Houston, we have a problem

Förr i tiden var alla revisorer män. Då brukade det berättas att om en kvinna hade svårt med nattsömnen så räckte det att hon väckte sin man, revisorn, och bad honom förklara, sakta, precis vad han gjorde på kontoret på dagarna.

Numera är tempot i branschen väsentligt högre. Dels har revisionsfirmorna successivt övergått till att bli konsultkoncerner; dels har själva revisionsarbetet blivit mer mångfacetterat i takt med att kundföretagen köper, säljer, fusionerar och omstrukturerar i allt snabbare takt.

Men det får finnas gränser för innovationskraften. När det gäller händelserna i Andersen (tidigare Arthur Andersen) och skandalbolaget Enron får faktiskt den cynism som ligger nära till hands då ljusskygga företeelser uppdagas vika. Det går nämligen inte att bli annat än chockerad över Andersens medgivande att firman uppsåtligen förstört mängder av dokument och datafiler som har med Enron att göra.

Uteblivna varningar

Under 2000 var Enron Andersens näst största kund i USA med en debitering på 52 miljoner dollar. Politikerna i Washington och tillsynsmyndigheten Securities & Exchange Commission inledde redan i höstas ett antal utredningar av Enrons konkurs och av Andersens roll. Det har visat sig att revisorer från Andersens kontor i Houston arbetat på nära nog permanent bas på Enrons kontor och, enligt Enrondirektörer, haft “information i realtid” om koncernen. Trots detta har Andersen inte på något sätt varnat för riskerna i bolaget.

Patetiskt försvar

Andersen har alltså haft ögonen på sig en längre tid. Och det blir inte bättre efter det senaste avslöjandet. Firmans försvar, som går ut på att man nu ser över sina rutiner för hantering av dokumentation, har varit av patetisk art. Christer Ahlgren, marknadskommunikationschef för Andersen i Sverige, säger att “självklart leder den här typen av händelser till frågor hos alla som är relaterade till företaget, inklusive kunder och personal”. Han uppger också att policyn inom Andersen i Norden är att bevara all affärsrelaterad dokumentation (kontrakt, avtal, utredningar, e-postmeddelanden) i minst tio år.

Enligt Financial Times har dokumentationen förstörts vid Andersens Houstonkontor. Firman har inte uppgivit när eller på vems uppdrag dokumentförstörarna gick varma.

Revisionsjätten verkar inte inse vidden av det skedda. Att en revisor förstör dokument – och detta i ett ärende av stor vikt som är föremål för juridisk prövning – kan jämföras med om ett läkemedelsbolag skulle börja sälja narkotika. Oberoende revision är en garanti för att affärer görs på ett rent och korrekt sätt i ett fritt näringsliv. När en revisor så till den grad missförstår sin uppgift kan inte slutsatsen bli någon annan än att organisationen i fråga inte kan tillåtas leva vidare.

Det mesta talar för att varumärket Andersen tar massiv skada och att bolagets överlevnad är i fråga. En organisation som kan skatta sig lycklig är före detta systerbolaget Andersen Consulting, som i fjol bytte namn till Accenture och därmed undviker eventuell “smitta”.

För Andersens partnergrupper runtom i världen gäller det nu att försöka begränsa skadorna så mycket det går. Det blir inte lätt och det har inte börjat bra. Ty vilken företagsledning vill möta aktieägarna på stämman med förslaget att låta revisionsuppdraget gå till ett bolagsnamn som dragits så i smutsen?

Enda undantaget skulle kanske kunna vara företag av det ljusskygga slaget, som ser fördelar i en revisor som hellre raderar filer än skickar information om en kund till myndigheterna.