Afv för 100 år sedan: Räntechock raderar ut förmögenheter

”Våra flesta industribolag ha redan nedskrivit lager o. dyl till nutidsvärden. Men industrins fasta tillgångar har ännu i allmänhet icke hunnit fram till denna avskrivning. Industrikrisen är därför ännu icke helt avslutad. Bankkrisen når till följd av sin natur höjdpunkten först när upprensningen hos bankernas låntagare hunnit nära sitt slut…”

Freden efter första världskriget hade kommit i sällskap med ”spanska sjukan”, en mycket allvarligare epidemi än covid-19, där en stor andel unga män och kvinnor hostade lungorna ur sig och dog efter några timmar. En obeskrivligt skrämmande smitta som av militära skäl hade tystats ned i media.

Den andra följeslagaren till freden var ”revanschismen”. Med olika krigsskadestånd och ingripanden tänkte segrarmakterna förvandla Tyskland till ett fattigt jordbruksland som aldrig mer skulle kunna starta krig. Inte undra på att den väntade goda efterkrigskonjunkturen hade kommit av sig.

I Sverige blev det till och med ”realräntechock” 1922, vilket heller ingen pratade högt om i avsaknad av ränteteori bland ekonomerna. Men saken var att inflation på +14% år 1921 förbyttes i deflation på -18,3% år 1922. Svenska löntagare åkte i praktiken hiss från ”dyrtiden” till att bli Europas högst realavlönade. Gladast var de offentliganställda som inte bara fick trygga jobb.

Socialdemokraterna hade nya starka riksdagsmän efter det första riktigt demokratiska valet. Att de råkade kräva både guldmyntfot och offentligt stöd åt strejkande arbetare visade sig var mycket olyckligt. De startade 1920-talets industriella ”stålbad” vars skoningslöshet den sista utvandringsvågen till USA och en ny kader tidmätningsingenjörer skulle vittna om.

Det bästa som ändå hände det ödesdigra år 1923 var att svenska staten och bankerna kunde lösa in utlandsskulden mycket billigt, framför allt de gamla lånen för stambanenätet. Det sämsta var att bankerna inte fick några resurser att finansiera de kapitalister och företagsägare som hade pantat sina aktier. Det beräknas att en tredjedel av företagarna förlorade sina bolag, däribland många kända som Cedergren (LM Ericsson), Bolinder, Munktell och Carlson (superfosfat).

”1913 års privatförmögenheter har i stor utsträckning upphört att existera”, skulle Affärsvärlden lakoniskt kommentera.

Krisen nådde också bankernas egna uppemot hundra så kallade emissionsbolag, motsvarigheterna till dagens ekosystem av private equity. Av dem överlevde till slut bara ett enda, Wallenbergarnas Investor.

Något att trösta sig eller skrämma upp sig med ett sekel senare.

Ronald Fagerfjäll dyker regelbundet ner i Affärsvärldens 120-åriga historia under vinjetten ”Då och nu”.