Hur ska det sluta?

KRÖNIKA. Häromdagen frågade en journalist om det är Spaniens tur att ta plats intill Grekland i finansmarknadens Hall of Shame nu? Eller kommer det nya bokstavsförkortningar av typen QE och LTRO från centralbankerna som kan förhindra det? Svaret tror jag göms någonstans i vår egen historia.

De problem som Sverige hade i början av 1990-talet är i stora avsnitt samma som de som plågar Spanien i dag. Vi hade haft en starkt expanderande kreditmarknad sedan avregleringen 1985. Det ledde bland annat till snabbt stigande fastighetspriser och så småningom till en fastighetskrasch med en generell ekonomisk kris med hög arbetslöshet som följd. På det planet befinner sig Spanien idag ungefär där Sverige var när vi hade det som värst: fastighetsmarknaden har brakat, arbetslösheten ligger kring 25 procent, räntorna är skyhöga relativt andra länder och börsen har gått ner 20 procent på kort tid. Tyska räntor i den spanska ekonomin var helt enkelt ingen höjdare.

Men där någonstans slutar troligtvis likheterna. Hos oss ledde krisen till den sista stora devalveringen i november 1992. Därpå följde tio år av budgetsanering då Göran Persson lyckades återupprätta förtroendet för statsfinanserna. Förhållandet till LO var flera gånger ansträngt under dessa år. Men bistra tider kräver bistra åtgärder. Arvet har sedan förvaltats väl av den nuvarande regeringen. Sverige upplevs i dag som en skyddad hamn för de internationella aktörer som vilset letar efter ett säkert ställe att förtöja sina pengar.

Spanien har, förutom statsfinansiell obalans, också en kostnadskris som har lett till ett konstant handels- och bytesbalansunderskott. Där Sverige devalverade och fick fart på exporten står Spanien endast inför möjligheten att interndevalvera, alltså sänka lönerna och strama åt. I synnerhet det senare är ingen enkel uppgift med skyhög arbetslöshet och en ekonomi som skriker efter investeringar. Att skjuta till mer pengar till de europeiska finansmarknaderna genom monetära stimulansprogram (LTRO) kan möjligen få spanska banker att köpa fler spanska statsobligationer men det gör knappast Spanien mer konkurrenskraftigt.

Min kollega, bankens Sverigeekonom, föreslog halvt på skämt och halvt på allvar, att det enda som skulle kunna göra Spaniens ekonomi mer konkurrenskraftig är att inflatera den tyska ekonomin så att tyska varor och tjänster blir dyrare – enklast genom att höja de tyska lönerna. Synd då att tyskarna har inflationsspöket hängande över axeln sedan 1900-talet då man periodvis fick använda en skottkärra fylld med sedlar för att köpa ett ägg. Tyskland är sedan dess inflationens svurne fiende.

Att Grekland skulle lämna euron var för två år sedan helt osannolikt. I dag är det ett vedertaget debattämne i media. Spaniens läge är långt ifrån lika svårt som Greklands. Men symptomen är samma. Och bakom Spanien köar länder med likartade om än inte samma problem; hur ska man sanera sina statsfinanser och samtidigt skapa efter-frågan i ekonomin? Hur ska man tillfredsställa EU:s krav på budgetdisciplin och samtidigt vinna röster i politiska val? EMU sätter effektivt stopp för det som flertalet länder skulle eftersträva; devalvering. För inte kommer väl något land att lämna euron?

I dagsläget verkar inte någon ha svaret. Man får QE:a och LTRO:a sig framåt i styv kuling i en beckmörk uppförsbacke. Och så får man hoppas på dagsljus och bättre väder. Och på USA, England, Japan och andra som jobbar med sedelpressarna. Det är ett vådligt experiment. Man undrar hur det slutar.

Olof Manner är ansvarig för skandinaviska ränteprodukter på Royal Bank of Scotland.

PS.

Dryckestips: Champagne är alltid rätt, men en Fernet är aldrig fel.

Snusförbud: Bryssel, ge fan i vårt snus!