I partiledarna såg jag mig själv – tyvärr

Förr eller senare frågar man sig varför man sysslar med det man sysslar med. Förr eller senare blir svaret att man måste försörja sig, att man genom åren har lärt sig att göra just det man gör och …

Ja, förr eller senare tar svaret slut där.

I enstaka fall, välpublicerade i livsstilspressen, leder det där otillfredsställande svaret till världsomseglingar, inköp av franska vingårdar, krukmakerier, konstnärskap och brödbak. Men det är undantag. De flesta av oss kväver en suck och traskar på. Soldier on, som britterna säger. För frågan inställer sig nästan alltid när vi redan tagit oss så långt i vår livsvandring, att den sista möjliga skiljevägen för länge sedan försvunnit ur sikte bakom oss. Att då plötsligt inse att den väg vi befinner oss på saknar mål, gör det inte enklare att vända.

Dystra tongångar, tänker ni. Inget sätt att välkomna våren. Men felet är, som vanligt, Sveriges Televisions. I början av förra veckan satt jag som en yster harpalt mitt bland spirande grönska, blommande äppelträd och nyutslagna bokar. Med ett fånigt leende på läpparna bar jag övertygelsen att vi inte bara lever i den bästa av alla världar, utan att allt dessutom kommer att bli bättre.

Tyvärr råkar jag ha mutat in en del av landsbygden som har hyfsad mottagning för mobilt bredband. Och en blandning av lockelse och plikt fick mig att trycka på liveknappen, när Agenda skulle ha partiledardebatt.

Sedan dess vilar en grå hinna över grönskan. Det enda jag kan förmå mig läsa är Eliots ”Det öde landet”. April må vara den grymmaste av månaderna, men maj kommer inte långt efter.

Debattörerna gjorde ett och annat heroiskt försök att få till något som liknade genuint engagemang. Åsa Romsons pigga Auschwitz-liknelse var stimulerande för oss vita, medelålders män. Men liksom vid all heroism värd namnet, var det en strid som redan från början var förlorad. För vad är det med dessa politiker? Varför sysslar de egentligen med det de sysslar med?

Tja, de måste ju försörja sig. Genom åren har de lärt sig att göra just det de gör och …

Partiledarna är helt enkelt för lika oss andra. Inget är så förödande som att påminnas om sitt egna uppgivna knogande, när man för en gångs skull lägger en timme på att lyssna på politiker. Att inse att de lider av samma hopbitna resignation som man själv bär på. Att de dessutom är helt oförmögna, trots alla medieträningar och talskrivare, att dölja sin kraftlösa slentrian.

De är inte på väg någonstans. De har bara gått så långt längs vägen att det är för sent att vända. De har inga ambitioner, förutom att traska på, helst så ostörda som möjligt.

Vill man förklara den bisarra decemberöverenskommelsen, finns svaret här. Varför skola människor strida, om inget finns att strida för? En enda verkligt orubblig övertygelse förenar alla partier, utom ett. Den övertygelsen går ut på att inget av de sju ska ha något att göra med det åttonde partiet. Man måste vara ovanligt enfaldig för att missta en sådan beröringsskräck för något som ens liknar mening och mål.

Sverigedemokraterna skiljer sig från andra partier genom att ha nazistiska och rasistiska rötter. Visst. Men det är inte skälet till att de växer. Skälet till att de växer är förstås invandringsfrågan. Men de skulle inte kunna dra nytta av den, om de inte skilde sig från övriga partier också i ett annat avseende: de verkar finnas i politiken för att de vill något.

Jag är inte rätt person att predika om sådant, men kanske är det ändå dags för yrkespolitiker att bli bättre på att åtminstone fejka ambition. Det skulle, om inte annat, hjälpa mitt humör om jag slapp känna igen mig själv i varje partiledardebatt.

Rule, Britannia!

I svensk press är enigheten om det brittiska valsystemets ”orättvisa” nästan lika stor som häpenheten över valresultatet. Och visst är det sant att ett system som inte syftar till proportionell representation, misslyckas med att ge proportionell representation. Men majoritetsval i enmansvalkretsar har andra poänger. Till exempel att ge parlamentsledamöterna en självständig maktbas, så att de inte blir sitt partis slavar.