Afv 1968: Socialdemokraterna drabbades av planekonomisk feber

”Statsrådet Krister Wickman firade den socialdemokratiska valsegern med några uttalanden med en socialistisk udd av en typ man knappast väntat från det hållet. För det första såg han i valresultatet ett folkets förtroende att kraftigt bygga ut den statliga företagssektorn. För det andra menade han att regeringen nu kunde styra och ställa över det privata näringslivet med en större auktoritet. … Det finns i själva verket anledning hålla för troligt att tillkännagivandet av långtgående socialiseringsplaner under valrörelsen skulle ha givit socialdemokratin ett klart sämre valresultat än vad som nu blev fallet.”

Så skrev Affärsvärlden Finanstidningen 1968. Dubbelnamnet vittnade om en fusion 1965 då Torsten Kreuger sålt Finanstidningen till en ny fond, Näringslivets tidningsstiftelse. Denna hade bildats för att trygga Affärsvärldens utgivning och ägdes av olika näringslivsorganisationer. Affärerna var, dels ett svar på Bonniers mycket framgångsrika lansering av Veckans Affärer, dels ett sätt att bli av med Torstens ständiga kampanjer i den gamla Kreugerfrågan.

Den unge högerpolitikern Carl Swartz, sonson till en tidigare statsminister med samma namn, blev ny huvudredaktör och visade sig bli en ganska moderat röst i debatten. Namnet Moderata samlingspartiet på högerpartiet skulle introduceras först 1969. Ivar Kreugers gamle talskrivare Anders Byttner däremot, som hade ärvts från Finanstidningen, var för högerradikal och skulle försvinna.

Krister Wickman var ett av socialdemokratins stjärnskott, son till en känd antinazisk DN-journalist. Den tre år yngre Olof Palme, son till förre Thulechefen, var möjligen en stjärna som lyste ännu klarare, men ingen kunde detta år förutsäga vilken av dessa båda som skulle bli Socialdemokraternas näste partiledare.

Akademikerna från överklassen i arbetarrörelsen var ofta radikalare än arbetarsönerna. Det var nog inte bara marxismen, i Hjalmar Brantings efterföljd, som lockade dem utan också karriärmöjligheterna i det eviga regeringspartiet. S hade nu regerat 37 år i sträck.

Industriminister Wickman fick sitt partipolitiska genombrott när han drog upp riktlinjerna för ett nytt Statsföretag vid partikongressen 1967. Den planekonomiska febern steg men drömmen om en framgångsrik statstrust gick snett från början och därmed Wickmans förhoppningar om att bli partiledare, Palme valdes ju hösten 1969.

Detta hindrade inte partiet från att ösa in miljarder i Norrbottens Järnverk och nya Stålverk 80, en katastrof som skulle medverka till valförlusten 1975. Efter 44 år skulle maktmonopolet förloras. Man skulle ha läst Swartz som också skrev:

”Till de dygder som bör hyllas av dem som svarar för industriellt företagande hör också en vilja att lära av erfarenheter och begångna misstag. Vi har länge levat i den tron att detta är just vad den socialdemokratiska regeringen gjort.”