I väntans tider

Återhämtningen i USA har pågått i närmare sju år. Normalt varar en konjunkturuppgång i åtta år. Ändå ligger styrräntan kvar på bottennoteringen 0,25 procent. Finansmarknaderna riktar nu allt ljus mot centralbanken Federal Reserve (Fed) och USA. Hur svårt kan det vara?

Alldeles uppenbart svårt. Varje gång finansmarknaderna har bedömt att Fed ska höja styrräntan, vilket har varit ett antal gånger under innevarande år, har något hänt som gjort att centralbanken har avvaktat. Senast Fed höjde var sommaren 2006. Tröskeln är hög, särskilt efter den kris vi varit igenom. Varken Fedchefen Yanet Yellen, ECB-chefen Mario Draghi eller Bank of Englands chef Mark Carney vill vara den som knäcker uppgången för tidigt.

Men hur hög är egentligen tröskeln? Att gå från 0,25 till 0,50 procent i styrränta är inte dramatiskt för vare sig företag, hushåll eller finansmarknaderna. För finansmarknadens aktörer är det till och med bra att få ett klargörande. Marknadens osäkerhet avspeglas i förväntningar på Fed som har svängt fram och tillbaka hela året. Den senaste sysselsättningsstatistiken, som kom in mycket starkt på bred front, har fått marknadsaktörerna att höja sannolikheten för en höjning i december till nära 70 procent. Men det är bara några veckor sedan sannolikheten för en höjning var mindre än 30 procent.

För finansmarknaden borde takten i kommande höjningar vara viktigare än själva höjningen i sig. Takten har större betydelse för dollarkursen och därmed för andra länder. För även om det är prissatt i marknaden att Fed går först så vore det överraskande om det inte blir en rörelse i dollarn när beskedet väl kommer.

Historiskt har Fed agerat mer kraftfullt än andra centralbanker både uppåt och nedåt. I efterhand lär också Feds agerande efter finanskrisen stå som föredöme då centralbanken var orädd, snabb och handlingskraftig. Europeiska centralbanken (ECB) var mycket mer senfärdig, vilket är ett skäl till en svagare utveckling inom euroområdet. I Sverige har Riksbanken varit på och av flera gånger och därmed varit mer nyckfulla.

Frågan är hur Fed gör denna gång. Att avvika alltför mycket från andra centralbanker är svårt, då det stärker växelkursen. För ECB, Riksbanken och andra kan Feds besked därmed vara avgörande för hur de själva ska agera. Ett tuffare tonläge från Fed skulle lätta på trycket för ECB. Mindre aktioner från ECB minskar Riksbankens behov av att agera.

Men hur tuff vågar då Fed vara? Hittills har Yellen valt den försiktiga vägen. Både tillväxt och arbetsmarknadsdata talar för att centralbanken kan gå relativt snabbt fram och att de borde ha agerat tidigare. Efterfrågan i amerikansk ekonomi växer med 3 procent och arbetslösheten ligger på 5 procent. Tillväxten har en längre tid legat över potentiell tillväxt, det vill säga vad som är långsiktigt hållbart. Arbetslösheten är nere på samma nivå som före krisen 2009.

Löneökningarna har varit mycket måttliga under hela återhämtningen, särskilt med tanke på utvecklingen på arbetsmarknaden. Lönerna är oerhört viktiga för inflationen och det finns nu signaler om att även lönerna kommer att stiga snabbare framöver. Allt fler företag har svårt att hitta rätt kompetens och timlönerna ökade med 2,5 procent i oktober. På sikt borde det lyfta inflationen.

I den bästa av världar höjer Fed räntan och avdramatiserar det som alla vet ska komma. Att det skulle stjälpa konjunkturen, efter närmare sju års återhämtning, har jag svårt att se. För såväl ECB som Riksbanken skulle det vara ett mycket efterlängtat besked. Yellen – var god höj!

Starkt jobbat, Sverige

Den svenska tjänsteexportens andel av BNP utklassar Tyskland. Det är ett styrkebesked och en signal om att ­Sverige kommit långt i en central struktur­omvandling.