”Hjälp England segra så får ni ert land”
Vi befinner oss i kemiska fakulteten vid universitetet i Manchester. Året är 1915, och första världskriget pågår som bäst.
Innanför en dörr skyltat med texten Fermentation är en man med pipskägg sysselsatt med att fylla en grumlig vätska i en stor behållare. Han har en gyllene davidsstjärna i kapphålet.
Han heter Chaim Weizmann, bördig från Pinsk i Vitryssland, utbildad till kemist i Darmstadt och schweiziska Fribourg. År 1904 kom han hit till universitetet i Manchester och han är nu världsledande när det gäller fermentation.
Balfour knackar på
Det knackar på dörren, och en elegant klädd mustaschprydd herre träder in i laboratoriet. Man kan tydligt se att han är van att bli åtlydd.
”Doktor Weizmann?” frågar han.
”Det är jag”, svarar Weizmann. ”Vad kan jag göra för er?”
”England behöver era tjänster. Det är er plikt som nybliven brittisk undersåte att omedelbart ställa er kunskap till landets förfogande. Mitt namn är Arthur Balfour, och jag representerar hans majestäts regering. Det har kommit till vår kännedom att ni har utvecklat en ny metod för tillverkning av aceton. Är det korrekt?”
”Ja”, svarar Weizmann, ”men jag förstår inte…”
”Ni behöver inte förstå. Det räcker med att ni kan producera aceton. Så mycket och så fort som möjligt.”
”Men varför…”
”Doktor Weizmann. Vi har inte tid med småprat. Kan ni tillverka aceton eller inte?”
”I och för sig. Jag har utvecklat en fermenteringsprocess där jag använder en bakterie vid namn Clostridium acetobutylicum. Det hela fungerar ungefär som när man brygger öl eller jäser vin. Men under processens gång bildas inte bara etanol utan framför allt aceton och butanol. Som råvara använder jag stärkelse från hästkastanjer.”
”Utmärkt. I enlighet med parlamentets Munitions of War Act av 1915 tar jag härmed hela ert laboratorium i beslag. Från och med nu jobbar ni dag och natt för kronans räkning.”
”Men…”
”Inga men. Ni får naturligtvis betalt i efterskott när kriget väl är vunnet. Om jag förstått det hela rätt är ni en av de ledande inom den sionistiska rörelsen. Är det korrekt?”
”Ja.”
”Och ni vill skapa en judisk stat i Palestina, ett land som för närvarande är kontrollerat av turkarna?”
”Ja.”
”Låt mig då säga så här, doktor Weizmann. Sköter ni er och levererar acetonet kan vi göra mer kordit, vilket innebär mer ammunition vilket i sin tur innebär att vi besegrar såväl tyskar som turkar och kan befria Palestina. Doktor Weizmann, bara ni hjälper England att segra ska ni få ert land. Det ska jag se till. Ja, ni kan till och med få bli president där borta om ni vill. Om ni vill kan jag skriva en deklaration om saken.”
”Ja tack.”
”Då säger vi så.”
brist på Ammunition
Det gick inte bra för de brittiska trupperna våren 1915. På västfronten hade man kört fast i ett ställningskrig i Flandern där båda sidor vräkte granater över varandra från sina skyttegravar.
Britterna beslöt öppna en andra front genom att landsätta trupper på den turkiska halvön Gallipoli vid Dardanellerna. Men det blev en katastrof. De engelska soldaterna slaktades på stranden av turkiska och tyska kanoner.
Ett upprop gjordes där den engelska regeringen hölls ansvarig för förlusterna genom att inte ha försett trupperna med tillräckligt mycket ammunition. Militärledningen tvingades avgå och den liberala regeringen under vacklade.
Regeringen svarade med Munitions of War Act, där anställda vid ammunitionsfabrikerna förbjöds att strejka eller säga upp sig från arbetet.
Allt berodde på brist på aceton. Sedan 1890 hade det traditionella svartkrutet ersatts av kordit som drivsats i artillerigranater. Korditen hade uppfunnits av engelsmännen Frederick Abel och James Dewar och bestod av en blandning av bomullskrut – nitrocellulosa – och nitroglycerin samt en skvätt vaselin som bindemedel. (Under en tid drev för övrigt Alfred Nobel en patentstrid mot Abel och Dewar. En tvist Nobel till sist förlorade.)
Korditen tillverkades i strängar liknande snörstumpar, därav namnet kordit (cord = rep). I ammunitionsfabrikerna buntades stumparna ihop och laddades i granaterna av unga frivilliga flickor – munitionetter. Korditen brinner lagom fort och producerar stora mängder gaser som skjuter iväg projektilen genom eldröret. Sedan är det ett högexplosivt ämne, vanligtvis TNT, som får granaten att detonera och sprida splitter, död och förintelse runt sig.
aceton gav kordit
Men för att göra kordit krävdes alltså aceton. Kordit är som sagt en blandning av huvudsakligen nitrocellulosa och nitroglycerin. Men det går inte att bara hälla ner ingredienserna i en bunke och röra om. Då smäller det. För att undvika det fick man först lösa upp alltsammans i aceton, och sedan torka korditen i strängar. Tack vare Chaim Weizmann och hans Clostridium acetobutylicum fick man fram tillräckligt mycket aceton så att ammunitionsfabrikerna kunde gå för högtryck.
År 1917 kom den utlovade Balfourdeklarationen, döpt efter Arthur Balfour som då blivit utrikesminister, där britterna tillerkände sionisterna rätten till en judisk nation i Palestina. Två år senare slöt Weizmann ett avtal med prins Faisal av Irak i syfte att skapa goda relationer mellan judar och araber i Mellanöstern. Tyvärr skulle inte historien gå deras väg. År 1948 blev Chaim Weizmann staten Israels första president. I staden Revohot söder om Tel-Aviv, där Weizmann hade sitt hem till sin död 1952, ligger i dag Weizmanninstitutet, ett av världens ledande naturvetenskapliga forskningsuniversitet.
Numera behövs inte aceton vid tillverkningen av kordit.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.