Industrin med nio liv

I vackert skärgårdslandskap i södra Sörmland ligger Oxelösund. Redan på avstånd syns skorstenar med bolmande rök som stiger mot en klarblå himmel. De är en påminnelse om bygdens stolta historia som industriort. Sedan början av 1900-talet finns här ett järnverk som hade sin storhetstid under rekordåren på 1960-talet. Men med 1970-talets industrikris kom nedläggningshoten. Detta sedan den svenska varvsindustrin hade klappat igen och därmed brukets roll som plåtförsörjare till de stora fartygsbyggarna i Göteborg, Uddevalla, Landskrona, Malmö och lite varstans i Sverige. Oron för framtiden var stor. Industriminister Nils G Åsling (C) tog 1978 initiativ till en strukturomvandling av stålbranschen genom att bilda Svenskt Stål Aktiebolag, SSAB, med staten som majoritetsägare. Där ingick bland annat gruvor, järnvägsföretaget TGOJ och Stora Kopparbergs stålverk Domnarvet i Borlänge, Norrbottens Järnverk AB i Luleå samt Oxelösund som ägdes av Gränges. Fusionen skulle trygga försörjningen av stål för hemmamarknaden, men det fanns även en strategi att fokusera på specialstål för den globala marknaden.

– Hade inte det beslutet tagits är det tveksamt om SSAB hade funnits kvar. I vilket fall som helst hade det sett annorlunda ut, ­säger Per Olof Stark, chef för specialstålsverksamheten i Oxelösund.

Några större investeringar var inte aktuella i Oxelösund under den här tiden. Värmebehandlingsugnar avsedda för fartygsplåt byggdes om för att tillverka mer specialiserade produkter. Detta, skulle det visa sig, var ett lyckat drag. Medan kostnadskonkurrensen var mördande på den internationella marknaden för handelsstål så fanns det bättre manöverutrymme och högre marginaler inom smalare segment. Det gav möjlighet att bygga upp kunskap och utveckla nya ­typer av stål som var både hårdare och segare än de beprövade sorterna. Egenskaper som är eftertraktade så att stålet kan bockas och bearbetas utan att spricka.

– Det finns en entreprenörsanda i Oxelösund, man tar vad som finns och gör något nytt och bra av det, säger Niklas Kojola, som arbetar med forskning och utveckling i Oxelösund.

Den andan har tjänat Oxelösund och SSAB väl. När stålindustrin väl var omstrukturerad börsnoterades bolaget i början av 1990-talet och aktien blev, efter viss tvekan, en formidabel succé. Aktiekursen var nere i någon tia i början, men steg till som mest 253 kronor när supercykeln, börserna och hela världsekonomin var som hetast sommaren 2007. Efter finanskrisen återhämtade sig både branschen och SSAB, mycket tack vare att kinesiska och amerikanska stimulanser lyfte världens två största ekonomier och därmed råvarupriserna, men glädjen var tillfällig. De senaste fem åren har SSAB-aktien tappat över 75 procent samtidigt som Stockholmsbörsen har stigit 40 procent (de senaste två veckorna har SSAB stigit kraftigt igen, men från låga nivåer). Det återspeglar förstås den våta filt som har brett ut sig över den globala rårvarubranschen med rejält fallande efterfrågan och därmed priser. På aktiemarknaden spekuleras det i att SSAB kommer att tvingas till en nyemission för att staga upp balansräkningen.

Det är kris i stålindustrin. Igen. Frågan är förstås om det ordnar sig den här gången också?

***

Stål är det mest använda av alla metalliska konstruktionsmaterial. Behovet av insatsvaran ökar i takt med att världens medelklass växer vilket leder till efterfrågan på bilar, kylskåp och moderna bostäder. Men trots att efterfrågan stiger har stålbranschen ett överskott av produktionskapacitet vilket ger svag lönsamhet i industrin globalt.

Kapacitetsproblemen är gamla. I Europa är det en kvarleva sedan uppbyggnaden ­efter kriget och byggboomen på 1960-talet. Under 1970-talet gick hela den europeiska stålindustrin in i en långvarig lågkonjunktur som varade en bit in på 1980-talet. Det ledde till stor utslagning, inte bara av enskilda stålverk och företag. Även hela orter och regioner drabbades av hög arbetslöshet, sociala problem och avfolkning. Men kapaciteten i Europa har egentligen aldrig anpassats på allvar till den sjunkande efterfrågan och problemen har därför kvarstått, även om de har skylts över genom effektiviseringar och under efterfrågetoppar.

Från 1970-talet började asiatiska tillverkare från Japan och Sydkorea ta marknadsandelar med effektiv och billig produktion. Den eran sträckte sig fram till långt in på 1990-talet när Kina klev upp på scenen. Den växande efterfrågan på senare år har haft sitt ursprung just i Kina och tillväxtländerna, och därför har det inte varit möjligt för de gamla industriänderna att konkurrera på de snabbväxande marknaderna. Bulkstål är en relativt enkel och billig produkt som är tung och otymplig att transportera. Det innebär att det lönar sig dåligt att skeppa långväga från länder med betydligt högre kostnadsläge, om inte priserna är mycket höga.

För 25 år sedan stod Kina för 10 procent av världens stålproduktion. I dag är siffran 50 procent. Och från millennieskiftet till toppen av den kinesiska boomen fram till för ­något år sedan fördubblades landets import av järnmalm till de många verken. Men i takt med att Kina har ställt om sin ekonomi från infrastrukturinvesteringar och export till inhemsk konsumtion har förutsättningarna förändrats.

Och det överskottsstål som har uppkommit till följd av lägre inhemsk efterfrågan har kineserna börjat exportera. Det har förändrat handelsströmmarna. Kinesiskt stål går nu till Sydkorea, som i sin tur exporterar till USA. Även i Europa har en ökad andel kinesiskt stål märkts av. Förra året importerade EU-länderna stål från Kina motsvarande en fjärdedel av det totala behovet, enligt Credit Suisse. Och enligt den europeiska branschorganisationen Eurofer har Kina tagit 17 procent av Europamarknaden inom segmentet kallvalsad rostfri plåt.

Det stål som kommer från Kina anses visserligen inte hålla särskilt hög kvalitet och främst handlar det om traditionellt handelsstål. Stålbolagen i Kina är skyddade av staten och inte särskilt effektiva. Många går med förlust och så småningom kommer även dessa att tvingas stänga ned produktion. Vissa anläggningar i Kina har redan stängts men samtidigt har ny kapacitet tillkommit så nettoeffekten har blivit att produktionen har ökat. Prismässigt är det mycket svårt för stålbolagen i väst att konkurrera med det statssubventionerade materialet från Kina.

Den råvaruboom som Kinas efterfrågan skapade och som pågick under mer än tio år ser alltså ut att vara över. De flesta råvarupriser har fallit men nedgången är särskilt märkbar på metaller. Priset på järnmalm är nu nere på nivåer som under finanskrisen 2009.

– Järn och stålindustrin har fått ta den stora smällen av den avmattning som vi ser i Kina och andra tillväxtländer, säger Mats Kinnwall, chefekonom på Industriarbets­givarna där bolagen i gruv- och stålindustrin är medlemmar.

Enligt analysfirman SNL Metals & Mining kan nedgången bli långvarig. Den jämförs med hur det såg ut vid Asien-krisen som inleddes 1997 och som bidrog till en svacka som tog sju år att läka ut. Med utgångspunkt från att cykeln för råvaror toppade 2012 tror SNL att det dröjer ytterligare ett antal år innan priserna vänder upp på allvar.

– När Kina går från en BNP-tillväxt på 15 procent till 7 procent får det konsekvenser, säger Peter Schmid, marknadschef på statliga LKAB som förser stålindustrin med malm.

***

I Europa pågår sedan början av 2000-­talet en konsolideringsvåg i stålbranschen. Stora produktionsvolymer ger både bättre villkor från järnmalmsleverantörerna och synergier i produktionen. Indiskägda Mittals förvärv av franska Arcelor är en av de mer betydande fusionerna och bolaget står i dag ensamt för 6 procent av världens stålproduktion.

Men när världsmarknaden nu svämmar över av billigt stål från Asien räcker inte storleken för att hålla lönsamheten uppe. Uppsägningar och stängda fabriker har blivit följden för många stålbolag. Ett antal masugnar har tagits ur drift i ett försöka att minska produktion och komma till rätta med överkapaciteten. Men nedskärningarna har framför allt gjorts i USA, i Europa är det mer svårhanterligt. Arcelor Mittal har till exempel verksamhet i Frankrike som ­enligt ett avtal med franska staten inte går att lägga ned.

– Det behöver stängas kapacitet, framför allt omoderna anläggningar. Man har börjat lite men det behöver göras mycket mer, säger SSAB:s vd Martin Lindqvist till Affärsvärlden.

I dag utnyttjas endast 65–70 procent av världens produktionskapacitet. Vissa enheter i Europa går på 50 procent. En av dem är Ilva i Taranto, Europas största stålverk i södra Italien. Arcelor Mittal har visat intresse för att ta över verksamheten från familjen Riva. Men en långdragen miljöskandal har gjort affären svår att genomföra.

Med dessa fakta för handen är det svårt att teckna en ljus bild av stålindustrins framtid. Men de svenska stålbolagen har som nämndes i inledningen en annan strategi. Det svenska stålet svarar bara för tre promille av den globala produktionen. Det motsvarar ett värde av 40 miljarder kronor. Det är alltså inte med volym som Sverige konkurrerar.

– Vi ska inte vara störst men vi ska vara bäst, säger Bo-Erik Pers, vd på Jernkontoret, branschorganisationen för det svenska stålet.

Nischstrategin med specialstål för mer krävande tillämpningar innebär att de svenska bolagen tillvekar mindre volymer men tar ut högre priser. Sverige ligger nu långt framme inom höghållfasta stål men det krävs ständig förbättring. För att underlätta resan har en branschvision som sträcker sig fram till 2050 tagits fram. Den bygger på tre komponenter: teknik, kompetens och produktion av samhällsnyttiga produkter. För att göra visionen mer konkret och användbar i det dagliga arbetet har dessutom en teknikplattform utarbetats som ska stärka stålindustrins framtida konkurrenskraft i sju steg.

Branschen hoppas även på stöd från politiskt håll. Den rödgröna regeringen säger sig vilja stärka Sverige med en nyindustrialiseringsstrategi som syftar till att få fler företag att lägga sin produktion här.

– Under nästan tio års tid var det allmänna stämningsläget att Sverige förlorade industriell produktion på grund av lönekonkurrens, sa näringsminister Mikael Damberg nyligen vid ett möte med representanter från svensk stålindustri på Jernkontoret. Ministern vill ändra på detta men exakt hur det ska gå till utan att de relativt höga arbetskraftskostnaderna i Sverige sänks, blev inte helt utrett. Forskning och innovation nämndes dock som viktiga faktorer.

***

Visioner, planer och forskningspropositioner i alla ära. Men hur ser det ut på marken? Åter till Oxelösund. Järnverkets område är stort och kan bäst beskrivas som ett samhälle i miniatyr. Här finns förutom stålverk också masugnar och valsverk och en stor hamn dit malmen skeppas från LKAB:s gruva i Kiruna. Det är också från hamnen som det färdiga stålet skeppas vidare. SSAB är den största privata arbetsgivaren på orten och viktig för Oxelösund, 20 procent av kommunens intäkter kommer härifrån.

På ytan är det inte mycket som skiljer Oxelösundsverket från vilken annan liknande anläggning som helst. När man talar med de anställda på SSAB så framkommer att skillnaden gentemot vanliga handelsstålsproducenter inte bara sitter i maskinpark och produktionsmetoder. Lika mycket handlar det om inställning och arbetssätt.

– Det är lätt att få till förändringar här. Om vi vill göra ett experiment räcker det med ett samtal så kan vi köra det i nästa skift, säger Niklas Kojola, som arbetar med forskning och ­utveckling i Oxelösund.

Korta beslutsvägar och ett tvärfunktionellt arbetssätt har banat väg för nya och bättre produkter. Ett annat viktigt steg för SSAB för att bekämpa krisen var samgåendet förra året med den finska ståltillverkaren och ärkerivalen Rautaruukki. Under många år var de bittra konkurrenter inom slitstål men tillsammans kompletterar bolagen varandra. Produktsortimentet har breddats och luckor i sortimentet har fyllts igen.

– I och med förvärvet slapp vi göra en rad investeringar som vi annars hade fått göra, därmed har vi vunnit tid, säger SSAB:s vd Martin Lindqvist.

För SSAB handlar framtiden också i växande utsträckning om att skapa sin egen marknad. Att inte bara leverera det som kunderna beställer utan att öka efterfrågan. Hemligheten ligger i att hjälpa kunderna att använda produkterna och att förse dem med ständigt bättre och effektivare lösningar. SSAB utökar därför sedan några år sitt erbjudande inom tjänster och service. Det gäller också att komma in i kundernas forskning och utveckling i ett tidigt skede och vara med och ta fram deras nya produkter och produktionsmetoder.

Ett exempel är när SSAB hjälpte en brasiliansk trailertillverkare att utveckla sin lastkapacitet. Övergången till avancerat höghållfast stål innebar att konstruktionen av lastbilarnas släp kunnat förändras. Med lägre vikt kunde transporterna ta större laster. Det innebar färre transporter och lägre bränsleförbrukningw, vilket bidrog till både högre lönsamhet och en besparing för miljön. Bolaget började ta marknads­andelar. Det nya trailerkonceptet växte vidare till andra lösningar. Funktioner för bättre avlastning, ett nytt tippsystem, var en annan lösning. Avlastningstiden i jämförelse med en konventionell lastbil kunde minskas från en halvtimme till runt fem minuter. På så sätt fick SSAB en långsiktig relation med möjlighet att utveckla fler och bättre produkter.

– Efter ett tag kontaktades jag av en stor trailertillverkare och konkurrent till vår kund i Brasilien som vill få i gång ett utvecklingssamarbete med oss om vi gav dem exklusivitet. Men det tackade vi nej till, säger Bo-Erik Pers, då på SSAB och numera vd på Jernkontoret.

SSAB arbetar också med den egna organisationen för att förbättra flödena ytterligare och ta bort tid som inte skapar värde för kunden. Tidigare fanns ingen gemensam plan för detta men nu arbetar bolaget efter den berömda Toyota-modell som brukar gå under beteckningen lean production.

– Vi vill skapa en kultur och en struktur till ständiga förbättringar, från koncernledning hela vägen ut till arbetslagen, säger Robert Kusén som är ansvarig för projektet.

I Oxelösund verkar tillförsikten stor om att SSAB rider ut även den här krisen. Det har ju gått bra tidigare. Börsen är inte lika säker. Där ryktas det som nämndes inledningsvis om att det behövs en nyemission.

– Nej, det kommer inte behövas. Börsen förstår SSAB ganska dåligt. Det finns till exempel en uppfattning om att förvärvet av Ipsco i USA i maj 2007 satte bolaget på pottkanten. Men faktum är att det var det som räddade SSAB när krisen kom. Annars hade bolaget gått under, säger en person med god insyn i specialståljätten.