Hur stannar de på toppen?

Från Mori Tower högst i Roppongi Tokyo kan man studera hur världens allra största sammanhängande stadsområde breder ut sig, nästan oändligt långt. Mer än 35 miljoner människor bor här, världens största ekonomiska centrum. I stadskärnan bor knappt några människor alls, men där arbetar flera miljoner.

Förr låg här tusentals byar, hus på hus av trä och puts som mest påminde om skandinavernas sommarstugor med sina tunnar väggar och enkelglasfönster. Vintern var något man skulle försöka uthärda. Nu är det sommar, regnet hänger i luften och skjortan klibbar längs ryggen. Ekonomin i Japan har saktat in under 25 år, men allt är ändå omvandlat. Man måste röra sig snabbt för att ens stå stilla i världsekonomin.

De flesta av de gamla provisoriska husen är rivna och i ­deras ställe står högre byggnader som ser ut att vara gjorda av legoklossar, aldrig hopbyggda på grund av jordbävningsrisken, men tätt. Några är höga och andra låga, det beror på tomternas storlekar och bestämmelser om hur mycket de får skugga gator eller grannar. I själva verket har Tokyo också fler skyskrapor än Manhattan, men de sticker bara upp som öar i ett oändligt hav av små och medelstora byggnader. Vackert är det knappast, men staden sjuder av liv. Här har ett trettiotal av de japanska multinationella jättarna sina ­huvudkontor, sådana som Sony, Honda, Toshiba, Mizuhobanken och Mitsui. Men det finns faktiskt många japanska nya teknikföretag också.

Här syns knappt några utlänningar alls. En Tokyobo på hundra är korean, men de flesta koreaner har bott här så länge att de knappt är urskiljbara. Kineserna, som är ungefär lika många, är lite lättare att känna igen. För att finna en europé, indier eller afrikan får man promenera en god stund, en på tre hundra japaner kanske.

Man talar ett språk som är svårt att bemästra. Tungo­målet – på långt håll besläktat med koreanska – är vagt, formbart och underförstått. Lätt på nybörjarstadiet eftersom stavelserna uttalas tydligt, men sedan tornar utmaningarna snabbt upp sig. Vem är du själv och vem talar du till? Vem är överordnad och vem underordnad? Mellan man och kvinna finns stora språkskillnader. Västerlänningen som plockar upp meningar, ord och tonfall från sin japanska partner ­möter ett igenkännandets förtjusta fniss, ibland ett rått flabb. Men man kan som utlänning vandra ensam genom fredliga Tokyo på kvällen.

Man slås av hur hög servicenivån är här, låt vara att den ibland är lite mekanisk och repetitiv. Att äta utsökt mat och ständigt bli uppassad av energiska och glada tjänste­andar är något som förknippas med lyxkryssningar och dyra ­affärshotell. Men i Japan är sådan service något man får ­gratis, ingen dricks accepteras. En vecka i Tokyo blir lätt en orgie i matupplevelser, troligen den främsta kulinariska staden i världen. Detaljerna gör skillnad, och ingen kultur betonar detaljer mer än den japanska.

Japansk ekonomi skiljer sig också från mängden på en rad olika sätt. Skatteintäkterna är extremt små i förhållande till BNP, bara 12,5 procent, medan statens utgifter är ungefär dubbelt så stora. Gapet däremellan finansieras genom att ­japanerna lånar pengar till staten i stället för att betala skatt.

Att japaner, gamla och unga, lever på ganska hygglig nivå beror på att äldre människor ofta driver små skyddade verksamheter inom jordbruk och handel. Ineffektiva sektorer av ekonomin blir i praktiken en sorts inkomstöverföring.

Japans ihärdiga deflation skyddar pensionärernas ­sparpengar. Japanska gifta kvinnor arbetar i mycket mindre utsträckning än europeiska eller amerikanska, vilket fått till följd att en allt större del av de unga kvinnorna väljer jobb i stället för familj. Det skulle behövas dubbelt så många barn i genomsnitt per kvinna för att trygga fler arbetande i fram­tiden. ­Japan har knappt någon invandring alls. Mellan 1955 och 1990 ökade befolkningen naturligt med 56 procent till 128 miljoner. Därefter har den stagnerat, och de närmaste fyra decennierna väntas den minska med 28 procent till 92 miljoner.

Den krympande arbetsmarknaden har i modern tid delats upp mellan de livstidsanställda män som klarar att försörja familj och alla de andra, män och kvinnor, som lever som ett slags frilansare i ekonomin. De senare är både systemets förlorare och stöttepelare. De står för mycket av det kreativa.

I den miljön kan inte företag investera i kapacitetsökningar och många företagare hankar sig fram, precis som staten, tack vare de låga lånekostnaderna. Arbetslöshet är däremot inget större problem.

Politikerna försöker få igång inflationen i hopp om att skapa större dynamik mellan generationerna. Höjd moms, höjda arvsskatter och bidrag till familjebildning är några idéer. Men det är sköra trådar som samhället är vävt med. Inflation kan lätt urholka det kapital som ska räcka till halva liv som pensionärer. Obefintliga räntor urholkar redan hela försäkringssystemet.

Värst ändå i detta demografiska problemtillstånd är före­tagens samlade investeringsvilja. Att år efter år få skära ned budgetar på hemmamarknaden befrämjar inte framtidstro. Billiga lånepengar och låga avkastningskrav gör att alltför många företagare hankar sig fram med så kallade zombieföretag.

Samtidigt som kulturen skulle behöva öppna sig utåt sluter den sig nervöst inåt. Regeringen satsar visserligen på utländsk utbildning med utländska lärare, men den populäre premiärministern Shinzo Abe är samtidigt närmast reaktionär med sin familjehistoria och sina ideal från 1860-talets restauration. Till skillnad från till exempel Sydkorea, talar japanerna sämre engelska i dag än för 30–40 år sedan och utlokaliserade japanska diplomater och företagsledare lämnar gärna sina familjemedlemmar hemma, av rädsla för att dessa när de kommer hem ska avvika kulturellt. Då upp­fattas de inte längre som riktiga japaner.

Många hemvändande japaner vittnar om hur de tvingas lära om. De får sluta titta folk i ögonen, skratta utan att hålla för munnen eller prata utan att först vara tysta ett ögonblick, till exempel.

Att japanerna inte längre ser sin roll som den starkaste ­tigern i Asien är lätt att förstå. Det väldiga Kina är ju alltför påtagligt och påträngande.

Det var Japan som under efterkrigstiden inledde den ekonomiska återhämtningen i Sydostasien. Till en början sökte japanerna en ställning som ”hedersvita” i världsekonomin. Levnadsstandarden på 1960-talet i övriga Sydostasien var bara marginellt bättre än i Afrika.

Det var ingen slump att företagsledare över hela världen snart studerade japanska företag för att hitta nya idéer om rationalisering. De japanska industrialisterna visade prov på systematik och perfektion och dammsög världen på idéer, varav vissa vidareutvecklades kraftfullt. På stålområdet hade Japan snart den modernaste och bäst skötta utrustningen, precis som inom skeppsbygge. I kamera­industrin tävlade japanska företag aggressivt med varandra om förbättringar, och det ledde till att Japan blev världsledande. Inom ­elektronik ersatte äntligen japanerna de gamla mekaniska räknarna, med ny halvledarteknik. Japanska elektronik­företag blev världsledande på en rad konsumentprodukter, såsom bärbara radioapparater och moderna färg-tv-apparater. Japanska datorföretag tog upp kampen med amerikanska IBM. Och vem minns inte Sonys innovativa bandspelare Walkman, som senare påverkade musikbranschen?

Men det var framför allt på området kvalitets- och lagerstyrning som japanerna hyllades. Särskilt bilföretaget Toyota hade kopierat tidigare amerikanska idéer och korsbefruktat dem med japansk förmåga till fokusering. Världens bil­företag förstod knappt vad som hänt när Toyota Corolla på 1980-talet toppade den ena kvalitetsundersökningen efter den andra, en bil i budgetklassen som ändå levererades med noll fel. Man talade då om den tredje industrialiseringen.

Detta var en ständig källa till inspiration för de nya ”Asiens tigrar” som följde japanerna i spåren.

Singapore, Taiwan, Hongkong och Sydkorea växte i kapp sin läromästare. Den lilla kinesiska enklaven i Malaysia ­visade under den socialdemokratiska Lee Kuan Yew vad som gick att uträtta om företagsamheten släpptes fri. Mer om detta senare.

Slutligen, när Kinas store rorsman Mao med hänsynslösa metoder krossat allt vad gammal feodal kultur var i Kina kunde hans efterträdare Deng Xiaoping lätt börja imitera ­japanerna och dessutom ta hjälp av utlandskineserna för att få igång en supertillväxt från den låga medeltida svältnivå som man återvänt till.

Så sent som i början av 1800-talet anlände med jämna mellanrum Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg med varor från Kanton som skulle säljas över hela Europa, särskilt uppskattat var sidentyger och porslin. Beundran för kinesisk teknik var stor. Skottar hade knackat på i Göteborg för att få hjälp att utmana London med denna handel. ”Den briljanta tiden” kallades denna epok för.

Sedan tog det bara en mansålder innan Kina omtalades som ett kroniskt fattighus. I vår tid har detta på bara fyra ­decennier helt förändrats.

I dag behövs ungefär två fördubblingar av ekonomin för att kineserna ska komma ifatt Japan eller Italien i levnadsstandard. Problemet är att Kina innan dess kanske kommer att ha hamnat i den japanska relativa stagnationen och krympningen av arbetskraften. Många kineser är redan lika rika eller rikare än medeljapanen. Men de flesta kineser kommer nog att bli gamla innan de får njuta av europeisk eller japansk välfärd. Till detta har ”enbarnspolitiken ”medverkat. Och med tanke på inflyttningen till städerna så väntas förändrad politik inte att förändra barnafödandet mer än marginellt.

Den nuvarande presidenten och generalsekreteraren i Kina, Xi Jinping, står för ”femte generationens” ledarskap i det nya väldiga industrilandet. Enväldets stora problem är ledarskiften, och efter att ha klarat fyra oblodiga byten efter ordförande Mao Zedungs långa, blodiga och nyckfulla ledarskap så har Kina kommit ett långt stycke på väg mot större stabilitet och tryggare utveckling.

Men det behövs mer om Pärlflodens trattformade mynning i södra Kina på längre sikt ska försvara sin plats som världens mest lovande exportcentrum med en fjärdedel av Kinas handelsvolym. Här ligger Guangzhou (tidigare nämnda Kanton med långa handelstraditioner) som blev en av de första frizonerna, det finansiella Hongkong var brittisk kronkoloni, och Shenzhen som grundades 1979 som industriell frizon är nu en av världens mest avancerade industristäder. Produkterna från ­Silicon Valley har tillverkats där och kunnat lanseras till låga priser redan från början. Mjukvara har stegvis kopierats och vidareutvecklats. Och när det gäller ­sociala media har Kina en separerad men lika dynamisk marknad rent tekniskt.

Det finansiella Shanghai kommer nog inte att ­dominera världens ”fjärde industrialisering”. Det är en sak att kopiera och en annan sak att leda den kreativa utvecklingen. Ledarskap behöver ett starkt idéflöde och en kultur som uppmuntrar konkurrerande idéer. Den som attackerar ett tekniskt system eller en viss arbetsfördelning ska inte kunna hejdas som styrd av utlandet eller stämplad som ­folkets fiende.

Därför är det oroande att det kommunistiska partiet byggt upp personkulten igen kring sin nye ledare. Kanske görs det för att bättre kunna bekämpa den korruption i partikadrarna som äventyrar ekonomisk utveckling och politiskt lugn. Men hur blir rättssäkerheten i en stat där en enda person bestämmer?

Ett illavarslande dokument är framtaget av kommunist­partiets staber och har cirkulerat bland medlemmarna i flera år. Där varnas för sju farliga västerländska värderingar: konstitutionell demokrati, universella mänskliga rättigheter, oberoende rättsväsen, fria media, civilsamhälle, nyliberalism och kritik av kommunistpartiets gamla misstag. Man förtränger att de ”västerländska idéerna” ursprungligen kommit från Österlandet.

Att filosofen Kungfutses läror, som nämnts, har polerats upp för att ge kommunistpartiets funktionärer bättre legitimitet gynnar knappast den entreprenörsanda som fört Kina så här långt.

Det talades tidigare i Sydostasien om en egen harmonisk modell med auktoritära ledare som styrde tillväxten, sådana som Singapores Lee Kuan Yew och Malaysias Mahathir bin Mohamad. Inte längre. Sydkorea, Taiwan och i viss mån Indonesien och Singapore har gått i demokratisk riktning. Kina under Xi Jinpings envälde framstår inte som en harmonisk granne.

Sydost- och Östasien står för drygt 30 procent av världens befolkning och hela Asien för 60 procent. Det är ingen ­tvekan om att världens ekonomiska centrum redan har ”­globaliserats” till ett område där Kina och Indien väger tyngst. Ingen kunde så sent som på 1970-talet föreställa sig den omvälvning som skett tekniskt, ekonomiskt och kunskapsmässigt.

För den som besöker Mori Tower i Tokyo om några decennier kommer säkert bebyggelsen att te sig glesare på den ­väldiga slätten, eftersom en hel del får rivas när efter­frågan på boende krymper. Men mycket kommer troligen att vara ­ombyggt, med nya trafiksystem, till exempel. Japanerna ­utvecklar nog nya idéer. Såvida man inte försöker erövra framtiden genom att återuppliva gamla berättelser, som i Kina.

Om vi vill lära oss mer om framtiden i delar av väst­länderna borde fler studieresor gå till Japan.

Av: Ronald Fagerfjäll

Läs kapitel 8 – Afrika och andra unga regioner här.

Mittens rike och risets folk

På grund av det ringa behovet av areal, en halv hektar risdamm på varje familj, blev rismänniskor talrikast på jorden redan före vår tideräknings början. De hårda gemensamma ansträngningarna som krävdes gjorde att Sydostasien utvecklade kulturer som fortfarande framstår som mer kollektiva och långsiktiga än andras.

Att rismänniskor ofta har mongoliskt utseende är en slump, några enstaka förfäder råkade, efter lång anpassning till kalla arktiska trakter, komma vandrande in i risets domäner. Deras ättlingar växte långt senare snabbt i antal som risodlare, uppblandade med andra. I Kina, avgränsat av öknar, berg och hav, flyttade den ekonomiska tyngdpunkten gradvis till områdena vid sydöstra kusten och mot Indokina där riset utvecklats. På medeltiden var området rikast i världen.

Den gamla statsbärande läran präglades av familjeband, respekt för äldre, kollektivet framför individen, lojalitet mot nationen och uppoffringar för framtiden. Om de västliga länderna med tiden talade om mänskliga rättigheter så förblev betoningen i Sydost­asien mänskliga skyldigheter. Kungfutseanska filosofins klangbotten var risodlingen och dess krav på intensiv familje­odling av små täppor inordnade i ett större bevattningssystem. Kollektivet var alltid viktigare än individen.

Kommunistkina gjorde upp med feodalsystemet efter maktövertagandet, men bildade snart en ny feodal- klass som egenmäktigt fick styra och ställa med det lokala näringslivet.