt som EU-genomsnittet. Enväsentlig, ja avgörande, förutsättning har varit justmedlemskapet i EU/EG sedan 1973.

Subventionerna från Bryssel har varit gödslet som berikat denbördiga irländska myllan. Nu, när EU skall utvidgas österut ochjordbruksstödet skall skäras ned, kan landet inte längre räknamed lika stora förmåner. Från 1999 är Irland inte längre en såkallad Mål 1-region. Dessutom skall det bli likformighet ibeskattningen. Kommissionens konkurrensansvarige Karel van Miertanser att den låga irländska bolagsskatten på tio procent är enotillåten subvention till näringslivet.

Det råder dessutom oro på valutamarknaden. Alla blivande EMU–valutor har snällt låtit sig ordnas in i ett 4,5 procentenheterbrett band kring sina så kallade centralkurser, vilket betyderatt de lätt kan förvandlas till inträdesvärden i EMU i januari1999. Men det irländska pundet är ett specialfall. Pundet liggeromkring tio procent över sin centralkurs (2,41 D-mark). FörIrland har alltså konvergensen mot D-marken nätt och jämntbörjat.

En del bedömare, som Eunan King vid mäklarfirman NCB i Dublin,tror att pundet måste revalveras i det korta perspektivet. Andra,som ekonomerna vid investmentbanken J.P. Morgan, tror däremotatt Irland mycket väl kan träda in på centralkursen. Det skullei så fall innebära en nedskrivning av valutan jämfört meddagsläget och ge landet en konkurrensfördel, men det skulleknappast utgöra något problem. J.P. Morgan anser att Irland ärså litet att få av EU-bröderna lär ta illa upp om landet går ini EMU med en något undervärderad valuta.

En sådan kanske kan behövas. Ty hur skall Irland kunna vänja sigav med subventioner som de senaste åren har motsvarat hela femprocent av BNP? Måste inte tillväxten ta stryk?

Emerging market

För att kunna ge vettiga svar behöver vi blicka tillbaka. Ifallet Irland behöver man inte gå särskilt långt bakåt, eftersompraktiskt taget hela landets ekonomiska utveckling har skettunder loppet av två-tre decennier.

Landet har betett sig som en emerging market, en tillväxtekonomi,ända fram till alldeles nyligen. Så sent som i början av 1960–talet var Irland en av Europas (inte bara Västeuropas) allrafattigaste nationer. 37 procent av befolkningen hade sinbärgning i jordbruket. Den industriella basen existerade nättoch jämnt. Kapitalbildningen var ytterst blygsam. När den kändaglastillverkaren Waterford Glass skulle byggas upp strax efterandra världskriget visade det sig till en början omöjligt att fåfram nog med inhemskt kapital och när villiga finansiärer tillslut hittades var det i form av två bröder som gjort enförmögenhet på hästkapplöpningar. Tillväxten var blygsam. Under1950-talet stod BNP i stort sett stilla. 1960-talet blev bättre,men utvecklingen skilde sig inte mycket från den som märktes påandra håll i Europa. Irland kom inte ifatt, eftersom landetsutgångsläge var så mycket sämre. Så efterblivet var Irland atten sex månader lång bankstrejk 1970 inte hade nämnvärda effekterpå näringslivet, eftersom penningekonomin ännu var ganska ny,särskilt på landsbygden.

Folk bytte varor med varandra och handlarna gav kredit till sinakunder. För 20 år sedan lade sig ännu stanken av orenat avloppöver Dublin så fort tidvattnet gick in i Liffeyfloden som rinnergenom stadskärnan. Katolska kyrkans makt var länge så stor attimportförbudet mot omoraliska varor tillämpades inte bara förkondomer utan också för tamponger.

Ett sådant land var det lätt att lämna för de unga ochföretagsamma, särskilt som det var lätt (språket) och billigt(det geografiska läget) att resa till London eller New York. Deflesta vet nog om att irländarna alltid varit ett folk avutvandrare. Men hur många känner till att hela Irland idag, 1997,har en befolkning som fortfarande är en tredjedel mindre än denvar 1840, då en stor svältkatastrof utlöste emigrationen?Sverige förlorade två miljoner människor till Amerika undernågra decennier kring sekelskiftet utan nämnvärda problem förekonomin. I fallet Irland var åderlåtningen mycket större. Såsent som 1970 uppgick födelsetalet till i genomsnitt fyra barnper kvinna. Det ger en bild av hur stor befolkningsökningenskulle ha varit om alla stannat kvar på ön.

Det har alltid varit de mest kompetenta medborgarna som lämnatIrland. I en undersökning av de som vid mitten av 1980-taletutexaminerades från fem irländska universitet visade det sig att40 till 50 procent var bosatta utomlands år 1990.

Utvandringen har alltså fortsatt även in i våra dagar. Förr itiden var det mest till Amerika som färden gick, liksom tillStorbritannien (som Irland tillhörde fram till självständigheten1922). Det var vid den senare tidpunkten som Nordirland brötbanden med republiken Irland och stannade kvar under denbrittiska kronan (se separat artikel sid 42).

Republikens första regeringar under premiärminister Eamon deValera lät hatet mot de tidigare herremännen i London styra denekonomiska politiken. Beroendet av den stora och självklarahandelspartnern på andra sidan Irländska sjön skulle minskas.Ända fram till mitten av 1950-talet hette idealensjälvförsörjning och importsubstitution.

Utländska etableringar

1965 slöts dock ett frihandelsavtal med Storbritannien och saktabörjade ekonomin integreras med den övriga världen. Ett viktigtled var att man började uppmuntra utländska företag att startaverksamhet på ön. 1973 hade över 1.000 internationellaetableringar skett och de utlandsägda bolagen svarade för entredjedel av sysselsättningen inom industrin (se separat artikelsid 44).Men det var alltså inte förrän med inträdet i EG 1973 sombyggandet av det moderna Irland inleddes på allvar. Till enbörjan gjorde irländarna som alla andra européer i samband medoljekrisen och råvaruinflationen 1974-75, det vill säga de togtill inflation och stimulanser för att klara konjunkturnedgången.De recepten fungerade inte bättre här än i något annat land. Mensedan dess har politikerna gjort få allvarliga misstag, oavsettom de kommer från Fianna Fail eller Fine Gail. Dessa partier hartraditionellt turats om vid makten, något som säkertunderlättats av att de inte skiljer sig åt nämnvärt på höger-och vänsterskalan utan i stället grundar sin identitet på hur deagerade under det brittiska styret i början av seklet.

TILLVÄXTPOLITIKDen ekonomiska politiken har varit tillväxtinriktad, med lågbolagsskatt, relativt få konkurrenshinder och en ganska blygsamutbyggnad av den offentliga sektorn. Det senare gäller med ettviktigt undantag: skolor och universitet har fått stadigt ökandeanslag. Från 1962 till 1987 ökade utbildningsbudgetens andel avBNP från 3,1 procent till 6,8 procent – vilket i sig är enbetydelsefull förklaring till det irländska tillväxtundret. Menhuvudorsaken till landets ekonomiska framsteg får ändå sökas påannat håll. Det är penningfloden från Bryssel, viastrukturfonder och jordbruksstöd, som förklarar varförirländarna gått från att vara fattiglappar till välbeställdaeuropéer.

För all del, det handlar inte bara om subventioner. EU–medlemskapet har också varit till stor hjälp genom attlegitimera Irland för utländska investerare och genom att öppnaen jättelik marknad för varor, tjänster och kapital som minskatnationens ensidiga beroende av handelsutbytet med Storbritannien.Ändå går det inte att komma ifrån att direkta stöd på som mestcirka tio procent av BNP per år under slutet av 1970- och börjanav 1980-talet är det som betytt mest. Irländarna själva är blandEU:s mest entusiastiska förespråkare, och det är inte konstigteftersom de kör på nyanlagda vägar och parkerar i renoveradestadskärnor intill skyltar som förklarar att kalaset betalats avBryssel. Pengarna har räckt till mycket eftersom landet är sålitet. De 3,6 miljonerna som bor i republiken är ju betydligtfärre än till exempel danskarna.

Irländarna har varit duktiga på att ta för sig ur Brysselskassor, men det handlar mindre om tricksande och mer om enautomatisk tilllämpning av EU-stödets regelverk. Irlandsnäringsstruktur är som gjord för att passasubventionskriterierna. Ljumma Atlantvindar, ständigt grönt gräsoch regn som faller med halvtimmesintervaller förklarar varförhela 13 procent av arbetskraften fortfarande sysselsätts inomjordbruket. Här finns utrymme för effektiviseringar(genomsnittsbonden har mindre ägor och färre maskiner än iövriga Europa) men nationen kommer att förbli en bondenationäven i framtiden.

Ett annat förhållande som genererar stödpengar är de besvärligatransporterna. Visserligen har Stena Line nu satt inkatamaranfärjor som halverar restiden över Irländska sjön ochvisserligen blir flygtransporter allt viktigare. Men ändåkvarstår faktum att företagen i både Syd- och Nordirland betalarsex procent av värdet på produkterna i transportkostnaderjämfört med bara tre procent i Kontinentaleuropa, enligtinvesteringsmyndigheten IDA.

Men Irland har alltså också bedrivit en vettig ekonomisk politik.Den gör att förutsättningarna är goda för att klara en framtidäven utan stora subventioner utifrån. Det finns fågenomreglerade sektorer i ekonomin. En av dem är dock märkbarför besökare. Antalet utskänkningstillstånd har varit striktreglerat ända sedan 1920-talet, vilket gör att pubarna icentrala Dublin kan sälja sin Guinness till förbluffande högapriser.Arbetsmarknaden är en av de mest flexibla i Europa. Förall del:det märks tendenser till överhettning och flaskhalsproblem.Trafiksituationen i Dublin är till exempel värre än den är iLondon, vilket inte vill säga litet. Arbetslösheten har fallitfrån 17 procent i slutet av 1980-talet till dagens 12 procentoch i huvudstaden är det sådan brist på murare att deras timlönnumera uppges motsvara hela 200 kronor. Den höga skatten pålöneinkomster (marginalskatter på drygt 50 procent) är också ettstörningsmoment.

Men landet har ett viktigt försteg jämfört med andratillväxtnationer. Man har hundratusentals exilirländare med godutbildning som gärna vill komma hem igen nu när tiderna är sågoda. Den höga utvandringen förr om åren ger alltså godamöjligheter att reglera utbudet på arbetskraft ochförhoppningsvis undvika flaskhalsar.

För att vara ett så litet land är också bredden i näringslivetimponerande. Dels finns en stagnerande eller långsamt växandekomponent (jordbruket och den offentliga sektorn); dels finns ensnabbt växande tjänstesektor (finans, turism, callcenters) ochen väl utbyggd tillverkningsindustri (läkemedel, elektronik,livsmedel, med mera). Irland är ett av de mycket få länder iEuropa som sedan 1960-talet ökat industrins andel av BNP (från25 till 31 procent).

Samtidigt måste man komma ihåg att en del av de senaste årensvälståndsökning är en engångseffekt som med automatik kommer avnedgången i födelsetalen. Ändå är Irlands modernisering slående.På ytan märks den i intensiv nybyggnation och i enkonsumtionsentusiastisk medelklass som har mycket att ta igen(hushållen äger fortfarande färre telefoner och bilar än i andraeuropeiska länder). Ett tecken på hur långt landet kommit närdet gäller attityder och tänkesätt är det faktum att fyra av femav kandidaterna till presidentvalet som hölls förra veckan varkvinnor.

Ett modernare samhälle har också baksidor. Dublins förorter harEuropas värsta drogproblem. De organiserade ligorna kan visa enoväntad brutalitet. I fjol mördades en journalist som höll påatt undersöka brottssyndikaten.

Men Irland har fått ut mycket av de 25 åren av överflöd frånBryssel. EU-stödets andel av ekonomin har redan halverats sedanbörjan av 1980-talet utan att det lett till några märkbaraproblem. Landet har goda förutsättningar att fortsätta på deninslagna vägen.

Exportoffensiv – Varuexportens andel av BNP.

Procent. 1980 1993Procent. 1980 1993Irland 47,3 60,1Holland 44,0 45,0Danmark 25,5 27,3Tyskland 23,5 19,9Storbritannien 21,8 19,1Frankrike 17,1 17,3Italien 19,8 17,0Källa: Cormac O”Grada, The Irish Economy Since the 1920s

NORDIRLAND: Freden gör gott

Ett vanligt Scandic-hotell är rena lyxen jämfört med hur det serut på Hotell Europa, Belfasts finaste pang. Det är i sig inte såkonstigt. Byggnaden har utsatts för ett antal sprängattentatgenom åren. Få investeringar har gjorts och inga konkurrenterhar vågat etablera sig.

Men nu reser sig skelettet till ett nytt Hiltonbygge i centralaBelfast. Freden har satt fart på investeringarna och fått nedarbetslösheten från 105.000 personer 1993 till 55.000 i år.Flyglinjen mellan London och Belfast är idag Europas näst mesttrafikerade, enligt det statliga informationskontoret i Belfast.Expansionen har dock ett pris. Den har kostat och kostar storapengar i subventioner till näringsliv och infrastruktur.Nordirlands investeringsmyndighet, Industrial Development Board,har en årlig budget på 75 miljoner pund (en miljard kronor).Ingen verkar se något märkligt i detta. Det finns en riskpremiehär. Den måste staten köpa loss genom lokaliseringsstöd ellergenom andra insatser, säger Paddy Turnbull, platschef förelektronikjätten Fujitsu.

Nu börjar dock de 30-procentiga etableringsbidragen och andraförmåner att avvecklas. I stället får provinsen försöka spela påsina naturliga förutsättningar.

Det finns ett flertal sådana. Tillgång på utbildad arbetskraftär god och regleringarna få. Transportnätet behöver visserligenbyggas ut, inte minst söderut till irländska republiken, men härär flera projekt på gång.

Produktionsstrukturen graderas successivt upp. Varvet som engång byggde Titanic och andra oceanångare håller på attavvecklas. Tillväxten sker inom flygkomponenter, elektronik ochannan verkstadsindustri. Men allt hänger förstås på attterrorismen verkligen förblir ett avslutat kapitel.