HONGKONG: Kapitalismstörre hot än Kina

När kronkolonin och dess hyrda markområden återlämnas till Kinaden första juli är det varken diktatur eller kommunism som ärdet största hotet mot den ekonomiska tillväxten. Det verkligtstora hotet är i stället Kinas nya kapitalism och konkurrensenfrån andra städer.

En av förutsättningen för Hongkongs rekordartade ekonomiskatillväxt de senaste decennierna har varit Kinas stängda och hårtkontrollerade gränser. Det är dessa som skapat Hongkongsexempellösa ekonomiska tillväxt.

Hongkong har länge varit Kinas enda öppna port mot världen.Nästan all handel har gått genom Hongkong.

Det är genom Hongkongs hamn Kinas export har nått världen. Detär genom Hongkongs banker omvärlden har kunnat föra in och utkapital. Kommunistregimen har använt samma banker för sinatransaktioner med världen; vare sig det gällt fredlig handel,vapenaffärer eller politiskt bistånd.

Den nya öppenhet som ligger bakom Kinas snabba ekonomiskatillväxt hotar allt detta.

Hongkong är inte längre Kinas enda port mot omvärlden. Raden avstäder och hamnar vill nu göra kolonin rangen stridig. Först iraden står förstås Shanghai som fram till och med kriget vidaöverglänste Hongkong som Kinas port mot världen. Det var närkommunisterna stängde Shanghai för femtio år sedan som Hongkongpå allvar fick chansen.

Nu växer Shanghai med sin djuphamn snabbt upp som Kinas mestsnabbväxande och dynamiska stad.

I andra hamnstäder som Dalian och Qingdao växer utrikeshandelnliksom de utländska investeringarna. Flera av de andra hamnarnarunt Hongkong och Pärlfloden har på bara några år fördubblat singodsvolym.

Men värste konkurrenten kan bli det land som inte finns,republiken Kina, mest känt som Taiwan. I våras tog de tvåstaterna, som egentligen inte ens talar med varandra, ettinformellt men för Hongkong kanske avgörande beslut. För förstagången sen revolutionen tilläts direkta båtförbindelser mellanfastlandet och utbrytarrepubliken.

Storhamnen i Kaoshing på Taiwans sydspets kan nu verkligen bliHongkongs hamns störste konkurrent. En stor del av handeln medoch investeringarna i Kina har sitt ursprung i Taiwan men har,av politiska skäl, gått via Hongkong. Det kan vara slut med detnu.

Hamnarna i Singapore och sydkoreanska Pusan erbjuder också sinatjänster som omlastningshamn för färden in mot Kinas mindre kust– och flodhamnar.

Och det är klart att alla nu vill vara med. Det är de senasteårens exploderande Kinahandel som fått Hongkongs BNP att växakraftigt och gett innevånarna, statistiskt sett, världens högsta,om än mycket ojämnt fördelade, inkomst per capita mätt iköpkraft. Men Hongkong lär inte bli av med sin enormahandelsvolym i första taget. Genom den snabbt växande hamnentransporteras nu drygt tolv miljoner TEU per år jämfört med femår 1990. (En TEU motsvarar en 20-fots container) Däremot kanskeframtidsplanerna är väl optimistiska. Hamnbolagen räknar med attta hand om motsvarande 32 miljoner lastlådor år 2011.

Samtidigt med att varuhandeln exploderat har däremot Hongkongsegna fabriker i stort sett försvunnit – in i Kina. I dag svarartillverkningsindustrin för bara ca nio procent av koloninsekonomi och under de senaste tio åren har en halv miljonindustrijobb, mer än hälften, försvunnit. I takt medlöneökningarna har industrierna och arbeten flyttat, först frånHongkong in över gränsen till Schenzen. När lönerna på 1980–talet började stiga också där flyttade jobben längre in iGuangdong-provinsen och därefter till Hunan. Nu etablerar sigallt fler företag i Sichuan och till och med inne i Mongoliet.Så frågan blir vad Hongkong skall leva av efter år 2000.

Andra snabbväxande tigrar som blivit av med sina låglöne-arbetentill fattigare grannar har satsat, eller försöker satsa, på high–tech. Några, som Taiwan, har lyckats väl. Men i en laissez–faire-ekonomi som Hongkongs finns inte utrymme för statligasatsningar och långsiktiga planer. Men Hongkongs satsning påforskning och utveckling i procent av BNP är obetydlig. DärSverige satsar 3,3 procent av BNP på FoU lägger Hongkong 0,2procent. Det bäddar knappast för nya jobb inom industrin ellerhigh-tech.

I stället är det tjänstesektorn som vuxit. Den snart fornakolonin är avgjort bäst i hela området på att hålla tjänster förbanker, finansföretag, huvudkontor, advokatbyråer och, allt mer,media och underhållningsbranschen. Frågan är dock hur företaginom dessa områden skall klara sig under ledning av ett Kina därcensuren är självklar, rättssäkerheten obefintlig ochupphovsrätten beroende av partiledningens godtycke. Hoppet stårtill att Kina ändå måste se om sitt eget hus. Kommunistregimenhar investerat motsvarande ca 25 miljarder kronor i Hongkong ochkontrollerar över en fjärdedel av banksektorn och ca tio procentav börsvärdet.

Men risken finns att regimen inte förmår att bibehålla ochutveckla Hongkongs fördelar på dessa immateriella områden. Omaffärsklimatet skulle försämras kan en överväldigande del avHongkongs verkliga substansvärde, de välutbildade högretjänstemännen, rösta med fötterna och ta flyget till det landtill vilket de i förväg skaffat visum.

Hongkong ses av många, inte minst nyliberaler, som laissez-faire–kapitalismens främste företrädare och har av olika undersökareutnämnts till världens friaste ekonomi. Statistiken bör syn försägen. Genom att staten har låtit näringslivet sköta sig självthar ekonomin blomstrat så till den milda grad att BNP per capitanu överstiger både moderlandets och till exempel Sveriges.Inkomsten per innevånare har från 1984 vuxit från ca 5.000dollar per år till i dag drygt 23.000, vilket kan jämföras medSveriges ca 18.000 dollar.

Men den ekonomiska friheten är bara en del av förklaringen. Justde ekonomiska områden som gett Hongkong dess största tillväxt,handel och fastigheter, har i själva verket varit hårt reglerade.Att den växande kinahandeln gått via Hongkong beror ju just påatt gränsen i övrigt har varit stängd. Kolonin har också levthögt på att gränsen varit semipermeabel – den har släppt igenomarbetskraft, handel och investeringar just i den takt som varitlagom för kolonin.

Fastighetsmarknaden, som antagligen gett kolonin fler miljonäreroch fler Rolls Royce per kvadratkilometer än någon annat områdei världen, är inte heller fri och långt ifrån ett exempel pålaissez-faire-kapitalism. Tvärtom. Marknaden är hårt regleradoch priserna i praktiken styrda av hur regeringen från tid tillannan valt att fördela byggrätter och mark.

Hongkongs ekonomiska succé kan alltså inte bara förklaras avlaissez-faire-ekonomin utan också av de kontrollerade gränserna,en styrd fastighetsmarknad och frånvaron av försvarskostnaderoch omfattande sociala insatser.

Det är först på senare år som Storbritannien har gett invånarnarösträtt och ett mycket begränsat inflytande över politiken. Närkronprins Charles om två veckor återlämnar inte bara, enligt detursprungliga avtalet, den på 99 år hyrda delen av Kina utanockså den en gång för evigt erövrade kolonin, själva Hongkong,flyttas alltså kolonins odemokratiska styre från London tillBeijing.

Problemet blir att anpassa Hongkong till det nya Kina och dennya konkurrensen. Men anpassning är kolonin van vid. Den börjadesitt liv för 150 år sedan med att leva på smuggel och statsstöddopiehandel och övergick till gränshandel och låglöneindustri föratt byta till avancerade tjänster och fastigheter. Nu gäller detatt hitta en ny roll. Man kan, som en fastighetsdirektör ikolonin nyligen uttryckte det i en tidningsintervju, inte ilängden leva på att sälja miljondollarslägenheter till varandra.

FAKTARUTA: Lite forskning

FOU i procent av BNP.

Sverige 3,3Japan 2,8USA 2,5Sydkorea 2,3Taiwan 1,8Singapore 1,2Kina 0,5Hongkong 0,2