Ingen blir profet i sin egen bank

En bankdirektör som får sparken väcker sällan sympatier. Det är närmast ett axiom att han (ja, det brukar vara en man) fick vad han förtjänade. Mellan raderna i medierapporteringen kan ibland rent av en viss återhållen skadeglädje anas. Huruvida direktören gjorde ett hyggligt jobb eller var en klåpare betyder inte så mycket. Världen blir kort och gott lite bättre när något så arketypiskt ondskefullt som en högavlönad bankdirektör tvingas bort.

I alla fall var det så till förra tisdagen då Swedbanks folklige och populäre vd Michael Wolf sparkades på dagen. Detta beskrevs i rapporteringen snarast som ett stort misstag. I stället hamnade bankens ordförande, den gamle socialdemokratiske näringsministern Anders Sundström, i fokus och ifrågasattes för sitt agerande.

Direkt efter beskedet om Wolf spekulerades det vilt om orsakerna i media. Temat var nästan uteslutande att Wolf hade fallit offer för ett ondsint maktspel i Swedbanks högsta ledning och styrelse. Likaså upprepades intill leda att förtroendet för Sundström var förbrukat och att han – och helst hela styrelsen – borde avgå. Så här i efterhand går det att konstatera att det fanns andra, för allmänheten okända, skäl.

Till den märkliga bevakningen bidrog en klantigt upplagd första presskonferens. ­Anders Sundström mumlade om låga poäng i nöjd kund-index, svaga medarbetar­undersökningar och ett behov av förnyelse.

Allt det kan vara goda skäl att byta ut en vd. Men knappast att kalla in styrelsen till ett extra sammanträde där hen entledigas med omedelbar verkan. Och så var det inte heller, vilket tre dagar senare bekräftades vid en ny presskonferens där Sundström berättade att Wolf var anmäld till Finansinspektionen, som i sin tur hade lämnat ärendet till Ekobrottsmyndigheten, EBM.

Exakt vad som ligger bakom anmälan är än så länge oklart och omfattas av för­undersökningssekretess, men det handlar om någon form av marknadsmissbruk, såsom insiderhandel eller informationsläckage. Wolf själv har kallat det för ”en smutskastningskampanj”. Han har också sagt till Dagens Industri att banken ändrade rutiner för chefernas kapitalförvaltning och tror att det kan ha begåtts någon mindre administrativ miss i samband med detta.

Orsaken till att Anders Sundström först inte informerade styrelsen och media om misstankarna var att det fanns ett så kallat röjandeförbud och att han helt enkelt inte fick. Det har senare ifrågasatts om detta verkligen stämmer. Men det finns ändå ingen orsak i nuläget att anta att Sundström skulle ha agerat mot bättre vetande och mörkat för styrelsen. Varför skulle han tveka att använda det starkaste argumentet för att sparka Wolf omedelbart, om han visste att han fick använda det?

Även under den andra presskonferensen, den i fredags, vidhöll Anders Sundström att styrelsen under en längre tid har diskuterat att byta ut Wolf och att anmälan till EBM bara påverkade tajmingen för beslutet. Han återvände till medarbetarundersökningarna och nöjd kund-index och sa att styrelsen ­redan hade inlett jakten på en efterträdare när anmälan kom.

Låt oss göra ett hisnande tankeexperiment. Låt oss utgå från att Sundström inte ljuger. Att han inte sparkade Wolf som en del av en maktkamp, eller för att rädda sitt eget skinn eller för att ensam få äran för Swedbanks räddning under finans­krisen. Eller för att han som socialdemokrat skulle ha andra bevekelsegrunder än rent marknadsmässiga.

Om vi bortser från ekobrottsärendet, som kan vara allt från en formalitet till betydligt allvarligare, så är det alltid en styrelses ­uppgift att byta ut en vd som inte längre är den bästa tänkbara för bolaget. Och det ­gäller även charmiga sådana som i början av sin anställning var med och räddade en bank, till exempel.

Michael Wolf och Anders Sundström gjorde båda ett beundransvärt arbete för att klara banken från konkursens rand år 2009. En jämförelse av kursutvecklingen i de fyra svenska storbankerna från när Wolf tillträdde senhösten 2008 visar att Swedbanks aktie har gått bäst. Men Swedbank var konkursvärderad vid startpunkten och avståndet till de andra tre skapades under de första åren. När det stod klart att banken skulle klara sig försvann rabatten. Och under de senaste tre åren är Swedbank den av de fyra storbankerna som har gått sämst på börsen. Om Michael Wolf var orsaken till lyftet i aktien när han tillträdde så har han rimligen också ett ansvar för att Swedbank har sackat på senare år.

Utan att vara alltför konspiratorisk finns det sannolikt i Swedbanks styrelse också en befogad oro över de fastighetsaffärer som personer i ledningen (dock inte Wolf) har ägnat sig åt. Saken utreds av FI och följderna kan bli kännbara för Swedbank om fel har begåtts.

Michael Wolf behandlas kanske inte längre som den hjälte-vd han beskrevs som innan misstankarna mot honom blev kända. Men han står inte heller i medias fokus på samma sätt som Anders Sundström, som på flera håll snarast utmålas som en ränk­smidande skurk. Kraven på hans avgång ekar alltjämt tätt.

Fast än är det för tidigt att avkunna dom över deras respektive värv i Swedbank. Ekobrottsmyndigheten förundersökning mot Wolf och Finansinspektionens granskning av fastighetsaffärerna blir avgörande. Oavsett vad vi tror oss veta i dag.