I säker hamn

Klädd i kostym och med Patek Philippe-klocka i guld på handleden. Jan Emanuel Johansson stiger ut genom porten från bostaden i Lärkstan. Övernattningslägenheten, som han kallar sina dryga 230 kvadrat. Familjen bor i Norrtälje och här sover han en eller två dagar i veckan i samband med möten eller andra åtaganden i huvudstaden.

Han vinkar adjö till två vänner – de har precis haft ett yogapass – och hoppar in i sin amerikanska Dodge Charger från 1971. 600 hästkrafter brummar i gång. I baksätet slänger han in smågrejer och proteindryck.

När han krypkör i den långsamma trafiken nerför Birger Jarlsgatan kastar unga män blickar och föraren får en uppskattande tumme upp. Jan Emanuel Johansson konstaterar att de flesta gillar hans amerikanska vintagebil, till skillnad från hans andra bil.

– Folk störde sig på min Lambo så jag köpte en sosseröd Ferrari i stället, säger han och syftar på sin Lamborghini.

Jan Emanuel Johansson lyckas provocera många med ganska enkla medel, kanske på grund av sin mix: han har socialdemokratisk bakgrund, har drivit ett offentligt finansierat bolag och har gjort en framgångsrik exit som möjliggjort ett påkostat lyxliv. Som han inte verkar skämmas för.

När han sålt sitt välfärdsbolag till ett riskkapitalbolag dröjde det inte länge innan han dök upp i en låt av Ulf Lundell, som sjunger:

”Du gör dej ett nylle i televisionen, sen öppnar du mottagningar för ensamkommande flyktingbarn. Du sköter den så gott du kan och bygger och bygger upp, slår dövörat till för alla klagomål och säljer hela skiten sen för tvåhundra miljoner till ett risk­kapitalbolag och säger: Jag är social­demokrat och det här är min klassresa.”

Det är Jan Emanuel Johansson som själv nämner Lundell i förbifarten.

– Det är rätt coolt när nationalskalden gör en låt om det, säger han. Men det är precis vad det är – att starta på noll och faktiskt inte stanna där. Att visa på att klassamhället inte är för alltid bestående, det går att göra något åt det. Jag är glad att det inte bara är vissa inom en socioekonomisk grupp som kan vända på det.

Han fortsätter:

– Samma sak med folk som hånfullt pratar om ”the American dream”. När blev ”the American dream” dålig? Det borde vara ­allas dröm – att kunna skapa något med sina egna händer.

Nyligen när hans Östermalmslägenhet skulle säljas och mäklarinslag filmas så sade han sig vilja sälja lägenheten för 30 miljoner kronor.

– Som sosse vill man ju vara lite givmild, så lite under. Säg 29, sa han då.

Han sålde den för ännu lite mindre. Den forna socialdemokratiska politikern, numera en förmögen man, kan tillåta sig att ge ­rabatter. Han skäms inte för sina framgångar som bolagsbyggare i välfärdssektorn.

– Det är jättemärkligt att Sverige har den här jantelag-driften som ger sig på folk på ett sådant tråkigt sätt.

Till slut lättar trafikstockningarna och ute på Djurgården, bakom ABBA-museet, stannar han sin bil. Han bryr sig inte om att hitta parkeringsplats; på sin blogg lägger han ofta upp foton på sin omfattande samling p-böter. Han går ombord motorbåten som är smyckad med kubanska revolutions­symboler. ­Motorbåten heter Granma, efter båten som tog revolutionärerna till Kuba inför revolutionen. Den är störst i Wasahamnen.

– Jag hade inte accepterat något annat, ­säger han leende med solglasögon på.

Han föddes 1974 och växte upp med sin ensamstående mamma i problemområdet Gottsunda i Uppsala. Ofta har det berättats om den småkriminelle värstingen som sålde stöldgods i den modebutik på Gotland som han öppnade som tonåring. Han lämnade gängen i Uppsala när han omplacerades hos sin far och kom på så sätt bort från trubbel.

Endast 24 år gammal vände han sig till sin lokala bank för att köpa en fastighet. Tanken var att skapa ett eget behandlingshem, det som senare blev Av Egen Kraft AB.

– Alla jag växte upp med hamnade på behandlingshem, säger han och berättar att han själv var föremål för så kallade värstingresor och andra insatser från socialtjänsten.

Lånet till köpet av fastigheten ville han ta genom att belåna en avställd Harley Davidson-­motorcykel.

– Jag hade inte ett skit. Roslagens sparbank var verkligen hyggliga, säger han. Det är många banker som ringer och berättar om sina fantastiska personal bankers och ska bjuda på vad det nu än är, men jag har aldrig rört mig. Varenda bolag har jag kvar hos Roslagens sparbank. Lojalitet är extremt viktigt för mig och det går åt andra hållet också.

När han startade sitt första hem var tanken att bygga något efter eget huvud.

– Som de allra flesta som skapar företag såg jag att man kan förbättra något. Så var det även när jag började, då pratade man inte om manualer, skalbarhet eller evidens. Jag fick vara med – kanske låter skarpt såhär – men jag fick vara en av pionjärerna.

Som politiker på först kommun- och där­efter riksnivå, och efter sin vinst i en tv-sänd dokusåpa, fortsatte han som ägare till ett behandlingshem. Att vara aktieägare var ett aktivt val i syfte att vara oberoende.

– Jag såg tidigt att det farligaste som kunde hända en politiker var att hamna i beroende­ställning till någon. Det är det värsta som kan hända politiskt, det dödar din övertygelse och du blir en räddhågsen fegis.

På det massiva bordet finns ett kvarglömt glas rosévin som klibbat fast. Jan Emanuel Johansson torkar bordet. Kluckande havsljud och några måsar seglar förbi i skyn.

– Jag ville aldrig hamna i en situation där jag blir beroende av partiet eller politiska uppdrag. På så sätt har jag haft olika ben att stå på. Jag är tacksam över att jag tog det beslutet. Om det är något som man sett så är det just de som fastnar och är så jävla rädda. Det går ut över all form av politik. De bara springer under partipiskan och bockar och bugar livrädda för att förlora sin sociala status och den lön som de aldrig kommer att kunna få någon annanstans.

En politisk mentor gav en insikt om hur en socialdemokrat kan tänkas se ut, att ideologin inte sitter i kläderna utan i övertygelsen.

– Han sa: om jag bär kostym för att lättare komma närmare målet, då gör jag det.

Detta har Jan Emanuel Johansson upp­graderat ett par snäpp till tajta kostymer med bländvita skjortor och fina manschettknappar – och så ännu finare bilar, boende och båt.

Med ett rejält engagemang bakom orden ser han sina livsstilsmässiga val som ett sätt att tvinga människor att tänka. Så motiverar han det i varje fall.

– Kan världen vara så pass enkel att om man har en Volvo 740 är man per automatik socialist? Jag tror inte att det är så. Är man en sämre socialdemokrat för att man har en fin bil?

Med före detta S-politikern Pär Nuder som rådgivare lyckades Jan Emanuel ­Johansson sälja sitt Svensk samhällsutveckling AB år 2010, samma år som han lämnade riks­dagen. Riskkapitalägda Frösunda­koncernen betalade 223 miljoner kronor.

Motivet att sälja var att den egna kapaciteten inte räckte till.

– Jag hade tagit fram en behandlings­modell som gav väldigt bra resultat. Även om jag kan ha en överdimensionerad självbild, så trodde jag inte att jag som individ skulle kunna gå med en behandlingsmodell globalt, där behöver man mer power i ryggen, säger han.

Sedan dess har han inte legat på latsidan. Han har satsat på restauranger, konferens- och nöjesetablissemang i Norrtälje, ett vandrarhem med bar på Kuba, dit han åker tre fyra gånger om året. Grundstommen är ändå fastighetsaffärer numera.

Hans nuvarande verksamhet ligger i Consortius AB, som hade ett eget kapital på 218 miljoner kronor vid 2015 års utgång. Själva verksamhetsbolaget är Dandelion Specialfastigheter AB. In i denna koncern förvärvades Hoppetgruppen år 2014, även det verksamt inom drift av HVB-hem.

Enligt Jan Emanuel Johansson ägnar han mycket tid åt att träffa potentiella bolag att förvärva och då med betoning på fastigheter specialanpassade för vård.

– Det kan handla om att de uppfyller krav på brand och är klientanpassade, säger han.

Dessutom äger han kommersiella fastigheter och sysslar med fastighetsutveckling i Visby, som ska bli lyxbostäder vid vattnet. Han uppskattar att det i portföljen finns fastighetsvärden för ett par hundra miljoner kronor. Nyligen slutfördes en försäljning.

– Vi sålde en tredimensionell fastighet i Norrtälje med stora hyresgäster för 97 miljoner kronor, säger han.

Specialfastigheter, där drift av vård­enheter medföljer, placeras antingen i Hoppetgruppen, om det passar in i verksam­heten, eller avyttras. Senast förvärvades ett skandalomsusat vårdboende, Libo Care.

Själva Hoppetgruppen har också kriti­serats av Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Ivo:s rapport från i fjol var mycket skarp och bolaget hotades med vite, vilket bara sker i en promille av alla Ivo-fall.

Jan Emanuel Johanssons inblick i verksamheterna är begränsad. Han är ägare, men sitter inte i bolagets styrelse. Sin tid ägnar han främst åt Dandelion Specialfastigheter och dagarna i Stockholm denna vecka ägnar han åt att träffa private equity-aktörer, då han överväger att bilda en fond med ­fastighetsprofil.

I den egna investeringsverksamheten ­säger han sig främst vara intresserad av turn­around-bolag.

– Det tycker jag är lite kul. Det behöver inte vara inom vårdsektorn, bara att det finns en liten bas och en potential, säger han.

Hoppetgruppen har sedan förvärvet vuxit kraftigt. Från att omsätta 7,6 miljoner kronor det kluvna räkenskapsåret 2013/2014 till att året 2015 (ett räkenskapsår som varade 18 månader) omsätta nästan 102 miljoner kronor. Vad är hemligheten? Kritiker har pekat på hur marginalerna varit höga och att Jan Emanuel Johansson i sin verksamhet tänjt på gränserna, vilket ofta ogillats av tillsynsmyndigheter.

Själv uttrycker han sig lite mer svepande.

– Framgången ligger i förändring. Om du ska förändra måste du ligga i framkant, ­säger han.

Hoppetgruppen driver två HVB-hem, därtill jobbar man med familje- och jourhem samt driver skyddade boenden. Dessutom tar man emot ensamkommande flyktingbarn åt vilka det ordnas boende på familjehem. Notan plockas upp av Migrations­verket eller ja, det offentliga, men utförs som sagt i privat regi.

Numera är förutsättningar annorlunda mot år 2010 då han sålde verksamheten. ­Efterfrågan på familjehem och andra boenden ökade kostnaderna för Migrationsverket avsevärt, sedan den stora flyktingströmmen 2015. Enbart år 2015 och 2016 har Migrationsverket gjort inköp för över 60 miljarder kronor, enligt konsultfirman Doublechecks årliga analys av den offentliga marknaden. Det ska dock minskas fram­över, har bud­skapet varit från myndigheten.

Redan nu ser Jan Emanuel Johansson en annan tillväxtbransch, som även den finansieras med offentliga medel.

– Vi ser en jättepotential utifrån hur arbetsmarknaden ter sig, där man låser in tidigare arbetsmarknadsstöd, säger han och berättar att man redan agerat.

Nyligen förvärvades A-Reco, en konsultfirma som sysslar med att få ut människor i arbetslivet. Ett bolag som år 2015 omsatte drygt fem miljoner kronor.

– De hade basen med upphandlingar och en lång och seriös historia. Det är det man vill ha. Bra rejtade bolag som kanske inte gjort speciellt mycket i marginal, där man ser att det finns att vrida på. Detta bolag ligger extremt rätt i tiden.

Med den kritiserade Fas3-modellen avvecklad så väntas efterföljare.

– Så där ligger vi och jobbar med upphandlingar på ganska bred front. För ska man landa på Europas lägsta arbetslöshet så krävs det en hel del. Vi ser till att vara ett verktyg i det.

Är din bakgrund en fördel när man ska vinna upphandlingar?

– I det fallet är det nog en fördel. Det är nog klart enklare är att göra en politisk analys över hur upphandlingar kommer att gå och hur man jobbar med arbetsmarknaden. Kommer man att ha Europas lägsta arbetslöshet? Nej, inte om man inte vidtar ganska drastiska åtgärder. Man kommer använda ganska klassisk socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik.

Med andra ord ser han tillväxt i den allt mer privatiserade arbetsmarknadspolitiken. I Fas3:s kölvatten ser han att privata företag kommer att få uppdragen att lösa problematiken med att få långtidsarbetslösa ut på ­arbetsmarknaden.

– Tveklöst. Det finns ingen annan att vända sig till: vad skulle man göra utan det privata? Arbetsförmedlingen kommer att köpa våra tjänster.

Han säger att den politiska gången är relativt enkel att begripa.

– Arbetsförmedlingen kommer att få en påse pengar och en huvudvärk. Vi löser huvudvärken och ser till att på riktigt få ut dessa människor på arbetsmarknaden.

Motgångar har inte saknats. Han har ­tidigare åtalats för skattebrott. Han friades, men fälldes för försvårad skattekontroll – ­efter en skatterevision som pågick i tre år.

Han har ofta tilldragit sig stor och inte sällan negativ medial uppmärksamhet. Samman­taget har han emellanåt blivit hårt åtgången.

– Om man nu ska göra en Mona Sahlinare och prata om sig själv i tredje person, så har man fått ställa sig frågan om man är en dålig människa. Men jag har gjort det som står i min makt för att vara en bra medmänniska, att inte vara taskig mot någon eller blåsa ­någon, säger han.

Sedan reflekterar han över att det förmodligen finns något hos honom som provocerar.

– Man får inse att jag lyckas kittla hatarnas mest erogena zoner.