Hon måste få kolossen på fötter

Eftersmaken måste vara bitter för Svenskt Näringslivs (SN) avgående vd, Göran Tunhammar. Hans sista dagar i näringslivets högborg på Östermalm i Stockholm har präglats av efterdyningarna av folkomröstningen om EMU.
Valet, som skulle ha blivit Svenskt Näringslivs första stora framgång, har utvecklats till organisationens största nederlag.
Det är inte bara Svenskt Näringsliv som bär skulden för förlusten i den viktigaste frågan sedan EU-valet 1994. Men euroutvidgningen är en hjärtefråga och valförlusten belyser klart och obarmhärtigt organisationens problem när det gäller att nå ut utanför de egna leden.

Valförlusten är också ett tydligt exempel på att även om det finns mycket som förenar de 57 000 medlemsföretagen inom SN så finns det också en hel del som skiljer dem åt. Klyftorna gapar mellan storföretag och småföretag, mellan olika branscher, samt mellan de traditionella arbetsgivarfrågorna och de klassiska skatte- och storföretagsfrågorna.
De vitt skilda intressena inom organisationen är samtidigt en av förklaringarna till att den under sina första två år på banan har fått hård kritik för att opinionsbildningen varit alldeles för spretig. Floden av pressmeddelanden från Industrihuset på Storgatan har gällt allt från synpunkter på olika skattefrågor, till skolan, invandrarfrågor, recensioner av finanspolitiken, tillväxtfrågor et cetera. Svenskt Näringsliv har bidragit till mediebruset istället för att bryta igenom det.
– Tillväxten är, och har varit, vår viktigaste fråga sedan Svenskt Näringsliv bildades 2001, men i opinionsarbetet har vi varit splittrade och haft för många bollar i luften samtidigt, säger Signhild Hansen, vice ordförande i Svenskt Näringsliv samt vd för Svenska lantchips.

Tillträdande vd Ebba Lindsö är medveten om de problem som har präglat organisationens första år. Hon måste fokusera kommunikationen och ge rörelsen en röst som bär bortom de redan frälsta skarorna. Men för att få utrymme i debatten krävs att organisationen har en trovärdighet hos allmänheten, och det har inte SN i dag.
När Svenskt Näringsliv bildades i mars 2001 ville grundarna SAF och Industriförbundet att den skulle uppfattas som en ny organisation, helt politiskt obunden. SAF och Industriförbundet var föräldrarna som fått ett barn. Det var bilden som Göran Tunhammar, tidigare vd för SAF, tecknade. Men SN har blått blod i ådrorna, och organisationen leds huvudsakligen av samma människor som tidigare.
– Svenskt Näringsliv är inte någon betrodd avsändare, allmänheten har inte någon större tillit till den. Inte heller arbetar SN särskilt sofistikerat med sina målgrupper, de skjuter med hagelskott rakt ut i luften och hoppas att de träffar något, men det verkar vara dåligt med träffar, säger styrelseproffset Per-Olof Eriksson.

Även här finns en viss självinsikt i SN, men inga enkla lösningar.
– Det finns alltid ett trovärdighetsproblem när näringslivet ska nå fram till allmänheten. Vi har lyckats nå ut på lokal och regional nivå i och med att många företag bedriver en opinionsbildning ute i landet, men att få gehör på ett bredare plan på riksplanet är desto svårare, säger Sverker Martin-Löf, vice ordförande i SN och en av ordförandekandidaterna.
En illustration av hur intimt förknippat SN är med sitt ursprung, med cementerade motsättningar med facket, är att LO-ekonomen Dan Andersson snabbt utnämnde SN till “rikstöntar”. I LO-tidningen förra året uppgav han att han såg som sin främsta uppgift att motarbeta alla förslag från det hållet, eftersom de bara ville ha skattesänkningar utan att se till effekterna i samhället som helhet.
Carl Bennet, (s)-märkt finansman i SN:s styrelse, är en av de få stordirektörer inom SN som skulle kunna spela en viktig roll i försöken att etablera bättre kontakter med LO-kollektivet.
– Kontakterna med facket är viktiga och det är nödvändigt att näringslivet och facket också har en gemensam målsättning att stärka konkurrenskraften. Resultaten blir bättre om man samarbetar, säger han.
Men det är inte bara kommunikationen med fack och allmänhet som har varit problematisk. Även kontakterna med regeringen har knakat. Tunhammar har visserligen sagt att “Det vore tjänstefel av oss att inte ha goda relationer med regeringen”.

Men de få gånger som ordföranden Sören Gyll har gjort ett djupare avtryck i debatten det senaste året har han attackerat ministrar.
Senast krävde Gyll EMU-motståndaren tillika näringsminister Leif Pagrotskys avgång i samband med EMU-valet. Förra året hoppade han på statsminister Göran Persson i medierna, “besviken” som han var över Perssons bristande förståelse för skattefrågornas betydelse för näringslivet.
Lägg till att SN i vintras klev av trepartssamtalen om arbetsgivarens ansvar för en tredje sjukvecka. Även här sprack alltså dialogen med motparten. Förbundet lyckades mobilisera internt, men misslyckades med att lobba utåt, trots att de fick stöd för sin ståndpunkt av vissa fackliga företrädare.

En orsak till SN:s misslyckanden är, enligt en källa med lång erfarenhet av kommunikation och lobbying inom de politiska leden, att näringslivsfolk tror att man kan “tala oliktänkande till rätta”.
– Många tror att det är en fråga om sunt förnuft, om man bara sitter ned och talar om för motparten hur det ligger till så löser sig motsättningarna. Men så är det ju inte. Sanningen är att man företräder olika parters intressen och utifrån det får komma till en uppgörelse, säger han.
Med ett förflutet i kristdemokraterna (kd) bör tillträdande vd Ebba Lindsö ha bättre förståelse än en del av sina nya kolleger för de politiska villkor som råder både i och utanför huset på Storgatan.
Men hon har ett starkt kontrollbehov som hon får svårt att utöva på sin nya arbetsplats. I stället är en viktig del av jobbet som vd i SN är att hålla ihop organisationen, att hålla folk på gott humör snarare än att trumma igenom agendor. Klarar hon det?

SN är på många sätt en koloss på lerfötter, en federation av federationer. Den består av 57 000 medlemsföretag, som företräds i styrelsen av sina respektive bransch- och arbetsgivarorganisationer. Styrelsen består av drygt 70 personer, inklusive suppleanter, men leds i praktiken av arbetsutskottets 14 medlemmar. I denna den innersta kretsen finns förutom ordförande och vd många av tungviktarna, som Jacob Wallenberg, Michael Treschow och Leif Johansson.
Ingen av dem kommer att låta henne köra sitt race ostörd. För närvarande sitter en kommitté som leds av Leif Johansson och utvärderar arbetet i SN hittills. Den ska rapportera tillbaka till styrelsen före årsmötet 2004 och kommer säkerligen ha synpunkter på hur arbetet bör drivas framöver.
– Ebba är en karismatisk och egocentrerad förändringschef. Organisationen har köpt hennes image, men hon kommer att få problem därför att hon inte riktigt har fått rätt bild av uppdraget. Hon ska vara ett slags språkrör, men hon kommer inte att kunna vända upp och ned på organisationen, säger Affärsvärldens källa kommunikationsexperten.

Ett osäkerhetsmoment för Ebba Lindsö är också att hon inte vet vem som blir ordförande. De hetaste kandidaterna till posten är Michael Treschow, Leif Johansson och Sverker Martin-Löf. Sören Gyll har inte gjort någon succé under sin korta sejour, redan i våras ville många byta ut honom. Skälet till att han sitter kvar till i vår är att det ansågs olämpligt att byta ordförande och vd samtidigt.
Under vintern kommer den kamp om ordförandeposten som inleddes i våras att intensifieras. Här är det inte bara individen som är viktig utan också vilket läger man tillhör, exempelvis Wallenbergsfären, tjänstesektorn, entreprenörerna eller den tunga industrin.

Många vill se en yngre ordförande, eller någon som inte tillhör det traditionella klustret kring de tunga sfärerna, som Industrivärden och Wallenbergsfären. Exempel på sådana personer är finansmannen Carl Bennet och Jens Spendrup.
Tillsammans med den nya ordföranden måste Ebba Lindsö sedan visa medlemmarna vad SN är bra för. Organisationen tar in runt en halv miljard per år av företagen, de betalar i förhållande till hur många anställda de har. Medlen går till att hålla organisationen rullande, samt till viss service åt medlemsföretagen. Konfliktkassorna är fulla sedan många år, och ytterst lite pengar flyter ut därifrån.

Förra året gjorde SN ändå en rekordförlust på 1,7 miljarder. Året dessförinnan var förlusten betydligt mer blygsamma 115 miljoner. SN hänvisar till svag utveckling på aktiemarknaden, men organisationen borde kunna gå runt utan att räddas av avkastningen på aktieportföljen.
SN måste nu bevisa att medlemmarnas pengar gör nytta. Det finns inget skäl till att en lobbyingorganisation vars framgång är omtvistad ska bränna upp till en miljard per år.
Avgående vd:n Göran Tunhammar har fyndigt liknat SN vid en baby. Det kanske är dags att lära barnet att handskas med veckopengen så att inte de anhörigas betalningsvilja minskar framöver.
Till skillnad från vanliga barn måste SN visa att det har ett existenberättigande.DETTA MÅSTE EBBA GÖRA

– Hålla ihop organisationen. Svenskt Näringsliv består av 57 000 företag med olika intressen och viljor. Det är diplomati på hög nivå att hålla ihop en sådan grupp. Management by being nice är nyckeln, och där har Göran Tunhammar lyckats väl.
– Skapa förtroende hos allmänheten. Utan det förtroendet är alla kampanjer bortkastade pengar.
– Ge Svenskt Näringsliv en röst.
– Etablera organisationen som en tung part i relevanta frågor.
– Driva en fråga i taget, fokusera på det viktigaste.
– Skapa medlemsnytta. Svenskt Näringsliv drar varje år in en halv miljard kronor från företagen. Använd dem bättre och visa det för medlemmarna.

FEM FRÅGOR TILL NYA VD:N

Hur ska ni arbeta framöver?
– Vi måste vara till uppenbar nytta för våra medlemmar. Vi måste vara tydligare och mer fokuserade. Det är viktigt att vi driver ett fåtal frågor ordentligt i stället för att ha ett brett spektrum av frågor.

Hur väl har Svenskt Näringsliv tidigare lyckats nå ut med sitt budskap?
– Som alla som tillträder som ny vd ser jag saker som jag vill göra annorlunda.

Vilka frågor kommer du att driva?
– Först när jag tillträtt vill jag berätta vilka de är. Jag kommer då att vara oerhört målinriktad och inställd på att nå resultat. Det gäller att kunna förklara sambandet mellan framgångsrika företag och en ökad välfärd. Det är också viktigt att fokusera på konkreta frågor, sjukförsäkringsfrågan är en viktig sådan.

Det finns många intressen inom Svenskt Näringsliv. Stora och små företag och många olika branscher. Hur klarar ni av att kämpa för alla samtidigt?
– Vi ska driva frågor som berör både stora och små företag. Samtidigt ska man komma ihåg att de är ömsesidigt beroende av varandra. Det är inte så att vissa frågor enbart är bra för en viss sorts företag.

Svenskt Näringsliv är en fusion mellan SAF och Industriförbundet. Hur har ni lyckats att få ihop de olika organisationerna?
– Det är alltid svårigheter vid alla fusioner. Arbetet att smälta samman dem till en organisation har påbörjats, och vi är på god väg.