”Hybris är ett vanligt misstag”

En torsdagseftermiddag bestämde sig riskkapitalisten Staffan Persson för att gå på hockey i stället för att göra due diligence på ett företag han övervägde att investera i. En match mellan favoritlaget Djurgården och Modo lockade mer än att läsa ytterligare några avtal och protokoll.

Staffan Persson och hans partner Peter Lindell fick se sitt Djurgården vinna i sudden death. Därefter skakade de hand med entreprenören och gick in med runt 4 miljoner kronor i hans bolag.

Det kortlivade segerruset blev en dyrköpt erfarenhet. Företaget som Staffan Perssons och Peter Lindells ITP Invest hade köpt aktier i var ett riktigt skojarbolag. Grundaren hade stoltserat med två prestigefulla storkunder, men det visade sig att dessa bara skulle betala om de var nöjda med den levererade it-produkten. Det var de inte.

– Det hade vi upptäckt om vi inte hade gått på hockey, säger Staffan Persson i dag.

– Att vi gjorde det var ett utslag av hybris. Veckan innan hade vi gjort en kanonaffär. Då är det lätt att man känner att allt man tar i blir bra. Hybris är ett vanligt och förödande misstag.

Staffan Persson har varit med som tidig investerare i företag som Neonet, Unibet, Gant och Tradedoubler. Bara i dessa bolag har han sålt aktier för nästan en halv miljard kronor, och innehar aktier till ett värde av 200 miljoner. Det kanske inte är så konstigt att han emellanåt får en släng av övermod.

Staffan Persson har sedan barnsben haft en förkärlek för matematik och han är “galet intresserad” av företagsbyggande och affärer. Det är en av förklaringarna till att han lyckats tjäna pengar på så kallad såddfinansiering, där många andra misslyckats.

“Skiten måste upp på bordet – jag vet inte någon som tjänar pengar på den här typen av investeringar i Norden”, sade Sjätte AP-fondens vd Erling Gustafsson till Dagens Industri i september förra året.

Det var inte bara ett sätt att förklara bort fondens dåliga resultat. Statistik från riskkapitalbranschen visar att europeiska venturefonder avkastat i genomsnitt 0,8 procent sedan 1999.

– Det är otroligt svårt att tjäna pengar på att ge såddfinansiering till tillväxtbolag. Det är mycket mer lönsamt att hålla på med private equity. Venture capital går inte att göra lånefinansierat, vilket är en av anledningarna till att det har sämst avkastning, säger Staffan Persson.

När Staffan Perssons senaste affär kommer på tal lutar han sig fram och blir extra engagerad. Det gäller samgåendet mellan Orc Software och Neonet, det sistnämnda ett företag som Persson var initiativtagare till och som han äger 17,5 procent av. Om fusionen blir av kommer Orc att köpa Neonet med nyemitterade aktier. Det gör Staffan Perssons till största privata ägare i Orc, med drygt 6 procent av kapitalet.

– Jag hade nog varit ganska skeptisk om det inte varit för att Orcs konkurrenter gått i den här riktningen. Thomas (Bill, Orcs vd, reds anm) och jag hade ett snack. Vad jag inte kände till förrän förra sommaren var att flera av Orcs konkurrenter började gå i riktning mot oss. Kunderna vill både ha teknologin och möjligheten att handla. Neonets kunder önskar också derivatplattformar, det har Orc.

Aktiemarknaden är dock inte lika övertygad om förträffligheten i affären. Orcs aktiekurs sjönk 11 kronor den 25 januari, den dag affären aviserades. Sedan dess har aktien hämtat sig något, men i slutet av förra veckan handlades den fortfarande 8,50 kronor lägre än öppningskursen den 25 januari.

Att Orcs kurs faller kan förklaras av de finansiella problem som Neonet brottats med det senaste året. Neonet har svårt att få fart på systemsidan och bolagets betalningsmodell för aktiehandel, där bolaget tar betalt för volymer, ställer till problem när Neonet i sin tur betalar börsen för varje genomförd affär.

– Med “high frequency trading”, där handlarna hackar sönder orderna, blir det många transaktioner och det gynnar inte vår affärsmodell. Neonets snittcourtage blir för lågt. Vi försöker handla på de nya MTF:erna Burgundy, Turqoise och Chi-X, som har samma prismodell som vi, men likviditeten är ännu för låg. Neonet är i denna del slav under marknaden, säger Staffan Persson.

Det gjorde att Neonet för helåret 2009 uppvisade en förlust efter skatt på 17,7 miljoner kronor, första gången sedan 2004 med röda siffror.

– Den här affären var inte en sista utväg. Vi ville få global säljstyrka. Vi finns inte alls i Asien, medan Orc har ett upparbetat nätverk i hela världen, säger Staffan Persson.

– Jag gillar att göra affärer i dåliga tider. Då inser folk att allt inte är så lätt, vilket ökar acceptansen för förändringar.

Orc är ett bolag som, enligt Affärsvärldens källor, varit till salu en längre period och där flera köpare har gjort due diligence men dragit sig ur. Det har dessutom spekulerats i att Orcs vd Thomas Bill skulle vilja sluta. Det är inget som oroar Staffan Persson.

– Jag tror på den här affären och jag tror att Thomas Bill är väldigt taggad. Han har aptit på något mer. Jag upplever honom som utmaningsstyrd och det här är en rejäl utmaning.

Nya amerikanska regler, som kan komma att förbjuda banker att bedriva handel i egen bok, kommer inte att göra marknadssituationen tuffare för Orc, menar Staffan Persson.

– Jag tror snarare att Orc får fler kunder framöver, då bankerna tvingas bryta ut sina tradingavdelningar.

Staffan Persson tar emot i ett opersonligt mötesrum på Malmskillnadsgatan, ett slappt stenkast från både Orcs och Neonets kontor på Kungsgatan. I lokalerna hörs finska och svenska röster, i ITP:s investeringsportfölj finns flera finska bolag.

– Det finns nästan inget riskkapital i Finland. Men finska entreprenörer är underskattade. Finnar är som norrbottningar: undertalking, overdelivering.

Staffan Persson ser ut som en finansman. Mörk kostym och blåvitrandig skjorta, lätt solbränd efter en vecka i Verbier, en skidort han emellertid inte besöker ofta. Får han välja föredrar han avskildheten.

Trots det är hans nätverk brett. Han har gjort affärer med kändisar som Stikkan Anderson, Thord Wilkne och bröderna af Jochnick samt praktiskt taget varenda riskkapitalist i svenskt näringsliv.

Han uppges vara synnerligen affärsmässig men också fritänkande. Han kör inte fast i förbestämda banor, utan är alltid beredd att lyssna och tänka om, om det behövs.

Själv lägger han till att han är en dålig förlorare. Och att han är lat. Drömtillvaron är att ha en vd och en ordförande som är engagerade.

Staffan Persson sägs också vara en fena på att lyfta fram värden genom att skicka ut pressmeddelanden, köpa tillbaka aktier eller ägna sig åt annan kursvård.

Han ger inte intryck av att vara fixerad vid pengar, men han sålde aktier i Unibet när kursen hade rusat, innan inlåsningsperioden efter introduktionen hade gått ut, vilket ses som en vilja att casha hem maximalt. Själv motiverade han det med att han ville öka “freefloaten” i aktien. Maximal avkastning är sannolikt även anledningen till att ITP Invest är registrerat i Holland. I takt med att skatteläget i Sverige har blivit mer gynnsamt har dock merparten av innehaven flyttats till Sverige.

Staffan Persson må se ut som en Stureplansbanker, men hans bakgrund är en annan. Han är uppvuxen i Norrbotten, närmare bestämt Piteå, med en mamma som var kommunaltjänsteman och en pappa som var socialarbetare.

Ett kort tag efter skolan arbetade han på det lokala sågverket, men föräldrarna formligen kastade ut honom. Han fick gärna komma tillbaka till Piteå, men först skulle han ut i världen. Det första steget på den resan gick till Umeå, där Staffan Persson började läsa förvaltningsekonomi.

– Förklaringen till det var att jag var lite vänstervriden politiskt på den tiden. Mina föräldrar var typiska socialdemokrater.

Liberala tankar kom ganska snart, långt innan Staffan Persson gjort sin första exit eller tjänat sin första miljon.

– Jag svängde efter en kurs i nationalekonomi, berättar han.

Trots borgerliga sympatier blir han inte eld och lågor över den sittande regeringens prestationer.

– Finland är bättre. De har tagit små steg mot en mindre reglerad tillvaro, som underlättar för företagen. Om de rödgröna kommer till makten i Sverige, kommer de som betalar mest i skatt att betala lite till och så blir de historiska genom att de tar in kommunister i regeringen, men annars tror jag inte det blir så stor skillnad.

Efter studier i Umeå tog sig Staffan Persson söderut, först till Uppsala, därefter till Stockholm. Karriären började på corporate finance-avdelningen på Sundsvallsbanken. Det var en period då svensk finansmarknad växte. Det utländska intresset för svensk aktier tilltog och handeln med statsskuldsväxlar hade kommit i gång. Utrymmet för en hungrig och begåvad finansvalp var stort.

Så småningom blev dock Sundsvallsbanken Nordbanken. Staffan Persson tyckte det blev för mycket fokus på kontorsnäten och för lite på investment banking.

– Jag insåg också att jag aldrig skulle kunna bli vd i en sådan firma. Det var alldeles för mycket politik.

Tillsammans med en kollega och med ett antal finansiärer bakom sig, däribland Abbas Stikkan Anderson, Fabeges grundare Birger Gustavsson, musikern Tomas Ledin, startade Staffan Persson Nordia Fondkommission.

– Vi startade 1986. 1987 kraschade börsen, men firman överlevde.

År 1989 såldes Nordia till Bohusbanken. Samtidigt ville Bank of Liechtenstein starta en banque privé i Sverige och köpte upp Bohusbanken tillsammans med Investor. Då lämnade Staffan Persson.

– Jag hade mest hållit på med fastigheter och it. De ville ha en tjusigare corpchef, så de tog in Ulf Hjalmarsson (finansman, grundare av corpfirman Hjalmarsson & Partners, reds anm). Och jag ville inte bli anställd igen.

Staffan Persson tog med sig några personer från banken för att starta något annat.

– Investment banking är så transaktionsorienterat. Jag ville veta vad som hände sedan.

Tillsammans med Hans Karlsson (sedermera grundare av HiQ) köpte han hårdvarubolaget Owell, som ägdes av statliga FFV. Några månader efter förvärvet gick Saddam Hussein in i Kuwait. Omsättningen smälte ihop till 600 miljoner kronor under lågkonjunkturen, men ökade sedan raskt, 1995 var den över 1,5 miljarder. Owell börsnoterades 1994, men köptes redan året efter av WM-data.

Tillsammans med Peter Lindell, som gjort en god förtjänst på Turnkey, ett av de första it-bolagen på OTC-listan, bildade han riskkapitalbolaget ITP Invest och sedan Rite Ventures med inriktning mot internet. Utifrån de bägge bolagen ITP och Rite skannas ungefär 200 bolag per år. I genomsnitt görs sedan fem investeringar.

En mindre lyckad sådan är Rikta, som föll ihop efter Göran Perssons fiaskoartade Sydafrikabesök i november 1999.

– Precis som den där investeringen när vi gick på hockey, hade vi i fallet Rikta frångått vår check-lista innan vi investerade. Det var väldigt klantigt. Det handlar om att vara noggrann, det finns inga genvägar. Noggrannhet kostar timmar, en bristvara.

Långt ifrån allt som Staffan Persson tagit i har blivit till guld. Det lilla investmentbolaget Pyr Invest, som drevs av den kände ekonomijournalisten och analytikern Peter Benson, lades ned efter en kort tid. Accelerator, som är verksamt inom läkemedelsforskning och medicinsk teknik, är ett annat problembarn.

Han har även investerat i Tradedoubler. Han säger att han inte begriper sig på institutionernas agerande. Att de tackade nej till AOL:s bud trots att det motsvarade en värdering som Googles.

– Institutionernas nej, det fattar jag inte. I Gant var situationen tvärtom. Ett antal institutioner ville sälja men entreprenören ville fortsätta. Det kan jag förstå. I fallet Tradedoubler fanns ju inte någon som räckte upp handen och sa: Jag vill göra jobbet. Jag tror institutionerna missbedömde nyckelpersonerna och såg dem som utbytbara. De såg på bolaget mer som ett stålverk än som ett kunskapsföretag. De gjorde en enorm felbedömning.

Staffan Persson är också kritisk till bankernas agerande under krisen.

– Jag är bekymrad över att en del bolag inte får rörelsekapital för expansion. Jag tycker inte att bankerna fungerar bra. Företag som är lönsamma ska kunna få lån till rörelsekapital.

Bankerna drog tillbaka checkkrediter och vägrade låna ut pengar även till bolag som visade vinst, menar Staffan Persson.

– Vi behöver mer konkurrens på den svenska bankmarknaden. I dag är de fyra storbankerna alltför dominanta. Framöver tror jag att större företag lika ofta kommer att låna pengar på obligationsmarknaden som av banken. I exempelvis Tyskland är det en tydlig trend.

Han tycker sig skönja en viss ljusning, men menar att bankerna fortfarande drar sig för att låna ut pengar.

Samtidigt menar han att den nuvarande krisen varit en västanfläkt jämfört med krisen i början på 1990-talet. Någon double-dip tror han inte på.

Så nu är det hög tid att nosa upp nya, spännande företag.