Högskolornas kris

Sportlovslediga barn i Blekinge kan i veckan se fram emot robotprogrammering och smyckestillverkning. Allt sker i regi av Blekinge tekniska högskola, ett av landets totalt 49 universitet och högskolor. Att en högskola agerar fritids är ovanligt, men helt i linje med hur merparten av lärosätena sätter kvantitet framför spetsutbildning. Eftersom de statliga anslagen beror på studentantalet är beteendet logiskt.

Möjligen kan Sverige nu ta ett steg i en annan riktning. Skälet är att regeringen i fredags föreslog att alla studenter från länder utanför EU, utom dem som ingår i utbytesprogram, ska få betala själva. Det rör sig om stora pengar. Till höstterminen 2009 anmälde 120 000 utomeuropeiska studenter att de ville plugga i Sverige. Totalt kostar de cirka 30 000 som läser vid svenska lärosäten staten cirka 500 miljoner kronor per år. I Europa är det bara Norge, Grekland och Island som på detta sätt bjuder på studieavgiften.

Men från 2011 stryps alltså det här penningflödet, vilket lär leda till en stor nedgång i det utländska studentantalet. Reformen ser ut att slå hårdast mot just Blekinge tekniska högskola, där 2007 hela 26 procent av studenterna kom från andra länder. Även KTH (21 procent), Chalmers (14 procent), Lantbruksuniversitetet (12 procent), Högskolan i Dalarna (11 procent) och Lunds universitet (10 procent) berörs.

Internationellt utbyte är förstås en bra sak i sig. Men att Sverige i längden skulle bjuda på studier var orimligt och det är bra att alliansregeringen nu ändrar på detta. Det handlar inte bara om att spara på statens pengar. Det handlar också om att blåsa mer liv i en på många håll trögrörlig del av samhällsekonomin. Högskoleverkets chef Anders Flodström har själv konstaterat att “en del i Sveriges popularitet är att vår utbildning är avgiftsfri”. Volymtänkandet och avgiftsfriheten har gjort att svenska universitet och högskolor inte behövt göra så mycket för att ta för sig på den globala utbildningsmarknaden.

Den marknaden är värd cirka 200 miljarder kronor per år, enligt utbildningsdepartementet. Inte minst asiatiska studenter betalar gärna för bra utbildning. Världsbanken har visat att USA, Kanada, Storbritannien, Australien och Nya Zeeland under 2005 drog in motsvarande 182 miljarder bara i studieavgifter från utländska studenter. Det är alltså en stor kundgrupp som svenska universitet och högskolor hittills inte brytt sig så mycket om.

Det finns flera förklaringar till att det har blivit så. En är att högre utbildning traditionellt har varit en statlig angelägenhet. Åtskilliga svenska lärosäten är bra på att lära ut marknadsföring, men de är – med vissa få undantag som Handelshögskolan i Stockholm – mindre bra på att främja den egna verksamheten. Av stor vikt är också att främst socialdemokratiska regeringar i decennier smetat ut utbildningsbudgeten över landet och skapat regionala högskolor med blygsam anknytning till forskarvärlden, bland annat av arbetsmarknadsskäl. Effekten har blivit att de etablerade universiteten tappats på resurser. Även här verkar dock en omsvängning vara på gång. Några fler universitet blir det inte och en konsolidering väntar. Det nya Linnéuniversitetet är till exempel en sammanslagning av lärosätena i Växjö och Kalmar.

När det gäller att locka med utbildningskvalitet krävs också effektiv marknadsföring och generösa stipendier på ett nationellt plan. Här skjuter regeringen till ett par miljoner till Svenska institutets anslag och avsätter 60 miljoner per år i stipendier som ska finansiera studierna åt 1 500-2 000 utländska toppstudenter som inte själva kan betala sina studier här.

Vissa förutsättningar finns redan för att Sverige kan bli en hyggligt stor exportör av högskoleutbildningstjänster. Det är lätt att söka till och läsa på svenska universitet och högskolor tack vare webb-baserad antagning och allt fler kurser på engelska. Tack vare inte minst Nobelpriserna har vi gott renommé som kunskaps- och forskningsnation. Det finns också framgångsrika svenska entreprenörsskapelser inom utbildningssektorn, om än inte inom högskolan, påpekar Thomas Andersson, rektor vid Högskolan i Jönköping. Företag som EF Education (språkstudier), BTS (scenariobaserade internutbildningssystem) och olika friskoleföretag skulle alltså kunna inspirera universiteten att sälja internationellt.

Det återstår att se om det räcker. Något som drar i rätt riktning är att en strukturomvandling redan är på gång. Högskolorna och universiteten börjar känna av ett starkt omvandlingstryck, som så småningom lär straffa dem som nöjer sig med status quo. Och här är det inte bara ett kommande bortfall av utländska studenter som spelar in. Viktigt är också att de svenska ungdomarna i 20-årsåldern blir färre från och med år 2013 då det tidiga 1990-talets stora kullar avlöses av tunnare årgångar.