Inkluderade till döds

Problemet med allas inkludering är förstås att alla till slut blir exkluderade.

Kommunaliseringen. Det fria skol­valet. Vinstsyftet. Betygsinflationen. Debatterna om den svenska skolan har blivit en genre, med dalande resultat som gemensam drivkraft. En diskussion lite mer i skym­undan handlar om idén att skolan ska vara inkluderande.

I Göteborgs-Posten läser jag under rubriken ”Den inkluderande skolan en hälsofara för elever med autism” hur autistiska barn lider svårt av att gå i vanliga klasser. Extremdosen av yttre stimuli i ett normalsvenskt klassrum är förstås en usel miljö för barn som har svårt att sovra sinnes­intryck och läsa av sociala signaler.

Artikeln berättar om Alfred som kunde få ­”intellekt och kreativitet att blomma” först när han fick plats i en anpassad resursskola. Artikelförfattarna skriver att inkludering alltför ofta ”används för att rättfärdiga en strategi där alla barn tvingas följa samma undervisningsmall”. Man kanske här också ska ägna Alfreds tidigare klasskamrater en tanke: Hur kul var det att ha denne djupt olycklige pojke vid sin sida?

Men man behöver sannerligen inte vara förälder till barn med neuropsykiatriska funktionshinder för att känna igen sig i det one-size-fits-all-tänkande som har präglat den svenska skolan i ett halvsekel nu. Under slagord som ”En skola för alla” har pedagoger och byråkrater under pinsamt lite motstånd från det sunda förnuftets och den beprövade erfarenhetens representanter, kunnat hänge sig åt det förstörelseverk vi alla nu betalar priset för.

Gamla tiders studentexamen ansågs vara exkluderande till sin natur: Bort med den! Matematik omgavs av ryktet att vara svårt – därför matte­böcker med titlar som det inkluderande Hej, matematik! Nivåindelningen i just matte samt i engelska och B-språk avskaffades. (På min tid kunde man välja allmän eller särskild kurs, det vill säga lägre eller högre fart.) Betyg skulle ges så sent som möjligt. Och de nationella proven lades länge i träda. Den, vars uppmätta kunskaper var låga, kunde ju känna sig exkluderad.

Obs-klasser och speciallärarutbildningar avskaffades. Störiga elever fick inte känna sig exkluderade från klassrummet och kompisarna. Tvååriga yrkeslinjer försvann också; de exkluderade ju arbetarklassens barn från esoteriska seminarier om dekonstruktion. Överhuvudtaget skulle all utbildning vara högskoleförberedande. För stackars den exkluderade elev som måste läsa upp sig på komvux för att bli universitets­fähig.

Med kriterierna i det nya betygssystemet markerar det skolbyråkratindustriella komplexet att alla ska inkluderas till avancerad uppsatsskrivning. Tyvärr exkluderar man därigenom de mest behövande från baskunskaper. För problemet med allas inkludering är förstås att alla till slut blir exkluderade. Om 25 elever i en klass förväntas lära sig allt i exakt samma takt, går det i princip för långsamt för 12 och för snabbt för 12. Flit och begåvning är inte rättvist fördelade.

Inkluderingstrenden är inte exklusiv för skolans värld. I svenska kyrkan inkluderas numera allt levande: ateister, muslimer, buddister. Utom möjligen bokstavstroende kristna. Inom ungdomsidrotten är det tabu att toppa laget, det vore ju exkluderande mot bollsnubblande Pelle. I den obligatoriska sexualundervisningen inkluderas de mest avancerade sexpraktiker – även om jag misstänker att en och annan rodnande oskuld faktiskt kan känna sig smått exkluderad. Ryktena om ”kvinno­inkluderande” fystester i brandmanskåren är i detta sammanhang logiska; för vem vill inte bli genuskorrekt buren genom giftiga rökgaser och därmed slippa bidra till att kvinnor känner sig exkluderade?

Här ska även partiernas triangulering nämnas, också den en inkluderingsstrategi. M vill vara arbetarparti, S medelklassparti, och SD har nolltolerans mot rasism. Alla ska med! Fast själv kan jag, i denna den yttersta av inkluderings­tider, inte låta bli att känna mig lite som Groucho Marx: En klubb som önskar mig som medlem vill jag inte vara inkluderad i.

Det ovanliga våldet

En liten eftertanke till tragedin med den ihjälslagne djurgårdssupportern: Varje år drar tiotusentals adrenalinstinna, ofta berusade unga män runt i våra städer i samband med matcher. Ändå är dödsfall och lemlästande våld extremt ovanligt. Är det inte rätt förvånande? Kan man rentav misstänka att det finns en hel del gott i supporterkulturen? Till och med respekt för motståndaren?

 

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.

OBS: Ursprungsversionen av denna artikel publicerades på en äldre version av www.affarsvarlden.se. I april 2020 migrerades denna och tusentals andra artiklar över till Affärsvärldens nya sajt från en äldre sajt. I vissa fall har inte alla delar av vissa artiklar följt på med ett korrekt sätt. Det kan gälla viss formatering, tabeller eller rutor med tilläggsinfo. Om du märker att artikeln verkar sakna information får du gärna mejla till webbredaktion@affarsvarlden.se.
Annons från SPOTLIGHT STOCK MARKET