Himla många program

“Pumpa in” har på kort tid blivit ett av massmediernas mest använda uttryck. Efter var och en av de gigantiska insatser som regeringar och centralbanker genomför dyker det uttrycket upp, alternativt ord som “injektion” eller “stödpaket”, följt av en svårgreppbar siffra.

Inpumpningen har nått en aldrig tidigare skådad nivå den senaste veckan då en stor grupp av världens regeringar gemensamt beslutade om ett koordinerat paket. I paketet (eller paketen) pumpar regeringarna in motsvarar över 18 000 miljarder kronor.

Detta läggs alltså ovanpå de enorma belopp som tidigare har “pumpats in”.

Men vad menas egentligen med pumpa in? Vad innebär egentligen paketen? Är det pengar som medborgarna betalar, som riskfyllda investeringar? Eller är det bara lån? Eller är det inte ens lån, utan bara garantier?

En djupare granskning av de senaste krispaketen och några av de tidigare insatserna i år visar att svaret är minst sagt sammansatt.

Först måste vi skilja mellan de åtgärder som centralbankerna genomför och vad som är regeringsinitiativ. Det kan förefalla vara samma sak, och i några fall agerar regeringarna genom centralbanken, men det går ändå att göra en ganska tydlig distinktion mellan de båda. Centralbankernas investeringar är korta, och innebär nästan inget risktagande. Regeringarna, däremot, går in med längre kapital och tar risk.

Centralbanker har under kreditkrisen ökat omfattningen på sina korta affärer avsevärt. Enligt siffror från IMF:s stabilitetsrapport från förra veckan gjorde USA:s och Europas centralbanker bara under perioden 15 september till 3 oktober sådana köp för över 1 700 miljarder euro, motsvarande 17 000 miljarder kronor.

Detta är enorma summor, men innebär liten risk för staten då det nästan uteslutande handlar om att äga olika former av krediter under kortare tidsperioder, från över natten till, i något enstaka fall, en månad.

Centralbankernas åtgärder “räddar” inte banker på obestånd, utan låter enbart aktörer som har svårt att sälja en viss typ av tillgång omsätta den i mer likvida tillgångar. Det har varit nog så viktigt när, som i dessa dagar, flera marknader har slutat fungera. Men det har inte räckt och har inte löst huvudproblemet, att bankerna inte har vågat låna ut till varandra, vilket har rest kravet på regeringsinsatser.

Fram tills nyligen har dock regeringarna enbart agerat från fall till fall. Som förstatligandet i början av september av de båda amerikanska bostadsinstituten Fannie Mae och Freddie Mac, med bostadslån på 5 000 miljarder dollar i sina balansräkningar, som fick 100+100 miljarder dollar i nytt kapital av staten. Eller som statens övertagande av huvudägandet i försäkringskoncernen AIG, mot lån på först 85 miljarder dollar och sedan ytterligare 37,8 miljarder dollar.

Huvudinriktningen har varit att ge olika former av långa lån, alternativt köpa upp de dåliga krediterna, för att hålla dem löptiden ut, i förhoppningen att få tillbaka mer än dagsvärdet. Det var till sådana köp som de ursprungliga 700 miljarderna dollar i USA:s så kallade Tarp (Troubled Asset Relief Program) skulle gå. När den brittiska bolånekoncernen Bradford & Bingley havererade, tog också landets regering bara över lånestocken, medan spanska Grupo Santander köpte själva rörelsen.

Men på några håll har bankernas problem varit djupare än så, vilket har krävt att myndigheterna har måst ta till det mest långtgående av sina verktyg – direktinvesteringar i eget kapital, alltså ett helt eller delvis förstatligande. Så blev bland annat fallet för nederländsk-belgiska Fortis, där regeringarna i Belgien, Nederländerna och Luxemburg gick in som delägare (där franska BNP Paribas sedermera köpte ut en del).

Men när varken centralbanksåtgärder och enstaka brandsläckningar från regeringarna lugnade kreditmarknaden, blev EU:s regeringar i förra veckan tvungna att presentera att brett stödpaket. Totalsumman är alltså en bit över 1 500 miljarder euro, men denna summa är sammansatt av flera olika typer av “injektioner”.

Den övervägande delen av denna summa är inte någon långsiktig investering, utan en garanti att täcka upp förluster som banker kan få vid lån av varandra. Om en bank skulle falla kommer staten alltså att ersätta fordringsägande banker, allt för att få i gång den förlamade handeln mellan finansföretagen. Men om ingen bank går omkull gör staten ingen förlust.

Det mest anmärkningsvärda i jättepaketet är staternas beslut att gå in med eget kapital. Totalt avsätter nu Tyskland, Frankrike, Nederländerna, Österrike och Sverige totalt 194 miljarder euro för att köpa in sig i bankerna. Storbritannien har redan gjort sådana investeringar, i jättebankerna RBS och Lloyds/HBOS där staten får 60 respektive 40 procent.

USA följde efter dagen därpå och avsatte 250 miljarder dollar (av de tidigare avsatta 700 miljarderna) för investeringar i bankernas eget kapital. Hälften gick till de nio största, där staten får så kallade preferensaktier i en nyemission plus optioner (warranter). Preferensaktierna ger högre utdelning än vanliga aktier, och går före i en eventuell konkurs, men ger i gengäld inte rösträtt. De resterande 125 miljarderna ska gå till övriga behövande amerikansk banker. De banker som går med på att låta staten köpa in sig, måste i gengäld ställa upp på ett antal villkor, bland annat övre gränser för ersättningar till bankernas ledningar. I USA har de nio storbankerna fram till den 14 november på sig att bestämma om de går med.

I Sverige har regeringen också sagt att den ska upprätta en fond för investeringar i banker där 15 miljarder kronor (1,5 mdr euro) ska avsättas för eventuella investeringar i svenska bankers eget kapital. Därutöver inrättas en garanti för bankernas (och bostadsinstitutens!) medelfristiga finansiering på 1 500 miljarder kronor. De svenska bankerna har dock hittills inte uppfattats som i behov av några tillskott av eget kapital, åtminstone om man litar på de värden som bankerna själva presenterar i sina balansräkningar.

Beslutet att gå in med eget kapital har blivit nödvändigt då regeringarna har insett att problemet i banksektorn inte bara är likviditet utan att bankernas tillgångar är ��vervärderade och riskerar att skrivas ned och göra bankerna insolventa. Även om de flesta bankledningar med emfas hävdat att de inte är insolventa, har investerare både på kredit- och aktiemarknaden inte litat på utsagorna.

Att gå in och äga aktier i bankerna har myndigheterna fram tills nyligen dragit sig för, delvis av politiska skäl, inte minst i USA. Att bankerna nu tar in eget kapital är också ett erkännande av insolvensproblemet och något av ett underkännande av de kapitaltäckningsregler som finns. De amerikanska banker som nu får kapital, får en kapitaltäckning långt över kravnivåerna. Marknaden anser alltså att risken i de här bankerna kräver en större buffert än vad lagen kräver.

Genom förstatligandena har de europeiska och amerikanska myndigheterna gett en tydlig signal att de är beredda att gå hur långt som helst för att stoppa paniken på kreditmarknaden. Det har gett resultat. Den ränta som banker betalar för att låna till varandra har gått ned (om än litet) under veckan, liksom räntan på företags- och bostadsobligationer.

Frågan är sedan om detta räcker för att täcka alla reella förluster. I den stabilitetsrapport som IMF presenterade vid sitt årsmöte förra veckan angavs totala förväntade förlusterna på olika former av lån och värdepapperiserade krediter med bas i USA till 1 000 miljarder euro. Såvitt Affärsvärlden förstår är den siffran bara redovisade värdeminskningar för lånen vid den här tiden, inte nödvändigtvis förluster för all evighet. Det ska ställas mot de totala räddningsaktionerna på både amerikanska och europeiska bankgarantierna på 2 700 miljarder, där alltså bara 380 miljarder är reellt riskkapital i form av aktier.

____________________________________________________________

Så gjorde sig Brown till hjälte

Det var tjuv- och rackarspel på högsta nivå när Europas länder enades om det gemensamma krispaketet förra veckan.

Politik och prestige armbågade sig in i kampen. Vid finansministermötet tisdagen den 7 oktober i Luxemburg drev en snuvig Anders Borg, Danmark och Nederländerna hårt den linje som euroländerna och hela EU några dagar senare antog. Betongmur.

Den dagen motarbetade brittiske finansministern Alistair Darling en gemensam plan för finanskrisen. Nästa dag stödde han den.

Skillnaden var att den brittiska regeringen lade fram sin egen krisplan onsdagen den 8 oktober.

– På tisdagen blockerade britterna en lösning. De ville inte få sig pådyvlat något från Bryssel dagen innan de presenterade sin egen plan, säger finansminister Anders Borg.

Premiärminister Gordon Brown fick äran av att leda Europa, även om Danmark lade fram sin plan med samma rätta ingredienser redan på tisdagen. Men Brown gick från att vara en uträknad nolla till att bli “Master of the Universe”. Åtminstone tolkar hans anhängare det så.

Efter den 7 oktober höll statssekreterare från alla EU-länders finansdepartement dagliga telefonkonferenser för att försöka enas. Tyskland var största återstående hindret, med sin oro för “moral hazard”, alltså att banker i framtiden kan lockas ta alltför stora risker om de vet att staten räddar dem varje gång.

– Moral hazard får vi hantera sedan, lär Frankrikes finansminister Christine Lagarde ha argumenterat i diskussionen.

Så sent som lördagen den 11 oktober, dagen innan euroländernas toppmöte, såg det nattsvart ut. Toppmötet skulle bara ge ännu en blek text utan de viktiga garantierna för interbankmarknaden, trodde man. Och Gordon Brown var ursinnig för att bara euroländerna möttes. Så han bjöds han in till toppmötet för att skryta om sin plan och behålla äran.

På söndagen svängde tyska kanslern Angela Merkel. Räddningsplanen var ett faktum.