Inget sjukt med Capio

Typiskt nog blev Capios optionsavtal till de anställda inte fulltecknat. Bara 1.700, eller 42 procent av de anställda i vårdföretaget, tecknade sig under den värsta börsoron för att köpa aktier om två år. Och typiskt nog igen – redan första veckan efter börsnoteringen i mitten av oktober så gick personaloptionerna att räkna hem.

Kanske är det symptomatiskt, om uttrycket tillåts, att Capio, före detta Bure Hälsa- och Sjukvård, på sikt kan bli en av börsens säkraste bolag. Marknaden är stor och växande – det garanteras av åldersstrukturen i Västeuropa – och trenden i sjukvården går mot högre grad av privat sjukvård i stället för offentlig, vilket bland annat betyder bättre lönsamhet. Här i Sverige bedömer Capioledningen till exempel att den andel av sjukvården som drivs av privata företag ska fördubblas från 9 till 18 procent av den totala sjukvårdsbudgeten på fem år, en ökning med 22 miljarder kronor i dagens penningvärde.

Som en liten bonus kommer därtill den helt privata vården för patienter med gräddfil i vårdköerna. Redan idag har 100.000 svenskar privata sjukförsäkringar, en siffra som spås öka år från år.

Ett orosmoln går också att finna vid horisonten. Det är den politiska risken. På börsen i Stockholm är det väl ur det perspektivet egentligen bara Sydkraft, med kravet på en kärnkraftsavveckling, som lever farligare.

En symbol

Trots sin litenhet har Capio redan kommit att bli en symbol för den privata sjukvården i Sverige och därmed tydligen ett problem för regeringen som, enligt socialminister Lars Engqvist, inte vill tillåta privata vinstdrivande akutsjukhus av den typ som Capio sedan förra året redan driver vid S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Politikernas närgångna intresse är en smula underligt, eftersom Capio räknat i anställda bara är en tredjedel så stort som branschettan i Sverige, producentkooperativet Praktikertjänst med hälften tandläkeri, och snäppet mindre än tvåan, Carema, som fick avbryta sina planer på en börsintroduktion i somras. Ute i Europa finns förstås en rad konkurrenter, en del börsnoterade, men de flesta håller sig i sina hemländer.

VD Per Båtelson vill för sin del knappast medge att han har något politiskt problem.

“Det har man ju sagt till oss hundra gånger att vi får behålla akuten på S:t Göran. Vi sluter avtal med våra beställare, landstingen, som jobbar på uppdrag av just politiker. Och de ger faktiskt både oss och våra konkurrenter nya uppdrag hela tiden.”

Billigare operationer

Capios landstingsavtal påminner om det som gäller för till exempel privata pendeltågsbolag eller bussbolag som driver kollektivtrafik på entreprenad. Capio lämnar anbud i konkurrens med andra vårdbolag och ibland med landstingen själva, och får vårdkontrakt på tre till fem år. Det största är S:t Göran, där omsättningen är 700 miljoner kronor per år. Mer informationsteknik i vården underlättar arbetet och gör det effektivare, vilket gör att anbuden är konkurrenskraftiga. Under de närmaste åren löper kontrakten ut i jämn takt. En del kommer att förnyas, en del kommer till.

En jämförelse med just pendeltågseländet i Stockholm kan vara på sin plats. Privata Citypendelns lokförare hoppade av i vintras, ivrigt påhejade av facket, men motsatt stämning råder på S:t Görans sjukhus. Det stridbara sjuksköterskefacket, Vårdförbundet, har till exempel mest haft goda erfarenheter från S:t Göran, bland annat för att personalen får större ansvar och svängrum.

Hittills är det heller inte mycket som talar till Capios nackdel. Bolaget gör operationer ca 10-15 procent billigare än vad offentligt ägda sjukhus i Stockholmstrakten klarar av, och kvaliteten på vården förefaller god. Vice VD Martin Svalstedt, uttalar sig i och för sig försiktigt:

“Den vård som vi ger är ingalunda sämre eller bättre än den som ges i offentlig regi. Däremot är den effektivare, bland annat för att vi strävar efter att läkare ska jobba all sin tid mot patienter och inte med till exempel administration.”

Expansion utomlands

För Capio är antagligen risken för politisk inblandning i existerande verksamhet relativt liten, men för att balansera denna har bolaget föresatt sig att göra sin huvudsakliga expansion utomlands. Antalet anställda ska, enligt planerna, fördubblas till cirka 10.000 på fem år. Huvuddelen av dessa tillkommer utomlands. Danmark, Storbritannien, Norge, Schweiz och Tyskland står på programmet och särskilt brittiska Labours satsningar på den eftersatta sjukvården – 100 nya sjukhus – pekas ut som intressanta.

En möjlighet är att bolaget gör som ett annat relativt nynoterat tjänsteföretag, Proffice, gjorde efter börsintroduktionen – det vill säga går på uppköpsjakt och betalar för små vårdföretag eller sjukhus med egna aktier. Ett frågetecken är de övervärden (goodwill) som bolaget i så fall tvingas ta upp. Just nu är goodwillposten nästan noll.

Ett annat frågetecken gäller lönekostnaderna, som står för två tredjedelar av bolagets omkostnader. Men de påverkar, tack vare fiffiga indexerade avtalsskrivningar, knappast alls lönsamheten. Visserligen kan en formulering i det prospekt som bolaget nyligen publicerat tolkas som att en lönekostnadsökning på till exempel 4 procent, knappast en orimlighet i år, skulle betyda att vinsten faller cirka 80 miljoner kronor. Enligt Martin Svalstedt ska dessa uppgifter dock tolkas som att vinsten faller först när lönerna ökar utöver vad som gäller generellt för arbetsmarknaden i en region.

VD Per Båtelson säger för sin del att han tycker att lönerna inom svensk sjukvård är för låga, bland annat för sjuksköterskor. En anpassning till norsk nivå, 10-15 procent högre, vore rimlig, menar han.