Hoppas att inget händer

Jag har inte ägnat valnatten 2010 så många tankar i efterhand. Men i söndags kväll fick jag en deja vu.

När det blev klart framåt kvällen att två populistiska partier hade stulit hela showen, och 16 procent av rösterna, mindes jag den känsla av tomhet och bedrövelse som fyllde mig den där gången fyra år tidigare då alliansen förlorade sin majoritet och hamnade i händerna på en oberäknelig opposition. Då, 2010, förutskickade jag politisk handlingsförlamning av amerikanska mått och enorma problem för den andra regeringen Reinfeldt att föra en vettig politik. Så här i efterhand måste jag konstatera att farhågorna var överdrivna.

Visst satte Håkan Juholt några käppar i hjulet för regeringen under sitt knappa år som socialdemokratisk partiledare. Och visst har SD hjälpt de rödgröna att stjälpa ett och annat propositionslass. Men på det hela taget har alliansen kryssat rätt så bekymmersfritt mellan de politiska grynnorna. Någon riktig regeringskris har det inte varit tal om.

Så när jag nu blickar ut över det, visserligen dimhöljda, politiska landskapet försöker jag intala mig att det kanske inte blir så farligt den här gången heller. För som Erik Hörstadius konstaterar på sidan 13 så finns det ganska många områden inom politiken där det finns goda förutsättningar för blocköverskridande överenskommelser. Och som Birgitta Forsberg skriver på sidan 9 så ärver den blivande finansministern Magdalena Andersson av Anders Borg både de finanspolitiska utmaningarna och den begränsade uppsättning verktyg som finns för deras hantering.

Det bästa vi kan hoppas på nu är möjligen att de kommande fyra åren passerar lika obemärkt som de fyra föregående.

Borgs nästa uppdrag

Det vildaste spekulationerna på finansmarknaden just nu gäller inte vilka som ska forma nästa regering, eller vart Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt ska ta vägen. Nej, det gäller vad som ska bli av Anders Borg. Världsbanken, IMF eller rådgivare åt ”the Vampire Squid”, Goldman Sachs?