Hit med skulden

Sverige skall vara skuldfritt år 2010. Då skall den offentligasektorns samlade skulder vara betalda. Så lyder den senastebulletinen. Dagens Industri, som alltid värnat om statensfinanser, illustrerar nyheten med svenska flaggan och en belåtetleende finansminister. Visst är det fint att bli skuldfri, tycksbudskapet vara.

Ett annat sätt att uttrycka saken är att staten skall dra in 500miljarder kronor mer i skatter från hushållen än vad sommotsvarar utgifterna. Blir vi lyckligare av det? Är det värt attdra åt svångremmen, och dessutom att få högre arbetslöshet änannars, för att få statsskulden betald? Enda sättet att görastaten skuldfri är att ha högre skatter än utgifter. Det drabbarlöntagarna och konsumenterna. En parallell till den statligaskuldökningen är visserligen att det privata sparandet har ökatkraftigt under senare år. Hushållens finansiella sparande,alltså bortsett från fastighetsinnehavet, uppgår nu till 1.000miljarder, dubbelt så mycket som statens nettoskuld. Hushållenssparande har ökat mer än vad statens har minskat.

Men dessa privata förmögenheter kommer inte att bidra särskiltmycket till återbetalningen av statsskulden.

Kapitalbeskattningen inbringar inte mycket till staten. Med denökade rörligheten över gränserna för kapitalet går det knappastheller att i framtiden höja kapitalskatten. Snarare är trendenden motsatta.

Det är i stället genom de vanliga direkta och indirektaskatterna för hushållen som staten kommer att dra in pengarna.Det sägs ibland att statsskulden medför framtida omfördelningarmellan dem som har och inte har placeringar i statspapper. Menåterbetalning av statsskulden ändrar egentligen inte detta. Desom haft obligationer har ju kvar pengarna och om inte statenbetalar räntorna så blir det någon annan som måste göra det.Alternativet är kanske att en del av sparkapitalet flyttarutomlands.

Återbetalning av statsskulden drabbar alltså främst så kalladevanliga hushåll. Högre skatter medför också minskad efterfråganoch därmed högre arbetslöshet. En sådan effekt kan i vissa fallvara önskvärd, om syftet är att hålla tillbaka inflationen. Mendetta är en annan sak än att på längre sikt avskaffa statensskuld och bygga upp en offentlig förmögenhet.

Till detta kommer att höga skatter troligen har negativaeffekter på den ekonomiska tillväxten, genom att skattekilarnasnedvrider värderingen av kostnader och intäkter. Detta anser sågott som alla ekonomer, möjligen med undantag för den Uppsala–skola som skatteministern tillhör. Påståendet att ett högtskatttetryck är skadligt för ekonomin är åtskilligt bättreunderbyggt än skälen för att statsskulden bör återbetalas. Om nuhöga skatter medför negativa konsekvenser, särskilt för dem somskall betala, borde det ju krävas starka argument av dem somförespråkar en amortering av statsskulden. Men det vanligasteargumentet är att det borde vara en självklarhet, som centernsgruppledare i riksdagen P-O Eriksson nyligen skrev i endebattartikel. Detta argument avspeglar tyvärr ganska väl denintellektuella nivån på debatten.

Socialdemokraternas huvudargument är annars att den framtidaökningen av antalet pensionärer gör det nödvändigt att samla iladorna, som någon har uttryckt det. Men problemet är attåtstramning håller tillbaka produktionen. Därmed blir det mindreresurser i framtiden, inte mer. Man får ju inte högre produktionoch mer resurser i framtiden genom att hålla tillbaka produktionoch efterfrågan i dag. Kanske finns bakom argumentet tanken attdet kan bli svårt att höja skatterna i framtiden, när kravenväxer på pensioner och åldringsvård, om vi sänker dem i dag.Bäst att behålla dem på hög nivå, för säkerhets skull. Kritik avargumenten betyder inte att Affärsvärlden rekommenderar enexpansiv finanspolitik. Det är troligen nödvändigt med en strampolitik, i brist på andra åtgärder för att hålla tillbakainflationen. För en svag regering kan det rentav vara klokt attunder några år framåt låsa politiken vid en norm med bådeutgiftstak och i förväg fastställda budgetsaldon. Och politikenär i regeringens treåriga utgiftsprogram med uppsatta mål förbudgetsaldot mycket åtstramande, trots den höga arbetslösheten.

Det är fråga om en direkt minskning av de offentliga utgifternai fasta priser, och en ännu större minskning mätt som andel avBNP (en följd av tidigare beslut, bland annat minskarräntebidragen till bostäderna). Nästa år sjunker de totalaoffentliga utgifterna, exklusive räntor, med 1,3 procent, trotsden omtalade satsningen på kommunerna och trots att ersättningeni socialförsäkringarna höjs från 75 till 80 procent. Även de tvåföljande åren ökar de offentliga utgifterna mindre än vad sommotsvarar inflationen, trots att BNP förutses öka ovanligtstarkt. En del bedömare på marknaden tycks ha gått påregeringens påstående att den nu satsar på sysselsättningen. Mendet påståendet var riktat till väljarna, inte tillfinansmarknaden.

Men även om det i dag kan finnas skäl att driva en stram politikfinns det på lång sikt inga samhällsekonomiska skäl till attbudgetsaldot bör visa ett visst överskott eller att statsskuldenbör amorteras.

Bakom socialdemokraternas dubiösa argument kan man spåraföreställningen att en del av det samhällsekonomiska sparandetbör ske i den offentliga sektorn. I så fall kan man med hjälp avskatter hålla tillbaka det privata sparandet, så att man får enjämnare fördelning av förmögenheter och kapitalinkomster, utanatt det totala samhällsekonomiska sparandet behöver bli förlitet. Sverige har nu bland det lägsta sparandet ochinvesteringarna hos industriländerna och regeringen tänker sigtydligen att den nödvändiga ökningen av sparandet skall ske istaten. Alternativet är att man i stället stimulerar fram etthögt privat sparande.

Ett framsteg i argumentationen är att det är den offentliganettoskulden som enligt finansminister Erik Åsbrink skallåterbetalas. Denna är alltså omkring 500 miljarder kronor medanbruttoskulden, som man vanligen brukar åberopa, ligger kring1.400 miljarder.

I Dagens Industri säger Åsbrink att skuldminskningen skullekunna ta sig formen av ökat sparande i AP-fonderna. I så fallpåverkas inte bruttoskulden, samtidigt som staten får enförmögenhet att placera i till exempel aktier. Följden avstatliga överskott bör därför bli ökat statligt företagsägandegenom aktieplaceringar. Alternativen är obligationer ochfastigheter.

Att just Sverige under uppoffringar för hushållen skall amorterastatens nettoskuld är särskilt märkligt mot bakgrund att vi harden näst lägsta nettoskulden inom EU, efter Finland som haröverskott, och ligger på ungefär halva den genomsnittliga EU–nivån.

När det gäller det framtida antalet pensionärer har vi dessutomen mindre ökning än de flesta andra industriländer där nu degenerationer som inte direkt deltog i kriget börjar nåpensionsåldern.