Hur ska det här sluta, egentligen?

Nej, jag är inte nationalekonom. Lika bra att slå fast det direkt. Läste bara grundkurserna i makro och mikro för länge sen. (Den sistnämnda klarade jag förresten inte förrän på andra eller tredje försöket.) Jag berättar detta för att liksom be om ursäkt på förhand ifall de funderingar jag nu tänker delge er framstår som okunniga, obegripliga eller bara korkade.

Men om jag har förstått rätt – vilket jag kanske alltså inte har – så är tanken med nollränta och penning­politiska stimulanser att det ska bli billigare för företag och hushåll att låna till investeringar och konsumtion, vilket i sin tur ska öka tillväxten. Samtidigt verkar det som om mycket av det låneutrymme som nu skapas går till att driva upp priset på befintliga tillgångar som ­bostäder – inte minst i Sverige – eller aktier, snarare än att sätta fart på hjulen (se sid 14).

En och annan minns kanske fortfarande den våldsamma kreditexpansion som utmynnade i den svenska finanskrisen i början på 1990-talet. Och de flesta har nog åtminstone en vag aning om att det var lågräntepolitik som ledde till lånebubblor och finansiella kriser i länder som USA, Irland, Island, Spanien och Grekland från 2008 och åren efter. Skuldbergen från den tiden finns till stora delar kvar, ändå laborerar världens centralbanker i dag med rekordlåga räntor och enorma penningpolitiska stimulanser.

Hur det här ska kunna ta en ände med något annat än förskräckelse begriper inte jag. Men så är jag ju varken Riksbankschef eller nationalekonom heller. Och tur är väl det.

Likväl rör den sig

Av den lilla nationalekonomi jag faktiskt lärde mig minns jag särskilt Phillipskurvan. Den visar relationen mellan inflation och arbetslöshet i en ekonomi. Ett tag hoppades man att det gick att välja en punkt på kurvan med ”lagom” inflation och arbetslöshet. Tyvärr funkade inte det, i stället hamnade många västerländska ekonomier i så kallad stagflation. Orsakssambanden är sällan enkla i den praktiska nationalekonomin. Dessutom rör de på sig.