Indisk slum tar priset

Det är smått ironiskt att Indien – med världens största filmindustri – blir uppmärksammat på vita duken genom en brittisk produktion. Men ändå kanske inte så konstigt. Indiens gamla kolonialövermakt har naturligtvis en närmare relation till landet, än de flesta andra. Och även om kioskvältaren Slumdog Millionaire går över gränsen många gånger, så besparar den åtminstone publiken ytterligare en timmes stjärtsvängningar à la Bollywood.

Filmen, som hittills har belönats med fyra Golden Globe-priser och nominerats till tio Oscar, har väckt ont blod här. Regissören Danny Boyle, mest känd för filmen Trainspotting, har tagit upp ett ämne som ingen gärna talar om: Indiens baksida. Bombays slum.

Huvudpersonen Jamal är en outbildad, föräldralös pojke som får nationen att hålla andan av spänning. Han deltar i ett populärt frågeprogram på tv där högsta vinsten är en miljon rupier. Mot alla odds lyckas han svara rätt på fråga efter fråga och torteras av polisen efter första avsnittet, för att avslöja hur han fuskat. Men Jamal har lärt sig svaren genom livets hårda skola, som han återger för att slippa fler elchocker. Vi får följa uppväxten i slummen, där hans muslimska mamma dödas av en hindumobb och Jamal införlivas i den beryktade tiggarmaffian som lemlästar barn för större utdelning. Han rymmer, upptäcker Indien från ett tågtak och lär sig att inte lita på någon. Det visar sig sorgligt nog vara en vinnande strategi.

Reaktionerna här har varit blandade. Alla är överens om att filmen är välgjord rent tekniskt, och blinkar lite yrvaket men rätt förnöjt i det ovana rampljuset. Många är chockade över bilden av Bombays slum och undre värld. “Inte ens vi som är uppvuxna här visste hur det verkligen stod till”, förklarar unga karriärister i Bangalore. De tillhör skaran som vill tvätta den smutsiga byken och applåderar fattigdomens uppseglande på dagordningen.

Andra är förbannade.

“Med vilken rätt kommer en utlänning hit och grottar sig i våra problem? Femtiotre procent av USA:s befolkning lever under fattigdomsstrecket, varför gör de inte film på det?” menar min vän filmkritikern, som avfärdar verket som en sensationslysten copycat på Mira Nairs tjugo år gamla hindi-hit Salaam Bombay.

Själv förstår jag att drivna och framgångsrika grannar är trötta på u-landsstämpeln i väst. Men även lockelsen i ämnet, som är så “in your face” här. Fattigdomen finns överallt. Den tränger sig på, i form av tiggande småbarn vid rödljusen och beniga själar med gatstenen som enda huvudkudde. Chockande till en början. Skamfyllt. Men hur mycket elände orkar en människa med? Man börjar titta bort. Problemen är så överväldigande att folk känner sig maktlösa. Samtidigt utnyttjar alla systemet, den outsinliga poolen av billig arbetskraft.

Det är lätt för västvärlden, med sin greppbara folkmängd, att peka finger. Som dessutom byggt sin välfärd på att suga ut kolonier. Men lika lätt för indier som själva gjort klassresan att sätta på bilstereon när fattigdomen knackar på rutan. För makt korrumperar.

P.S. Slumdog millionaire har svensk premiär den 6 mars.

Fotnot: Hanna Sistek är frilansjournalist med bas i New Delhi. Hon medverkar var fjärde vecka i Affärsvärlden.