Ingves kämpar för sitt eftermäle

Snart tre år har gått sedan Stefan Ingves fick sex nya år som riksbankschef. Om han stannar mandatet ut blir han en av dem som suttit allra längst på sin post, längre än Bengt Dennis och Urban Bäckström. Då, vid förlängningen för tre år sedan, var hyllningarna så gott som enhälliga.

– Det har inte varit ett svårt beslut för full­mäktige att fatta, vi var alla ense om detta, sa riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandt till TT.

Marknaden var lättad.

– Han är enligt min mening en av de bästa riksbankschefer Sverige haft, sa Robert Bergqvist, SEB:s chefsekonom.

Men faktum är att Riksbankens direktion vid tidpunkten var djupt splittrad, motsättningar hade börjat blossa upp. Mest frän i sin kritik var vice riksbankschef, professor Lars E O Svensson, som alltmer offentligt vädrade sitt missnöje med politiken som han ansåg var för stram. Räntan borde sänkas mer och snabbare, hävdade han.

Sedan Svensson tillträdde som vice riksbankschef i april 2007 deltog han i 38 räntebeslut. Av dessa reserverade han sig i 25. Men de första åren var han lydig och stödde konsensus. Från och med den 20 april 2009 reserverade han sig vid samtliga möten – 25 i rad – fram till sin avgång i april 2013. I samtliga fall förordade han en mer expansiv penningpolitik.

Särskilt fel var det att höja räntan sommaren 2010, ansåg Svensson. Enligt hans beräkningar har priset för den onödigt strama penningpolitiken varit högt – 60 000 förlorade jobb och en arbetslöshet som annars skulle varit 1,2 procentenheter lägre.

Det hela slutade med att Svensson gav upp. När mandatet gick ut för ett år sedan ställde han inte upp för omval. Efter sin avgång fortsatte han att driva sin linje i medier i Sverige och internationellt, framför allt på nationalekonomibloggen Ekonomistas.

Fler och fler började instämma i kritiken, inte minst på den politiska vänsterkanten. När Riksbanken sedan sänkte reporäntan med 25 punkter den 17 december 2013 såg många det som en seger för Svenssons linje. Själv var han inte nöjd utan tyckte att sänkningen var för liten och kom för sent.

Den mest spektakulära kritiken kom dock från ett oväntat håll. Nu under påskhelgen publicerade Paul Krugman, nobelpristagare i ekonomi, superekonom och tidigare kollega med Svensson på Princeton, flera mycket kritiska artiklar och blogginlägg på New York Times. Krugman hävdade att Riksbanken slarvat bort en av de bästa krisbekämpningarna i OECD och blåst faran över alldeles för tidigt.

Att Riksbanken i rädsla för framtida inflation så tidigt som sommaren 2010 började höja styrräntan (från 0,25 procent till 2,0 på ett år), beskrev Paul Krugman som ”sado­monetaristiskt”.

”Sverige håller på att gå från förebild till skräckexempel, och riskerar att bli som ­Japan”, skrev nobelpristagaren. Per Jansson, vice riksbankschef, kände sig manad att försvara Riksbanken. Krugman hade missat att tillväxten i Sverige år 2010 var rekordhög, med en under­liggande inflation på runt 2 procent och i stort sett alla ekonomiska indikatorer pekandes uppåt.

– Mot den bakgrunden tycker inte jag att det var särskilt konstigt att man försiktigt började höja räntan från en mycket låg nivå, sa Per Jansson till Dagens Industri i förra veckan.

Räcker Janssons försvar mot Krugman? Tveksamt. Paul Krugman är en av de absolut mest inflytelserika ekonomerna i världen. Å andra ­sidan återstår halva mandatet som riksbankschef. Mycket kan hända på tre år.

Stefan och Lars

Finlandssvensken Stefan Ingves och ångermanlänningen Lars E O Svensson har en hel del gemensamt. Båda är nationalekonomer. Båda har gjort internationell karriär. Ingves vid IMF och BIS, Bank for International Settlements. Svensson framför allt vid amerikanska Princeton.

Men Ingves är till sin inriktning mycket mer ”chef”, har varit bankdirektör på SHB och vd för en optionsbörs. Lars E O Svensson däremot, är en super­akademiker, Sveriges i särklass mest citerade nationalekonom i vetenskapliga sammanhang.