Historien om världens bästa aktiemarknad

Nervositeten känns denna försommar på de internationella finansmarknaderna. Två av det senaste århundradets mer otidsenliga politiker och ändå så typiska för den anda som regerar just nu förhandlar om kontroverser som kan utvecklas till en ny och sämre världsordning. Frågan är vilken av de båda politikerna som oroar mest.

Den 72-årige Donald Trump framstår för många amerikaner som själva sinnebilden för en framgångsrik affärsman, en image som han i snart 50 år medvetet byggt upp genom en blandning av ständigt självberöm och verkliga framgångar i affärer och projekt. En tid låg han på kraftigt minus efter en investering i ett kasino med det bombastiska namnet Trump Taj Mahal. 

Donald var mellansonen som tog över sin fars byggföretag. Ett decennium huvudperson dokusåpan The Apprentice krönte ett medvetet livsprojekt i varumärkesbyggande och självförhärligande som nådde ända till den högsta kommandohöjden i världen. Under hela sin yrkeskarriär har den här mannen kännetecknats av obändig energi och starkt självförtroende. Det är därför han klarar snålblåsten på toppen. Det finns också en doft av den ”grundarsjuka” som erfarna ekonomijournalister kan vädra på långt håll, ett långt liv med mycket pengar och massor av ja-sägare omkring sig är helt enkelt inte hälsosamt.

Men att som en del av hans meningsmotståndare försöka helt förklara bort konkurrensvapen som tjänat honom som affärsman, är varken trovärdigt eller särskilt strategiskt. 

Problemet med Trump är nämligen inte att han är en klantskalle, utan att han tror sig kunna sköta världens största och mäktigaste land som vilket  opportunistiskt familjeföretag som helst  i byggnads- och upplevelsebranschen, med ständiga utspel, säljöverdrifter,  hot och eftergifter. Det märkliga är att han trots ekonomexamen på universitet Wharton, där många svenskar studerat, förespråkar en närmast merkantilistisk syn på världen. Tror han verkligen på fullt allvar att länder ska ha balanserad handel med varandra eller smörjer han bara sina ”kärnkunder”?

En förfaren affärsman sätter ständigt sina viktigaste intressenter före andra – en ärrad politiker vet däremot att balansera olika intressen mot varandra, vänner eller fiender. En duktig affärsman tar bra betalt i ena projektet för att kunna möta misslyckanden i det andra. En duktig politiker däremot försvarar envist likabehandling så gott det går. 

Därför ser världens finansmarknader en Trump som ”wheelar och dealar” efter eget gottfinnande på några väl avgränsade väljarnischer, protektionister, abortmotståndare, män som känner ”statusförlust” och främlingsmisstrogna. Han framställer sig själv som härförare för ”folket” mot den ekonomiska elit som han själv tillhör. Det är en smart taktik att erövra makten och handlingsutrymmet men den polariserar politiken och undergräver den liberala världsordning som gjort amerikanerna rikast och mäktigast. 

Hans motpart, Kinas president Xi Jinping, är också arvtagare, son till en man som gick med i kommunistpartiet redan år 1928 och som stred på Maos sida för att  avancera till att bli den sextonde i rang av Kinas lika många vicepresidenter. Ingen av Maos favoriter uppenbarligen. Under Maos kulturrevolution råkade fadern i onåd och hamnade i inre exil. Sonen Jinping skickades vid 16 års ålder, som många andra unga, för att lära sig kommunistiskt hut. Det tog sex långa år innan han tilläts åka till ett universitet. Eftersom Mao hade tagit kål på både den gamla feodalklassen och meritokratin i Kina var nog Xi Jinpings ingenjörsexamen det som vi i Sverige brukade kalla EPA-ingenjör.

Men med sina erfarenheter är han uppenbarligen en mycket slipad maktspelare i en numera helt totalitär stat.

Kommunistpartiet har nämligen ömsat skinn och fyllt tomrummet efter den gamla feodalklassen. En jättelik ny kader kunskapsarbetare  har städslats som nygammal meritokrati i kommunistpartiets tjänst. De nya välutbildade sjunger inte feodalismens lov med Kong Fuzis tankar,  som de gamla, men väl partiets när de inte effektivt bygger kraftverk, vägar, järnvägar, nya städer, militäranläggningar och  övervakningssystem. Genom att ändras har Kina förblivit som förut. Och överst tronar en ny härskare, Xi Jinping, som likt kejsaren eller Mao tillskrivs övermänskliga egenskaper, med hjälp av frenetisk personkult och tillrättalagd historieskrivning. 

Xi Jinping har mer makt, mer resurser, mer bilder på sig själv och väldigt många fler lydiga medarbetare än Donald Trump. Till och med hans personliga förmögenhet är större. Det feodala spelet handlar om att berika sig själv och de egna vasallerna. I ett liberalt system kallas det förstås korruption.

Donald Trump, med sin intuitiva kärlek till pengar, makt och bling, är inte den rätte motparten till Kina. Själv har han efter en lång tid som affärsman autokratiska instinkter. Han frestas att möta Xi Jinping i dennes eget spel. Världen riskerar att förvandlas till en plats där affärer och utveckling inte balanseras och styrs av principer utan av den militära och ekonomiska makt som bildas för tillfället. 

I den världen rasar visserligen inte ekonomin över natten, men kreativiteten snöps över generationerna när färre människor vågar ta risker och experimentera och länder barrikaderar sig bakom sina tullbastioner.

Under Xi Jinping har till exempel nästan alla minnen av händelserna på Himmelska fridens torg, för precis 30 år sedan, där tusentals unga demonstranter sköts ned, raderats. De unga programmerare  som har engagerats för att ”deleta” alla referenser till händelsen på nätet har först informerats om att kravallerna verkligen ägt rum. 

En muslimsk minoritet i nordvästra Kina som krävt större självstyre har utsatts för väldiga omskolningskampanjer. Och uppstudsiga kritiker har kidnappats från Taiwan eller Hongkong. I en medeltida logik gäller inte rättvisa utan  ”androm till varnagel”. Alla ska skrämmas till lydnad och efterföljelse.

Det finns uppenbarligen amerikaner på högerkanten som vill ha mer av detta på världsarenan, inte minst bland de globala företagen som med böter och blockader ska skrämmas att följa minsta signal från Washington. En och annan äldre europeisk finansman eller företagsledare kan säkert känna en viss frändskap med Donald Trump i politiken, men de yngre borde sky honom som pesten. Den liberala världsordningen handlar inte om att försvara dem som redan har resurser, utan att ständigt hålla systemet öppet för nya utmanare. Vem vill förvandlas från medborgare och entreprenör till strykrädd undersåte?

Utvecklingen går inte framåt i samma takt om en etablerad klass sätter sig på det politiska systemet som i Kina under senare tid. Kinas egen historia är full av  exempel på hur experimentlusta  kvävts av kejsarhovet och hur en ”inre brain drain” gjorde begåvade akademiker till experter på gamla urkunder.  

USA har också på senare tid visat oroväckande tecken på åderförkalkning när stora finansföretag eller nya företag inom internet lyckats suga upp oroväckande andelar av vinsterna på börslistan. Finanskraschen skapas av komplexa kaosordningar, i annat fall skulle vi se dem komma. Men det är svårt att komma ifrån de stora amerikanska företagens ansvar för sammanbrottet i världshandeln år 2008. Läs mer om detta på annat håll i detta nummer om börsens historia.

Så kan en pessimistisk betraktelse se ut försommaren 2019. En optimistisk kan där-emot ta fasta på att de yngre väljare som flyttat till världens stora städer inte alls har autokratiska böjelser. Generationerna avlöser obevekligt varandra. Trump och Xi tillhör båda det gamla gardet. Det gäller att visa optimism och sträva på med miljontals projekt, ibland förändras kaosordningarna till det bättre. Det gäller att inte glömma historiens motgångar och framgångar.

Det här historiska sommarnumret om livet kring Stockholmsbörsen motiveras dels av att Handelshögskolan i Stockholm håller på att gå i mål med en historisk databas över alla börsföretag från 1912 och framåt. Återstår bara en del arbete med Kreugerföretagens snåriga emissioner för att detta ska vara världens mest sofistikerade uppdatering i sin kategori. Veteranen och civilekonomen Erik Eklund har arbetat med denna databas i ett helt yrkesliv för olika arbetsgivare, bland dem Affärsvärlden. Historiska årsredovisningar, en del av dem från Affärsvärldens arkiv, har fotograferats och digitaliserats.

Sist men inte minst är nu Affärsvärldens alla utgåvor från 1901 och framåt digitaliserade på samma sätt. Vi firar genom att lyfta in en del ordagranna citat.

Stockholmsbörsen är verkligen värdig ett långt reportage, en av världens mest framgångsrika aktiebörser under mer än 100 år, trots alla kriser. Den som läser mer i det här numret om de olika företag som startats i Sverige och som i dag är globaliserade spänst-fenomen, kommer att förstå mer varför.

Det har faktiskt för det mesta varit oklokt att inte ha sina sparpengar på denna aktiebörs. Alla decennier som visas i diagrammet, utom ett, har ju gått på plus i reala termer. Och lägger man in utdelningarna, vilket man självklart måste göra, så har den svenske aktieägaren varit en avundsvärd person. Att statskassan tidvis sög in nästan all avkastning var en annan sak.

Den som sätter en tusenlapp och lyckas behålla en avkastning, läs värdetillväxt, på 6 procent om året, äger 10 000 kronor efter fyra decennier. Den som lyckas med 10 procent får se pengarna växa till 45 000 kronor!

Som framgår av tabellen har det nya millenniet hittills inte lämnat så mycket i övrigt att önska. Välbetalda konsulter på aktiemarknaden förespråkar alltid spridning av aktieportföljer globalt i en jämn smet. Diagrammet säger snarare tvärtom till intresserade aktiesparare. Komplicera inte spelet, utan håll dig till lagom stor aktiemarknad där de flesta aktörer driver det globala spelet, det vill säga en marknad som Stockholmsbörsen.

Aktier har en formidabel förmåga till värdesäkring genom alla sorters kriser. Men det gäller att inte gå in på toppen av en värderingsbubbla.

Faran med att enstaka företag misslyckas kan lätt pareras av vem som helst med ett dussin bolag i portföljen från olika sorters verksamheter. Finanskrascher kan däremot inte ens de dyraste proffs förutsäga, då skulle de inte bli finanskrascher.

I likhet med några decennier efter andra världskriget har det senaste decenniet inte haft någon riktig börskrasch. Däremot har börsen varit ”sågtandad” med inte mindre än fyra medelstora börsras. Det är för tidigt att någorlunda säkert säga vad orsaken till detta kan vara, men huvudmisstänkta är de institutionella aktörerna på finansmarknaderna som mer och mer ersatt marknader med ”artificiell intelligens”. 

”Follow the trend” är en allt vanligare strategi som kan ge blixtsnabba förändringar. Det verkar vara lite som trafikrörelserna på sommarens tyska autobahn. Fast kriserna tycks varken bli riktigt djupa eller långvariga, bara oroande. Ett 20-procentigt värderas behöver bara 25 procents uppgång för att repareras. Ett 70-procentigt ras, som åren kring 1920, 1930 och 2000, kräver 230 procents i uppgång. Farligast av allt på en aktiemarknad är alltså att gå in när kvällstidningar skriver om säkra affärer som i februari år 2000.

Att gå in i ett läge då börsen rasat 50 procent har däremot alltid varit ”a sure thing”. Hittills alltså.

Marknaden senaste decenniet framstår som onödigt volatil. År 2011 sjönk index under fyra månader med 28 procent, år 2012 under tre månader med 27 procent , 2015 under åtta månader med 20 procent och 2018 under tre månader med 17 procent. Det är i sådana faser som spararna tappar modet och habituerna väntar och fyndköper.  

Möjligen beror volatiliteten på att vågorna rullar i lättare mellan de internationella finansmarknaderna och att en allt större del av handeln snurrar i så kallad ”robothandel” och i indexfonder. Frågan är alltså om autopiloter förstärker eller jämnar ut rörelser, men det kommer behövas längre tidsperioder för att säga något säkrare om det.

När farfar var ung framstod Stockholmsbörsen fortfarande som en sömnig marknadsplats med liten omsättning. Handelsvolymen var liten, de flesta aktier ägdes långsiktigt. Aktieägare kallades kupongklippare eftersom de nöjde sig med att lösa in utdelningarna med ett kupongark.

I reala pengar tog det ända fram till 1973 innan handeln nådde nivån från 1912, och för att komma till 1918 behövdes det ytterligare åtta år. Det är svårt att förstå hur man för hundra år sedan kunde hantera en så stor handelsvolym med primitiva manuella system.

Om man relaterar  börsvärdet till BNP för en sorts relativ måttstock så var börsen länge en ganska måttlig värdegenererare. BNP växte i takt med eller snabbare än börsvärdet. Att detta ändrades så radikalt förklaras naturligtvis med att de stora börsföretagen genom sina utländska företagsköp växte ur landets ekonomi. Ett företag som Electrolux eller SKF har i dag mycket liten verksamhet i Sverige. Deras löner, uppköp, skatter, räntor och utdelningar är  fördelade över ett mycket stort antal länder. 

Håller aktiebörsen med stora institutionella ägare på att förlora sin kreativitet? Är det omstruktureringar och ”hopköp” och överutdelningar som konstituerar börsvärdena snarare än riktiga innovationer? Är styrelserna fast i en seg deg av ”comply and explain” i stället för att hantera verkliga affärsfrågor? Endast utveckling över lång tid kan svara på sådana frågor.

Trots den stora kreditfrossan åren 2007–2009  har Stockholmsbörsen haft många positiva innovativa och entreprenöriella överraskningar efter de glada 1980- och 1990-talen, som båda avslutades med att stora bubblor sprack. 

Bland de större företagen står råvaruföretagen Lundin Petroleum och Boliden ut. Atlas Copco, Alfa Laval och Assa Abloy är också klara överpresterare bland de moderna industri- och servicejättarna. Wallenbergstiftelsens storägare Investor har gjort en stark comeback. 

De mest spektakulära vinnarna får man emellertid leta bland dem som startat från låg nivå. Företag som räknar i tusentals procents uppgång är sådana som Fenix Outdoor, Beijer Ref, Hexagon, Nibe, Sweco och Addtech. 

Ovanligt många nya ägarfamiljer har etablerats på och utanför börsen. Då finns inte med de så kallade enhörningarna som Spotify och Mojang. En rad svenska nya företag har startats men de amerikanska dominanternas monopolkraft, och svenska kronans olidliga lätthet har drivit ut sådana projekt utomlands, åtminstone för tillfället. Svenska politiker borde lära sig mer om en av landets främsta tillgångar, aktiebörsen, och vad den behöver för att fortsätta överprestera till förmån för miljoner svenska pensionssparare. 

De som efterlyser mer  tekniska innovationer är nog för tidigt ute med sin kritik.  Frågan är ju om världen någonsin haft en så stor innovationsbubbla som kring millenieskiftet, och precis som tidigare har den infrastruktur som skapades av hajp och övermod blivit kvar. Få kunde drömma om att medborgarna skulle gå omkring med varsin superdator på fickan och kunna nå vem som helst, var som helst, när som helst och med hur mycket information som helst. Vi kan bara ana vart den revolutionen kommer att ta oss. 

Det finns mer än två miljarder smartphones och fem miljarder mobiltelefoner i världen redan. Inget av företagen på börslistan blir opåverkat av detta. Några av de nya är mitt i utvecklingen trots att de tycks syssla med något gammaldags.

Att telefoner och sociala medier också för med sig en farlig polarisering av politiken är svårt att komma ifrån. Är det teknikens barnsjukdomar eller ett nytt politiskt landskap?

Mest omvälvande är ändå molekylärbiologin. Här har tekniken tagit mer tid på sig än för informationstekniken, men i dag har datorerna och molekylärbiologin avslöjat stora delar av själva livets gåta. Vad är skillnaden mellan mänsklig och articifiell intelligens? 

I dag kan cancer bekämpas med biologiska substanser, och särskilt på livsmedelsområdet är utvecklingen nästan omöjlig att förutse. Drömmen om evigt liv kommer att leda till stora investeringar men kanske ganska tråkiga resultat. Det är just generationsväxlingen och mångfalden som är poängen med människans kreativitet och ständiga anpassning. Ett helt koppel av svenska forskningsföretag kommer, om Stockholmsbörsen fortsätter att vara attraktiv, att konstituera 2020-talets fortsatta kursutveckling.

Det är aktiviteten i börsföretagen som ger värdeutvecklingen. Tidvis hände inte så mycket i börshuset men desto mer i företagen. Men intrycket är att ju livaktigare börs desto kreativare näringsliv. Riktet om aktiemarknadens död är fortfarande överdrivet.

När kommer nästa stora börsbubbla? I de följande tolv kapitlen kommer det att figurera ett kraftigt kursras i alla utom ett. Ta en stund i hängmattan och fundera över vad som hjälper till att få i gång orkanerna och vad som ger dem energi att bli så skadliga.

En slutsats som går att dra redan nu är att ”starka ledare” i politiken och illiberala läror kan välta företag och radera ut förmögenheter genom att starta krig med förödelse och  stora migrationsströmmar.

Att bortse från risken för klimatkatastrofer förefaller också minst sagt vårdslöst. Den stora klimatchocken på den amerikanska prärien år 1930 medverkade i det hittills mest ödesdigra som inträffat i den moderna börshistorien, mycket mer än man kommer ihåg. Mer om detta i slutkapitlet.

Det behövs inte ens planekonomi, det räcker med dålig balanspolitik fört att skapa kaos på börsen.

Dags att börja berättelsen om Stockholmsbörsens spännande historia. Diskussionen om hur nästa stora förödande krasch ska kunna pareras får också anstå till slutkapitlet.