Intet är som väntans tider

Den 13 juni 2010 hölls nyval i Belgien, men inte heller det bringade klarhet i vem som skulle styra landet. Att bilda regering i Belgien hade ofta tagit tid, för Belgien har ett stort antal partier både flamländska och franskspråkig och inget blev annorlunda bara för att väljarna fick gå till valurnorna en gång till.

Efter nyvalet 2010 blev det mer kaosartat en vanligt. Parti Socialistes ledare Elio Di Rupo fick i uppdrag av kungen att bilda regering, maratonförhandlingar och medlingsförsök avlöste varandra. Partierna kunde helt enkelt inte komma överens.

Belgien satte världsrekord i att stå utan regering: 541 dagar. Under perioden styrdes landet av en expeditionsministär, ledd av Yves Leterme, den före detta premiärministern, han som valt att lämna och utlyst nyval.

Carl Devos från universitetet i Gent och Dave Sinardet från Bryssels fria universitet har studerat den ett och ett halvt år långa perioden och konstaterar att livet utan regering fortlöpte mer eller mindre som vanligt.

Farhågor om att byråkrati och administration skulle ta över besannades inte. På det stora hela blev det tvärtom väldigt bra.

I Belgien, precis som i Sverige, finns en rad tunga områden som styrs lokalt eller regionalt, exempelvis sjukvård och skola. Men precis som i Sverige styr regeringen över välfärdssystem, finanspolitik, juridik, polis, immigration, ekonomi och utrikespolitik.

En expeditionsministär har enligt belgiska traditioner rätt att fatta de beslut som krävs för att landet ska fungera. Den har också i uppgift att verkställa beslut som fattats av den tidigare, äkta regeringen och hantera akuta frågor. Var gränsen går är ingen exakt vetenskap. Det är en tolkningsfråga och under Yves Leterme breddades mandatet.

Under Letermes ledning hade Belgien ordförandeskapet i EU. Ett komplicerat uppdrag som Letermes expeditionsministär skötte väl, enligt forskarna. Inför år 2011 tog ministären också fram en budget och vidtog de ekonomiska, sociala och finansiella åtgärder, som krävdes för att bevara välfärdsstaten.

Budgeten fick inledningsvis kritik från fackligt håll, men efter en del ändringar klubbades den igenom i parlamentet. Europas finanskris ledde till att expeditionsministären fick rädda flera banker och till och med förstatliga en. Belgien deltog också i EU:s program för att rädda euron och i april 2011 beslutade ministären till och med att sända trupper till Libyen. Inget väckte några hätska politiska debatter.

Forskarna påpekar samtidigt att en välfungerande expeditionsministär minskar incitamentet att få till en äkta regering, inte minst för dem som riskerar att förlora makt i en uppgörelse.

Eftersom det trots allt finns områden som ligger utanför en expeditionsministärs mandat, är det i längden ingen bra situation.

Nödvändiga strukturåtgärder, som förändringar i arbetslöshetsförsäkringen eller pensionssystemet, kunde exempelvis inte genomföras. Det bidrog till att Belgien fick sänkt kreditbetyg.

Trycket ökade på de politiska partierna och den 6 december 2011 tillträdde en ny äkta regering, en koalition under ledning av socialistledaren Elio di Rupo, han som fick uppdraget 18 månader tidigare. De långa regeringsförhandlingarna gjorde att koalitionen snabbt kom överens och omgående kunde verkställa sjösätta sin politik. Inom några veckor hade den fattat beslut om ett antal viktiga reformer.

Även den svenska regeringsbildningen riskerar att dra ut på tiden. Men det skulle alltså kunna sluta bra.

Detta är en uppdaterad version av en artikel som publicerades i Affärsvärlden i samband med valet 2014.