Hett så in i Norden

De svenska nätmäklarnas mest handlade aktie i augusti i år var varken Fingerprint eller H&M. För första gången någonsin låg en utländsk aktie i topp, den danska läkemedelsjätten Novo Nordisk. Ändå var det ingen riktig överraskning för Nordnet och Avanza. De senaste fem åren har nämligen kundernas intresse för utlandshandel ökat kraftigt. Allra störst intresse har svenskarna för nordiska aktier. Antalet affärer som gjorts i nordiska värdepapper har stigit 223 procent hos Avanza sedan 2011. Och det är framför allt exponering mot branscher som inte finns på Stockholmsbörsen, såsom försäkring, olja och rederi, som lockar.

Men att handla aktier i våra grannländer är inte så enkelt som man skulle kunna tro. Olika valutor, separata skatteverk, vitt skilda ägarstrukturer och varierande basindustrier gör skillnaderna stora.

Hur ska en investerare förhålla sig till det cykliska Norge eller det stabila Danmark? Och vem styr egentligen näringslivet i Finland? Affärsvärlden har gjort en djup­dykning i Sveriges geografiska närområde.

Norska frifräsare

I mitten av 2008 såg det mesta ut att gå Norges väg. Råvaruboomen hade sedan millennieskiftet eldat på både olje- och ­rederisektorn, två av Norges tre cykliska basindustrier. Oljepriset hade på 18 månader stigit från 50 till 140 dollar och ett oljepris på 200 dollar per fat framstod inte som orimligt. Då var det få som insåg att råvaruboomen var på väg in i sitt slutskede.

Upp- och nedgångar är förstås ingen ovanlighet, men rallyt fram till år 2008 var av sällan skådad art. Detsamma gällde den nedgång som följde. Det var förstås bekymmersamt för Norge som land, men samtidigt har ett stort antal människor dragit nytta av de väldiga svängningarna. För lika illa som riskaverta investerare tycker om de norska cyklerna, lika mycket tycker risktagarna om dem. Och några av de sistnämnda tillhör nu Norges absolut ­rikaste. Man kan säga att det är de som är arkitekterna bakom den Oslobörs vi ser i dag.

Störst i klassen är den 72-årige svetsar­sonen John Fredriksen. Genom att kombinera sin känsla för risk och sin förståelse för cykliska marknader har han, enligt tidningen Kapital, skrapat ihop en förmögenhet på hela 92 miljarder kronor. Det gör honom till Norges i särklass rikaste man.

Och han behärskar samtliga tre bas­industrier, utöver de ovan nämnda, även laxodling, där Norge är världens näst största exportör. John Fredriksens verkliga genombrott var när han 1996 tog kontroll över det hårt pressade, och svensknoterade, stortank­rederiet Frontline. Råvaruboomen förde med sig goda tider och de ekonomiska framgångarna gjorde att Frontline kunde förvärva till sig världens största tankerflotta. Bolaget växte snabbt. Fredriksen var medveten om branschens cykliska natur och delade därför ut motsvarande en direktavkastning på 17 procent under de goda åren. De pengarna använde han till att köpa kontrollpositioner i andra företag, däribland oljeriggbolaget Seadrill, torrlastrederiet Golden Ocean, gastransportrederiet Golar LNG och laxodlaren Marine Harvest.

John Fredriksen i alla ära. Norges energihistoria berättas kanske ändå bäst genom gärningarna av den i dag 87-årige Fred ­Olsen. Han har alla de kvaliteter vi förknippar med en norsk miljardär. Visionär och excentrisk, och någon som sällan följer ett förväntat script. Han har också en bevisad förmåga att fånga trender och han sneglade tidigt mot oljesektorn.

Som ägare i fartygsbyggaren Aker gick han i början på 1960-talet med i ett konsortium kallat Noco, bestående av redare, försäkringsmän och industrimän. Noco sökte borrlicenser i Nordsjön, som de sedan leasade ut, bland annat till det amerikanska oljebolaget Phillips Petroleum, som år 1969 gjorde den första stora oljefyndigheten vid det gigantiska Ekofisk-fältet. Då ändrade Olsen direkt verksamhetsinriktning för Aker.

– Jag hörde att under guldrushen i Yukon var det inte bara de människor som funnit guld som blev rika, det var också bordell­ägarna. Vi ville tillhandahålla de tjänster och produkter som oljebolagen behövde mest, har Olsen sagt till affärstidningen Fortune.

Han var inte ensam om den tanken. En ström av oljeservicebolag har passerat Oslobörsen sedan dess. Där finns seismikbolag, som förser oljebolagen med kartor över havsbotten. TGS Nopec, Spectrum, Polarcus och Dolphin Group är börsnoterade exempel. Andra oljeservicebolag är undervattensentreprenören Subsea 7 och oljeriggbolaget Seadrill. Oljebolagens åtstramade budgetar har emellertid pressat hela oljeserviceindustrin de senaste åren.

Under boomen efter millennieskiftet växte även antalet oljebolag på Oslobörsen och i juni 2007 fanns där ett tiotal stycken. Men en oljekrasch och knappt ett decennium senare har antalet mer än halverats. De tidigare vinnarna, bland annat DNO och Aker BP (tidigare Det Norske Oljeselskap) är endast en spillra av sitt forna jag.

Det hindrar dock inte oljan från att spela en stor roll för Oslobörsen. Den statligt kontrollerade oljejätten Statoil är fortfarande börsens största bolag – trots tio år av stiltje.

Fred Olsen var även tidigt med på nästa trend. Han har kommit att bli en av världens främsta pionjärer inom vindkraft. Där har han investerat mer än en miljard dollar ­sedan 1990.

– Min brist på formell utbildning är en stor fördel. Jag hålls inte tillbaka av akademiska begränsningar. Jag tänker bredare och bekymrar mig för ingenjörsdetaljerna senare, säger Olsen till Fortune.

Vindkraftverken ligger i det börsnoterade Bonheur – som utöver en kontrollposition i det börsnoterade riggbolaget Fred Olsen Energy också äger Fred Olsen Renewables och Fred Olsen Ocean.

Vindkraftsmarknaden till havs är fortfarande liten jämfört med på land, men den växer mycket snabbare. Vindarna är både starkare och stadigare.

Till saken hör att Norge, trots sin starka koppling till oljan, är det enda landet som är självförsörjande i grön elproduktion. Förutom vindbolag finns bland annat vattenkrafts­bolaget Hafslund samt solenergibolaget REC Silicon på Oslobörsen. Den sistnämnda finns ofta i svenskarnas Norge-portfölj, enligt nätmäklarna.

För den som vill undvika spekulationer i ett osäkert oljepris finns andra alternativ. Bland de mer stabila bolagen på Oslobörsen syns livsmedelsbolaget Orkla, sporthandlaren XXL och pantbolaget Tomra. De är också några av svenskarnas favoritinnehav just nu.

Av Norges tre basindustrier är det laxodlingsindustrin som i dag regerar på Oslobörsen. Den globala laxproduktionen har i snitt ökat 9,5 procent per år under perioden 1990–2013. Fredriksens Marine Harvest är störst bland de åtta noterade laxodlarna, följt av Salmar, Bakkafrost, Leröy Seafood och Austevoll Seafood.

Trots många år av uppgång tror Origo Capitals förvaltare Stefan Roos att laxmarknaden har mer att ge.

– Norge har hårda regler kring hur mycket lax man får producera. Laxpriset har gått starkt de senaste åren. Utbudet är begränsat, men efterfrågan är strukturellt växande. Laxen kommer att fortsätta utvecklas väl då det är billigare och miljövänligare att producera än nötkött.

Den norska kronans korrelation med oljepriset gör dock att svenska investerare inte helt kommer ifrån oljeexponeringen.

– Vid handel i utlandet påverkas du av hur den främmande valutan utvecklas i förhållande till den svenska. Den norska kronan har tappat nära 8 procent mot den svenska det senaste året, ett kännbart tapp för den som investerade i norska aktier för ett år sedan, säger Johanna Kull på Avanza.

Det är svårt att finna en motsvarighet till vårt grannland i väst. Höga risker kan ge höga vinster. Men sett till marknaden som helhet har Norge ett och annat att lära av de andra nordiska länderna. Med en genomsnittlig årlig avkastning på 4,2 procent sedan 1900 är Oslobörsen sämst i Norden.

Den stora frågan är dock hur illa ute Norge är om oljans glansdagar är förbi? Inte särskilt. På 1990-talet startade norska staten en pensionsfond, i folkmun kallad Oljefonden. Syftet var att investera överskott från landets oljetillgångar. Den har vuxit till att bli världens största fond, med ett marknadsvärde på nästan en trillion dollar. Fonden äger i genomsnitt 1,3 procent av alla börs­noterade bolag i hela världen, enligt storbanken Credit Suisse.

Danska arvingar

Antalet excentriska risktagare, sådana som ständigt ritar om det norska näringslivet, är lätträknade i Danmark. De synes snarare ha varit i farten för ett par generationer sedan. För i dag är det en hel drös arvingar som styr Danmarks näringsliv. Bolagen ägs inte ­sällan av stiftelser, en ägarform som danskarna är bland de flitigaste i världen att använda.

Stiftelserna kan beskrivas som ett mellanting mellan holdingbolag och välgörenhetsfonder. I princip äger de sig själva och flera av dem har i syfte att främja ett gott ändamål över en längre tid. Men ägande­formen för trots det med sig en del nackdelar. Ägargenomlysningen är många gånger usel och byråkratin leder emellanåt till tjänstemannastyre och trögrörlighet. Ett exempel är när dryckestillverkaren Carlsberg ville använda egna aktier till att göra förvärv. Det bromsades av ägarstiftelsens regler. De har dock förändrats något sedan dess.

Stiftelsen Novo Nordisk Foundations duglighet som ägare är det emellertid få som ifrågasätter. Den kontrollerar 75 procent av rösterna och 28 procent av kapitalet i diabetesspecialisten Novo Nordisk. En krona investerad i den aktien år 1995 är i dag värd 45 kronor. Det har resulterat i ett börsvärde på 900 miljarder kronor, klart störst i Norden. Och framgången har inte gått svenskarna förbi.

I augusti månad var aktien, som ovan nämnts, den mest handlade bland nätmäklaren Nordnets kunder, alla kategorier. Hos konkurrenten Avanza förklarar Novo Nordisk nästan på egen hand att handeln i danska aktier ökat med 150 procent på tre år.

Novo Nordisk har under året representerat så mycket som 45 procent av hela ­Köpenhamnsbörsen, vilket gör börsen ganska unik. I Sverige står börsens största bolag Nordea och H&M för cirka 10 procent av ­totalvärdet var, medan Norges största bolag, Statoil och DNB, står för 19 respektive 18 procent av Oslobörsen.

Det innebär att ett danskt index, exempelvis OMXC20, har särskilt stor exponering mot ett enda bolag.

– Sparar du i en dansk indexfond får du en smärre sockerchock om du även direktäger Novo Nordisk-aktier. Du borde i stället fylla på med fler fonder eller aktier för att göra ditt sparande mindre insulinkänsligt. Novo Nordisk är också det största bolaget i en nordisk indexfond med sina 5 procent. Så även här är det viktigt att tänka på bredden och komplettera med andra fonder eller ­aktier, säger Johanna Kull.

Näst i storleksordningen följer Danske Bank och A P Møller Mærsk. Huvudägare i båda, med 21 respektive 51 procent av rösterna, är A P Møller Holding, som sin tur är helägt av välgörenhetsfonden A P Møller og Hustru Chastine McKinney Møller fond.

Holdingbolaget rattas sedan augusti av den 38-årige svensken Robert Uggla, som tillhör ägarfamiljens fjärde generation. Det aktuella värdet på innehaven i Mærsk och Danske Bank summerar totalt till drygt 150 miljarder svenska kronor. Det kan jämföras med Wallenbergstiftelserna som sitter på 90 miljarder.

Det har sagts att Mærsk McKinney Møller mer än någon annan påverkat det ­danska näringslivet de senaste femtio åren. För drygt ett halvsekel sedan, 1965, tog han över AP Møller Mærsk, som farfar Peter Mærsk grundade 1904, och han styrde konglo­meratet fram till 2003. Till skillnad från norske John Fredriksen, som styrt sin sfär genom flera separata börsbolag, föredrog herr Møller att lägga allt under samma ­paraply. Konglomeratstrukturen gav större stabilitet.

Den mix av rederi, containerfrakt, gasframställning, oljeriggar, bank och detaljhandel som han lämnade över till Robert Uggla år 2013 har stegvis sålts av, i klassisk renodlingsanda. Den 23 september kom också beskedet att de organiserat om i en energidivision och en transportdivision, vilket kan ses som ett steg mot att dumpa sorgebarnet Mærsk Oil.

– Inom de kommande 24 månaderna ska vi ha hittat en lösning för Mærsk Oil. Vi har en stark position på marknaden och jag är övertygad om att det finns en bra lösning, kommenterade vice koncernchef Claus Hemmingsen omstruktureringen.

Mærsks strukturnyhet gjorde att Statoil-aktien steg med 3 procent på Oslobörsen. Tidigare har det spekulerats i att den norska oljejätten är tänkbar köpare, eftersom Mærsk Oil äger 8,5 procent av det norska ­oljefältet Johan Svedrup. En tillgång som Statoil redan i dag är delägare i.

I Affärsvärldens artikel om familjebolag (nr 37/2016) citerades Credit Suisses studie som visar att familjebolag tenderar att slå tjänstemannastyrda bolag. Avkastningen brukar dock stagnera efter att grundargenerationen lämnat över till arvingarna. Mot den bakgrunden borde familjestiftelserna innebära en nackdel för Köpenhamnsbörsen.

Så skulle det kunna vara, men det är i så fall svårt att bevisa. Sedan 1900 har den årliga realavkastningen för danska aktier varit 5,5 procent. Det är i nivå med världsindexet, men lägre än Sveriges avkastning, som ligger på 5,9 procent. Börsernas karaktärer är dock inte helt likvärdiga.

Och det finns studier från Copenhagen Business School som visar att stiftelseägandet minskar antalet fientliga bud, vilket, enligt studien, är positivt för långsiktigt värdeskapande. Anekdotiska bevis på att den danska ägarmodellen fungerar, kan hämtas från några av svenskarnas favoriter – bland annat vindkraftsbolaget Vestas Wind och smyckesbolaget Pandora. De är tjänstemannastyrda bolag, men har likväl levererat goda resultat. Slutsats: om stiftelseformen underlevererar saknar regeln inte undantag.

En annan punkt där Danmark skiljer ut sig är att B-aktier tillåts sakna röstvärde. Vanligast är att A-aktierna har maximalt 10 gånger B-aktiernas röstvärde, precis som i Sverige, men det finns ett flertal undantag, bland annat AP Møller Mærsk.

För svenskar som har sina aktier i en kapitalförsäkring är det en icke-fråga. De saknar ändå rösträtt. Men vid ägande genom investeringssparkonto eller vanlig aktiedepå kan frågan om röstandel vara värd att känna till. Rösträttsbegräsningarna kan förstås också påverka hur ett bolag styrs.

Ett avskräckande exempel finns i medie­huset Aller, där grundarfamiljen i början av 1990-talet ägde 25 procent av kapitalet. De kontrollerade ändå samtliga röster och beslutade enhälligt att betala ut ­skyhöga styrelsearvoden till familjens medlemmar, som alltså minoritetsägarna till stor del fick bekosta.

I den vevan köpte ett konsortium av ­affärsmän en majoritet av B-aktierna i mediehuset. Konsortiet, som lagt innehavet i det noterade holdingbolaget Rella (Aller baklänges), hoppades att nya EU-direktiv skulle ta bort rösträttsbegräsningarna, och att de därigenom skulle kunna ta kontroll över mediebolaget. Så blev det inte. Kring millennieskiftet satt Rella med över en ­miljard kronor i Aller-aktier, utan att ha något ­inflytande. När de år 2001 meddelade att de skulle sälja sitt innehav blottade styrelseordförande Jörgen Aller sin likgiltighet inför minoritetsägarna.

– Vi har inga synpunkter på vem som köper aktierna, men jag hoppas att den nya ägaren inte börjar bråka på stämmorna. De har ändå inget att säga till om, sa han då till Dagens Industri.

Det är inte det enda danska börsbekymret som det skrivits om i svenska tidningar. Den uppmärksammade konkursen av transportrederiet OW Bunker år 2014, bara sju månader efter att riskkapitalbolaget Altor börsnoterade aktien, skapade under en period stora rubriker. Konkursförvaltarens rapport visade senare att noteringsprospektet var missvisande vad gäller riskerna.

Men varken det eller ägarformer och ­rösträttsregler motiverar någon egentlig riskpremie för Köpenhamnsbörsen. De flesta aktiemarknader har något haveri i bagaget och placerare kan lugna sig med att Danmark, enligt organisationen Transparency International, är världens minst korrupta land.

Finländsk sisu

Under åren kring millennieskiftet var det många svenska placerare som hade Nokia-aktien i sin portfölj. Och de som inte hade det, önskade säkerligen att så var fallet. ­Aktien som år 1996 gick att köpa för en guldpeng kostade fyra år senare drygt 500 kronor. En investering hade på bara några år givit mer än 50 gånger pengarna, utdelning oaktat. Men ett staket som byggs snabbt, faller snabbt, som det heter. Sedan dess har aktien tappat drygt 90 procent av sitt värde.

När Nokia-aktien stod som högst representerade den hela 72 procent av det breda indexet HEX All Shares. I dag är den siffran kring 20 procent. Trots det är aktien fortfarande ett vanligt inslag i svenskars portföljer. Det är inte bara av nostalgiska skäl. Kostnadssynergier väntas öka vinsten framöver och av de 21 analytiker som rapporterar till SME Direkt har 17 köprekommendation, tre har vänta och endast en har sälj.

Skogsbruk var under många år Finlands viktigaste sektor, men den har gradvis ersatts med industriell ekonomi. Det gjorde att Finland, enligt Internationella valuta­fonden, IMF, växte snabbare än alla jämförbara länder, under perioden 1997 till 2007. Men en kombination av strukturell och cyklisk motgång har fört med sig att Finland sedan dess är ett av de sämst presterande länderna i Europa. Det har hållit de svenska placerarna borta.

– De senaste tre åren har vi sett ett uppsving om 40 procent, från relativt låga nivåer. Ser vi över en femårsperiod är ­Finland den enda nordiska marknaden där svenskarnas handel har minskat, säger ­Avanzas Johanna Kull.

I Finland dominerar ett par större finans­familjer. Familjen Ehrnrooth brukar ofta kallas Finlands Wallenbergare, och kon­trollerar bland annat Fiskars. Familjen Herlin är storägare i hissjätten Kone, med en årsomsättning på närmare 90 miljarder kronor.

Det är dock svårt att finna någon finländsk ­finansman som är mer välkänd än Björn ”Nalle” Wahlroos. Med kontroversiella uttalanden som ”80 procent av folk är idioter, åtminstone när det kommer till pengar” är Wahlroos alltjämt rubrikernas man.

Den före detta professorn i nationalekonomi lade grunden till sin förmögenhet när den finländska bank- och företagsvärldens strukturerades om ­under den ekonomiska depressionen i början av 1990-talet. Hans lilla investmentbank Mandatum köptes av Sampo 2001. Sampo betalade ett överpris för att just Wahlroos skulle stanna som koncernchef för det sammanslagna bolaget, tvilket han gjorde fram till 2009. Sedan dess har han hållit i ordförandeklubban.

I den rollen har Wahlroos köpt på sig ­aktier i såväl svenska Skandia som norska Storebrand. Men försöken att öka sin makt i bolagen följdes av reträtt. Mer framgång har han haft när han år 2004 hindrade det norska mediehuset Schibsted från att ta kontroll över det finländska mediebolaget Alma Media, där Sampo då var stora aktie­ägare. Liksom i sitt övertagande av svenska Nordea, där Sampo i dag äger 21 procent av aktierna. Wahlroos äger faktiskt inte mer än 2,1 procent av Sampo, men han utövar stor makt över bolaget och har genom den positionen även blivit ordförande i Nordea.

I dag består Sampo-koncernen av skadeförsäkringsbolaget IF, livförsäkringsbolaget Mandatum samt innehavet i Nordea som värderas till 73 miljarder kronor.

Sampo-aktien är ett av de tre vanligaste innehaven i svenskarnas Finlandsportfölj. Huvudägare i bolaget är inte Björn Wahlroos, utan Solidium med 12 procent av aktierna. Det är finländska statens helägda holdingbolag. Solidium är också betydande aktieägare i elva andra börsbolag, däribland skogskoncernen Stora Enso, telekombolaget Elisa, gruvutrustningsleverantören Metso och stålbolaget SSAB. I det sistnämnda äger Solidium 17 procent av kapitalet och 11 procent av rösterna. Industrivärden är dock röstmässigt bolagets största ägare, med 11 procent av ­kapitalet och 17 procent av rösterna.

Hur mycket det statliga ägandet påverkar Helsingforsbörsens avkastning är svårt att säga, men klart är att maximerandet av aktieägarvärdet inte alltid står högst upp på agendan. Solidium ska, enligt regeringens principbeslut, bevara, minska eller öka samt skaffa nya innehav ”om de bedöms vara viktiga ur samhällets perspektiv”.

Finland sticker ut nästan oberoende av vilken ekonomisk parameter man väljer att studera. Och det är sällan till det bättre. Sedan år 2000 har Helsingforsbörsen årligen tappat 1,1 procent. Ingen annanstans i Norden är världsekonomins tre stora orosmoln – euron, nolltillväxt och Ryssland – lika påtagliga som i Finland. I dagsläget finns heller inte mycket som pekar på att utvecklingen är på väg att vända.

Det finns dock gott om bolag som levererar bra resultat. Den som köpte Kone-aktier 2005 har exempelvis fått drygt 600 procent i avkastning. Det lilla hissbolaget har vuxit till en av världens största hisskoncerner med verksamhet i över 60 länder.

En annan kassako, också den en av de vanligaste inslagen i svenskarnas portfölj, är ­elbolaget Fortum. Sedan elnätsverksamheten såldes 2014 har aktien släpat efter Helsingforsbörsen. Men det är direktavkastningen kring 5 procent som lockat kupongklippare till aktien.

Man ska vara medveten om att svenskar tar en valutarisk, jämfört med om de investerat i inhemska utdelningsaktier som Telia och Axfood. Och inte bara det. Växling till en annan valuta, i detta fall euro, innebär en diskret inbakad avgift, givet att inte ett valutakonto används. Bara i fjol redovisade Nordnet Bank ett valutaresultat på 141 miljoner kronor.

– Valutaresultat är de intäkter vi haft från växling av valuta. Din köpkurs och säljkurs kommer skilja sig med 0,25 procent från den preliminära kurs du ser på hemsidan när vi växlar automatiskt. Om du till exempel ska köpa aktier för 1 000 euro, och vi antar att euron står i 10 svenska kronor, får du betala 10 025 svenska kronor. Om du säljer ­aktier för 1 000 euro, får du betalt med 9 975 svenska kronor, säger Henrik Edström pr-chef hos Nordnet.

Ska man då köpa eller inte köpa i Finland? Det finns uppenbarligen ett stort antal svaghetstecken i den finländska ekonomin. Negativ tillväxt och hög arbetslöshet är två.

Men även nu finns säkerligen en och ­annan aktie som kan leverera fina uppgångar. Fastighetsoraklet Erik Selin förvärvade i fjol, genom sitt bolag Balder, en 53-procentig ­andel i Finlands näst största bostadsfastighetsbolag Sato.

– Som alla vet har Finland rent BNP-mässigt haft en mycket svagare utveckling än övriga nordiska länder de senaste 4–5 åren. Men om man drar ut det här över tid, säg några årtionden framåt, kan man ändå inte veta vad som kommer att gå bäst, utan man bör räkna med en snarlik utveckling för länderna. Därför tror jag att Finland över tid kommer att vara helt okej för oss. Vad som händer nästa år eller i nästa kvartal, det bryr jag mig inte så mycket om, säger han till ­nyhetsbyrån Six.

Men man ska inte tro att Finland just nu kryllar av attraktiva värdecase.

– Nej, man skulle kunna tro det i och med att det är mycket svagare. Men investerar­intresset är väldigt stort, vilket gör att det inte är billigt där heller. Man kan absolut inte göra fyndköp i nuläget, men att finnas i olika länder tror jag kommer att ge oss möjligheter över tid, säger han.

***

Skillnaden i årlig genomsnittlig avkastning mellan de nordiska börserna är inte så stor. Enligt Credit Suisse är Sveriges årliga tillväxt sedan år 1900 5,9 procent, Norges uppgår till 4,2 procent och Danmarks ­respektive Finlands till 5,5 procent. I ett längre perspektiv tycks det således inte spela särskilt stor roll vilken marknad pengarna placeras i.

I ett kortare perspektiv är variationen ­desto större. Ett tips kan därför vara att ­kopiera Erik Selins landrisk-diversifieringsstrategi. Alltså att investera i de ­länder som under en period släpar efter, med tesen att länderna långsiktigt utvecklas i samma takt.

Se upp för hög courtage

Courtagekostnaden är ofta högre vid utlandshandel. Konkurrensen i branschen har pressat priserna, men variationen bankerna emellan är fortfarande stor. Och eftersom de flesta, enligt statistik från nätmäklarna, köper för mindre belopp i utländska aktier kan nettoeffekten bli stor.

Skattetrubbel

Många företag har höga utdelningar, inte minst de cykliska norska bolagen. För svenska placerare, som äger aktierna genom skattefördelaktiga Investeringssparkontot, ISK, eller kapitalförsäkring, KF, innebär utdelningen ett extramoment. Den som får utdelning från utländska företag behöver dels betala skatt i Sverige, dels där företaget har sin skattemässiga hemvist.

Den andel som ska betalas i Sverige måste hämtas tillbaka. Äger du aktierna i en KF begär de flesta försäkringsbolag hem skatten för kundernas räkning. I en ISK får du göra det själv. Men det tar ett till två år innan man får tillbaka pengarna. Och att parkera 15 procent av utdelningen i utlandet har förstås en alternativkostnad. Pengarna hade kunnat sysselsättas till högre avkastning någon annanstans.