Hotel Riksbanken

Hökarna på Riksbanken gjorde alltså till slut en fullständig reträtt när styr­räntan sänktes till noll procent. Men det skedde nog högst motvilligt, då en del ledamöter av Riksbankens direktion fort­farande är djupt bekymrade över hus­hållens framtida förmåga att hantera sina skulder. Kommer inte de extremt låga räntorna leda till att hushåll fortsätter att låna pengar som fulla sjömän? Och hur ska det sluta ifall skuldberget bara blir högre och högre?

Det resonemang som förs är ungefär detta:

”Jo, det går kanske bra att betala sina räntor nu när styrräntan är noll, men hur går det den dagen räntorna höjs rejält?”

Ja, hur går det egentligen den dagen?

Jag tror att oron är högst befogad för att hushåll med mycket stora skulder inte kan hantera en mycket högre ränta. Och skulle de klara av sina räntebetalningar och amorteringar, så skulle det inte bli mycket över till annan konsumtion. Det är illa nog för den ekonomiska utvecklingen.

Dessutom skulle signifikant högre diskonteringsräntor medföra att priser på till exempel fastigheter, som är beroende av faktiska och förväntade räntenivåer, riskerar att falla. Om så sker minskar hushållens förmögenheter och dessutom leder lägre bostadspriser till att deras belåningsgrader stiger, och det vill förstås bekymrade samhällsinstitutioner för allt i världen undvika.

Om man dessutom misstänker att den ökade riskaptiten, som tagit sig uttryck i högre aktiepriser och lägre riskkompensation för att köpa företagsobligationer med svagare kreditvärdighet, är ett resultat av att investerare pressas till att ta allt högre risk eftersom den ”riskfria” räntan är alltför låg för deras smak … ja då bör man vara orolig för att en betydligt högre ”riskfri” ränta kan leda till att riskaptiten minskar med motsatt prisutveckling som resultat.

Kort sagt – betydligt högre räntor än de vi har i dag skulle kunna leda till att aktiepriser faller, bostadspriser faller, kreditspreadar ökar och räntebördor och förmögenhetsförluster pressar tillbaka hushållens konsumtion och investeringsvilja. En sådan utveckling vore en mardröm för dem som sätter styrräntor i världens centralbanker, då det skulle kunna kasta tillbaka ekonomierna till ruta ett i krishanteringen.

Det är när man suger på den tankekaramellen som man osökt erinrar sig sista versen i Eagles hit Hotel California från 1976.

Last thing I remember, I was

Running for the door

I had to find the passage back

To the place I was before

”Relax,” said the night man,

”We are programmed to receive.

You can check out anytime you like,

but you can never leave.”

Texten till Eagles monsterhit från 1976 är en av de mest genomanalyserade i rockhistorien, och det lär aldrig råda någon fullständig enighet om vad Don Henley egentligen menade när han skrev låten, men det råder någorlunda konsensus om vad slutraderna betyder: Du kan ta livet av dig om du vill, men du kommer aldrig härifrån levande.

Alltså, det är inga problem att checka in på nollräntehotellet, men frågan är om man någonsin kan lämna stället utan att ha ihjäl ekonomin?

Ingves & kompani kan alltså sluta oroa sig för hur det ska gå för hushållen och ekonomin när styrräntorna blir betydligt högre. Det blir de nämligen inte såvida inte centralbankscheferna är nationalekonomiskt självmordsbenägna. Åtminstone inte på mycket, mycket länge.

Välkommen till penningpolitikens Hotel California.

Tankar om år 2052

1976, året när Eagles släppte skivan Hotel California, var den genomsnittliga bränsleförbrukningen för en ny bil i Sverige 1,1 liter per mil. År 2013 uppgick bränsleförbrukningen till i snitt 0,55 liter per mil för nya bilar. Detta trots att bilarna har blivit större, säkrare och betydligt mer motorstarka. Hur kommer bränsleförbrukning och utsläpp se ut om 38 år för nya bilar? Fundera på det när du grubblar över ny infrastruktur som Förbifart Stockholm. Ett vägavsnitt som i likhet med annan infrastruktur kanske ska finnas i minst hundra år. Det gäller att ha perspektiv.