Holländsk snålblåst för Vattenfall

Konsten att vara snäll är titeln på Stefan Einhorns bästsäljande populärpsykologiska verk, men kan också vara en beteckning på Vattenfallschefen Lars G Josefssons holländska strategi. Budet på det kommun- och provinsägda el- och naturgasföretaget Nuon är nämligen synnerligen generöst.

Budet var inte bara icke-fientligt. Nuon-vd:n, norrmannen Øystein Løseth i spetsen, log i kapp med sin nye chef, den teflonlikt glade Vattenfallsbossen. Köpesumman 100 miljarder kronor ger en värdering på cirka tio gånger årsvinsten i ett bolag med mediokra tillväxtutsikter Erbjudandet är emellertid mer sockrat än så. Vattenfall har utfäst sig att:

l Genomföra köpet i fyra steg, med 49 procent i första skedet och att köpa resterande aktier successivt under sex år.

l Öka investeringarna inom naturgas och elproduktion, särskilt från förnybar energi.

l Låta den åtta personer starka överstyrelsen få en majoritet holländska medborgare.

l Inte säga upp personal eller stänga kontor.

l Låta Nuon-varumärket vara på plats i minst fyra år till.

l Inrätta en särskilt stiftelse med ansvar för Nuons åtaganden mot holländska samhället.

l Låta Nuon leda Vattenfalls strategi inom hela naturgasområdet.

l Sälja Nuons verksamhet i Tyskland för att blidka EU:s konkurrensmyndigheter.

Snällheten är naturligtvis kalkylerad. Förvärvet av Nuon ger en möjlighet att knyta ihop koncernens viktigaste rörelse, den i Tyskland, med dess snabbt växande brittiska enhet. Vattenfall får också ett fotfäste i naturgassektorn, som lär spela en allt viktigare roll för Europas energiförsörjning.

Priset är högt, men energibolag tenderar att vara dyra i inköp. Säkra och stabila kassaflöden gör emellertid att de finansiella riskerna är små. Över tid öppnas stora möjligheter att tjäna pengar genom att rationalisera drift, investeringar och försäljning. Därför är Vattenfall angeläget att få köpet i hamn. En person i bolagets ledning säger sig vara “hoppfull” om att affären går igenom.

Hittills verkar det svenska bolaget ha gjort det mesta rätt. Vid presentationen i Amsterdam i våras gjorde Vattenfall ett stort nummer av sin position som ledande vindkraftproducent och sitt ursprung som vattenkraftsbyggare. Själva namnet Vattenfall, som kan förstås direkt utan översättning, är oerhört värdefullt i sammanhang som detta där företagsledningen vill kommunicera att man står för ren energi och långtgående samhällsansvar.

Att ett internationellt företag utlovar omfattande investeringar i det holländska energisystemet har tagits emot positivt. Budet på Nuon har dessutom glatt den modstulna finansmarknaden. De obligationslån på totalt cirka fem miljarder euro som emitterades i våras för att betala köpet övertecknades rejält, trots blossande kreditkris.

Ändå har det kommit in grus i förvärvsmaskineriet på ett sätt som Lars G Josefsson och hans rådgivare knappast hade förutsett. Budet kom nämligen att ge ytterligare bränsle åt en redan infekterad debatt i landet.

– Vi är oroliga över att många av våra starkaste och mest välkända företag köps upp av utländska bolag. Det här kan inte fortsätta, säger en holländsk näringslivsföreträdare till Affärsvärlden.

Än så länge är det få direktörer som öppet engagerat sig i debatten. Det är lätt att förstå varför. Ända sedan 1600-talet har den lilla nationen byggt sitt välstånd på frihandel. Investerare har kommit och gått och Amsterdams handelsmän och bankirer har skurit emellan, skickligt och effektivt. Protektionism är något man ser ned på, med ett enda förståeligt undantag.

För att undvika att företag från den jättelika grannen och tidigare ockupationsmakten Tyskland köpte upp stora delar av näringslivet infördes efter krigsslutet en konstruktion med möjlighet till stiftelseägande. Det arrangemanget är fortfarande i bruk i många bolag, dock alltså inte i Nuon som ägs av en grupp provinser och kommuner.

Strategin har varit framgångsrik. År 2008 var landet världens 18:e rikaste, räknat som köpkraftskorrigerad BNP per capita. Det kan jämföras med Sverige som befann sig på 23:e plats.

I normala fall hade det knappast väckt uppseende att Nuon skulle övergå från holländsk till svensk flagg. Men dagens situation är inte normal. Under de senaste fem åren har kontrollen av en lång rad företag lämnat landet:

l KLM har köpts upp av Air France, vilket gör att Schiphols roll som global knutpunkt väntas avta under kommande år.

l ABN Amro Bank är numera del av det vildvuxna spekulationsbygget Royal Bank of Scotland som inte skulle klara sig en dag utan stöd från den brittiska statskassan.

l Essent, Nuons konkurrent i energisektorn, har köpts upp av tyska RWE.

l Mediekoncernen PCM Uitgevers, numera ägd av belgiska Persgroep, är den tredje förlagskoncernen som förvärvats av utländska företag.

l De kommersiella tv-bolagen RTL och SBS ingår i internationella mediegrupper.

l Försvarsindustrikonglomeratet Stork ägs i dag av brittiska private equity-koncernen Candover.

Vi ska genast konstatera att Nederländerna är mycket långt från att bli en dotterbolagsekonomi. Akzo Nobel, Heineken och Philips är bara några exempel på ett starkt och konkurrenskraftigt näringsliv där huvudkontor och ägande är kvar på hemmaplan. Likväl är den senaste utvecklingen omskakande. Tänk tanken att SAS, Vattenfall, Nordea, Bonniers, MTG och Saab på bara några år skulle få utländska ägare!

Det är en utveckling som innehåller en del dramatik. Och som dessutom, anser många holländska bedömare, kan hota mångfalden och konkurrenskraften i näringslivet generellt. Uppköpen av Essent och Nuon i vintras var gnistan som tände debatten.

-Energi är inte bara en handelsvara. Energi är av central betydelse för ekonomi och nationellt välstånd, deklarerade nyligen en upprörd Bernhard Wientjes, chef för VNO-NCW, motsvarigheten till Svenskt Näringsliv.

Han yrkade på ett tremånaders stopp i förvärvsprocesserna avseende Nuon och Essent för att ge politiker och andra intressenter tid att granska affärerna. Propån avvisades emellertid av regeringen. Det mesta tyder nu på att affärerna kommer att gå igenom. En av Essents största ägare, provinsen norra Brabant, har godkänt försäljningen till RWE.

När det gäller Nuon gav provinsförsamlingen i Gelderland – bolagets största enskilda ägare med 45 procent – förra veckan grönt ljus till det svenska budet. Vattenfalls förhoppning att köpet av de första 49 procenten ska vara klart före juni månads utgång.

Förhoppningen är välgrundad. Det beror inte bara på budets sockerhalt utan också på att köptillfället är väl valt. För det första är investeringarna eftersatta i det holländska energisystemet. Befintliga kraft- och värmeverk behöver moderniseras och nya komma till, av klimat- och effektivitetsskäl. För det andra håller landets egna energitillgångar på att sina i snabb takt.

Det kan verka förvånande. Nederländerna upptäckte det jättelika Groningenfältet redan på 1950-talet, har varit pionjärer i exploateringen av Nordsjögasen och länge varit i stort sett självförsörjande. Dessvärre krymper nu utvinningen, och det gäller både olja och naturgas. Enligt Tomas Tangerås, chef för energiprogrammet vid Institutet för Näringslivsforskning i Stockholm, kommer försörjningen från Nordsjön under de närmaste 15 åren att minska med motsvarande produktionen i 100 kärnkraftverk.

Utvecklingen är dramatisk och berör stora delar av Europa. I Nederländerna förs en intensiv debatt om behovet av att snabbt skifta om till import av rysk gas. Det är inte minst mot den bakgrunden man ska se Tysklands intresse för Nordstream-ledningen genom Östersjön. Nordstream har kostnadsberäknats till 7-8 miljarder euro.

Det finns också långtgående planer på import av gas från Ryssland och Centralasien via två rörledningar genom Sydeuropa: dels en tänkt “Southstream”, dels det visionära så kallade Nabuccoprojektet med tänkt start i Baku vid Kaspiska havet och slutstation i Österrike. En gemensam nämnare för allt detta är att kapitalinsatserna blir gigantiska. Med det resursstarka Vattenfall som partner hoppas Nuons nuvarande ägare att det ska gå lättare att få fram energin till rimliga kostnader.