Huggsexan tar fart

Världsekonomin skälver när maktbalansen mellan jordens ledande ekonomier skiftar. Konflikterna kommer att bli fler när tillväxtländer vill ta mer plats. Det blir helt enkelt för trångt om armbågsrum. Dessutom gör den nuvarande ekonomiska krisen att kampen mellan stormakterna blir alltmer desperat.

Världens ledande ekonomier träffas i ett G20-toppmöte den 11-12 november i Seoul, Sydkorea. Det blir en illustration av att samförstånd saknas för att lösa konflikterna på allvar. G20 kommer att försöka skyla över sin kraftlöshet med en urvattnad kommuniké av tomma löften.

Valutakriget är inte det enda exemplet på att själviskt agerande för nationens kortsiktiga bästa får både oavsiktliga och avsiktliga negativa konsekvenser för andra länder. Doha-förhandlingarna om att liberalisera världshandeln har kört fast. FN:s klimatförhandlingar kapsejsade i Köpenhamn i december i fjol på att Kina och USA, som står för hälften av världens utsläpp, inte vill låta sig bindas av internationella avtal.

Multilateralismen tar stryk när vi snabbt utvecklas mot en multipolär världsekonomi. Under finanskrisens akuta skede hösten 2008, då G20 inledde sina toppmöten, fanns en känsla av samhörighet. Då gällde det liv eller depression för världsekonomin. Nu kommer maktblockens nollsummespel tillbaka.

En orsak är att öppningen av världsekonomin har gått enormt snabbt de senaste 20 åren. Berlinmuren har fallit och tillväxtländernas ekonomier har exploderat i tillväxt. Maktbalansen förskjuts mot Bric-länderna och konkurrensen hårdnar om strategiska resurser som råvaror, energi, mat och vatten.

Framväxten av allt fler viktiga aktörer försvårar också samordningen. När USA 1985 ville nå en överenskommelse om en mjuklandning för dollarn räckte det att samla fyra länder, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Japan (G5), på Plaza Hotel i New York.

Världshandelsorganisationen WTO har nu 153 medlemsländer och alla har sina hjärtefrågor. Doha-rundan kollapsade i juli 2008 när Indien och andra u-länder krävde skydd för fattigbönder och småindustrier mot bland annat kinesisk export. U-länderna begärde också sänkta jordbrukssubventioner från USA. I stället jagar alla egna bilaterala avtal där man plockar ut russinen ur kakan. EU:s frihandelsavtal med Sydkorea går i bräschen.

Delvis är WTO ett offer för sin egen framgång. Liberaliseringen av handel innebär att man nu tränger in på allt känsligare områden. Tidigare lämnades jordbruk utanför WTO-förhandlingar. Men nu är de formidabla jordbrukslobbyisterna med i striden.

Att styra världen är ett tufft jobb. Det finns ingen världsregering och de internationella organisationerna är svaga. G20 har redan vid tidigare toppmöten deklarerat att asiatiska valutor bör tillåtas flyta fritt, så att de kan spegla ekonomins fundamenta. Men litet har hänt och när G20 upprepar de fagra orden i Seoul lär inte mycket mer hända.

USA försöker nu fatta ett nytt grepp om Kina. Förslaget att länder ska begränsa sina överskott i bytesbalansen till högst 4 procent av BNP syftar till samma sak som en flexiblare växelkurs för yuanen. Men inget sägs om hur lång tid det ska ta. Kina kan hålla med – i princip – eftersom Beijings egen plan är att öka den inhemska efterfrågan på lång sikt.

USA vill också ge IMF mandat att övervaka dessa obalanser i handeln. Men det kommer inte att betyda något mer än IMF:s pågående övervakning av valutorna, som knappt märks. IMF har inga sanktionsmöjligheter.

Internationella fora får förlita sig på grupptryck, goodwill och insikten om att alla vinner om världen vinner. Men dessa krafter står sig slätt mot inhemska överväganden. När statsminister Fredrik Reinfeldt skulle leda EU-sidan vid klimatförhandlingarna i Köpenhamn chockades han av den milsvida skillnaden mellan å ena sidan EU-ländernas vana att ge och ta och se till helhetens bästa och å andra sidan det trångsynta agerandet från stora aktörer som Kina och Indien.

Nyckellandet Kina deklarerade att dess ensidiga åtaganden inte var förhandlingsbara och inte skulle utsättas för internationell kontroll. Kina uteblev från viktiga förhandlingsmöten och obstruerade allmänt. Detta trots att Kina är ett av de länder som kommer att drabbas värst av klimatförändringen.

Globaliseringen har i allmänhet lett till rädsla i folkopinionen och protektionistiska motreaktioner. Trots löften bland G20-länderna att inte möta finanskrisen med protektionism räknades i september 332 åtgärder. Ryssland toppar svarta listan.

Dessutom framkallar de ekonomiska konflikterna krav på motåtgärder. I valutakriget fruktar tillväxtekonomier stora kapitalinflöden på grund av USA:s kvantitativa lättnader, som sänker dollarn och amerikanska räntor.

Brasilien och Thailand har återinfört skatt på kapitalflöden medan flera andra överväger skärpta valutaregleringar. Och Indiens centralbank har redan höjt räntan för att bromsa en väntad uppgång i tillgångspriserna.

Samtidigt tuggar amerikanerna fradga över Kinas nedpressade växelkurs och annat “fusk”. Politiker hotar med finansiella repressalier. Att ses som vek mot Kina blir en belastning åtminstone fram till presidentvalet 2012.

Resultatet av maktkampen blir en rörig världsekonomi som blommar ut i återkommande kriser de kommande decennierna. Trögfotat politiskt tänkande kommer att släpa efter den snabbfotade globala ekonomin. Tillnyktring bland stormakterna sker nog tyvärr bara när stora kriser ska avvärjas.