Hem, dyra hem

Debatten om villaskatten är hetare än på länge och en stor demonstration är planerad i Stockholm i dag, onsdag. Fastighetsskatten tycks vara det stora hatobjektet bland villaägare, men ses som både önskvärd och nödvändig av skatteexperter och en del politiker.

Den statliga fastighetsskattekommittén, som kom med sitt betänkande förra veckan, föreslår en ny form av fastighetsskatt. Den innebär i huvudsak att en schablonintäkt av fastigheten ska beskattas som inkomst av kapital.

I princip blir det ingen skillnad – villaskatten skulle även i fortsättningen motsvara omkring 1,5 procent av taxeringsvärdet. Men taxeringsvärdet är i dag fryst. Om ingenting annat beslutas kommer taxeringsvärdet att höjas kraftigt nästa år till att motsvara 75 procent av marknadsvärdet. Utredningen försöker logiskt motivera varför så också bör ske.

Andra inslag i utredningens förslag är att bostadsrättslägenheter ska likställas med egna hem när det gäller beskattningen. För att man ska undvika alltför snabba skattehöjningar på bostaden föreslås ett tak för den årliga skattehöjningen på 10 procent. Därmed dröjer det sju år innan fastighetsskatten fördubblas. Föga tröst kanske …

Säker skattekälla

Visst finns det flera tänkbara orsaker till att man bör beskatta fastigheter. Ett gammalt praktiskt skäl är att fastigheter är en säker skattekälla, förr därför att hushållens inkomster var osäkra och svåra att fastställa, i dag därför att fastigheter inte kan flytta utomlands. Fastighetsskatten är både säker och ofarlig, i den meningen att den inte hämmar viljan att arbeta eller investera. Om man vill främja företagande och tillväxt borde man i första hand sänka andra skatter.

Samtidigt är fastighetsskatten impopulär och därför politiskt besvärlig, även för dem som kanske skulle se det som viktigare att sänka kapital- och förmögenhetsskatterna. En viktig förklaring är att fastighetsskatten inte tar hänsyn till betalningsförmågan. Ett högt taxeringsvärde innebär i regel att villaägaren också innehar en förmögenhet. Men att man ska tvingas låna för att betala en skatt är något som de flesta anser går över gränsen.

Ingen höjning

Affärsvärldens prognos är att det inte blir någon väsentlig höjning av villaskatten, men inte heller någon sänkning. Alltför stor väljaropinion står på spel för att socialdemokraterna skulle genomföra en så kraftig höjning som en uppskrivning av taxeringsvärdena medför. Höjd fastighetsskatt skulle kunna bli den största stridsfrågan i nästa valrörelse. De flesta svenskar, och tre fjärdedelar av barnfamiljerna, bor i villa eller bostadsrätt. Den tidigare finansministern Gunnar Sträng sade en gång om villa-ägarna att “det är vårt folk”. Det är långtifrån första gången som regeringen upptäcker att fastighetsskatten blivit så impopulär att principerna måste ruckas.

Praktiska skäl talar för att man har en fastighetsskatt. Det finns samtidigt orsak att inte ändra den för mycket. Om man sänker skatten kommer villapriserna att stiga. Vissa människor får därmed ökade förmögenheter och kan också öka sin konsumtion – vilket i sin tur kan medföra att man måste strama åt annan konsumtion med skattehöjningar (eller uteblivna sänkningar).

Lägre ingångspris

Om man å andra sidan höjer skatten sjunker värdet på villorna. I praktiken medför detta att de nuvarande ägarna får betala större delen av fastighetsskatten, vilket inte heller förefaller särskilt rättvist, åtminstone inte för nyblivna villaägare som ännu inte fått någon värdestegring. Kommande köpare får ett lägre ingångspris och kommer först på längre sikt att drabbas av den högre skatten. Det bästa är nog att ändra så lite som möjligt.

Enligt fastighetsbeskattningskommittén är det grundläggande skälet till skatten att man bör ha en likformig beskattning av olika kapitaltillgångar. Villan ses inte bara som en bostad utan också som ett investeringsobjekt. I viss mån är det säkert riktigt att köp av åtminstone de dyraste villorna i viss mån styrs av att de också kan ses som investeringar. Kritikerna förkastar dock detta betraktelsesätt.

Det har ändå visat sig att det på sikt har blivit billigare att bo i villa än i lägenhet, vilket kan ses som frukterna av en gynnsam investering. Enligt konsumentprisindex har lägenhetshyrorna på tio år stigit med 74 procent, men egnahemskostnaderna med bara 13 procent.

Enligt kommittén uppkommer genom villainvesteringen en “icke-monetär avkastning” som motsvarar den avkastning man får av andra investeringar, till exempel när man köper aktier. Om man inte beskattar avkastningen av det egna hemmet på samma sätt som avkastningen av andra investeringar, så kommer en större del av sparandet och kapitalbildningen i ekonomin att styras till bostadssektorn på bekostnad av andra delar av ekonomin, säger kommittén. Detta kommer att påverka ekonomins långsiktiga tillväxt samt utrymmet för annan konsumtion och “välfärdshöjande åtgärder”. Eftersom annan kapitalavkastning beskattas med 30 procent bör också avkastningen av en fastighetsinvestering beskattas med lika mycket.

Samma siffra

Det som utredningen kommer fram till är att villainvesteringen bör anses ge en schablonmässig avkastning som är lika med realräntan. Men eftersom reavinstbeskattningen på bostäder är så låg, vilket motiveras med att man annars får inlåsningseffekter och minskad rörlighet, bör schablonintäkten sättas något högre än avkastningen på en riskfri investering. Kommittén hamnar på

5 procent av taxeringsvärdet, vilket med 30 procents kapitalskatt motsvarar 1,5 procent av taxeringsvärdet, alltså samma som dagens fastighetsskatt. Detta förutsätter då att frysningen av taxeringsvärdet upphör, med påföljd att skatten höjs kraftigt.

Utredningen ger alltså logiska argument för att detta ska ske. Men logiken är närmast spetsfundig. Köp av bilar, båtar, antikviteter osv. är också ett slags investeringar. Men där beskattas inte avkastningen. Enligt utredningen har detta praktiska skäl. Man kan ju inte beskatta alla varaktiga varor. I så fall skulle den som använder samma byxor i tio år krävas på avkastningsskatt. Därmed har det logiska resonemanget omvandlats till att istället handla om vad som är praktiskt möjligt.

Skattefri konsumtion

Men utredningen framför också ett annat argument. Det är att bostäder är belåningsbara på ett helt annat sätt än andra kapitalvaror som bilar och båtar. Eftersom räntorna får dras av kan den som äger sin bostad finansiera konsumtion, eller inköp av kapitalvaror, med obeskattade medel i högre utsträckning än andra.

Slutsatsen blir att man, enligt kommittén, inte bör behålla avdragsrätten för skuldräntor och samtidigt avskaffa den löpande beskattningen av ägda bostäder. Men detta inbjuder snarast till en invändning mot kapitalbeskattningen som helhet. Först beskattar man kapital hårt, så att sparandet minskar. Då måste man utvidga skatten även till bostäder, för att hindra att pengarna går dit. Det mest gynnsamma för tillväxten vore om man inte alls beskattade sparande och investeringar, utan enbart arbetsinkomster och konsumtion.

Men vad är det samtidigt som säger att beskattning av bostäder medför att kapitalet i ökad utsträckning strömmar till näringslivet? Högre beskattning av bostäder medför kanske i stället att hushållen använder pengarna till annat slag av konsumtion. Och finns det i så fall någon anledning för staten att främja ett slag av konsumtion före något annat, som bostaden? Faktum är ju att bostaden inte bara beskattas som kapital, utan också som konsumtion eftersom det numera är full moms på byggande och bostadstjänster.

Välfärdshöjande

Kommittén befarar också att sänkt skatt skulle leda till för stort byggande. På kort sikt är det troligt att höjd skatt på ägda bostäder skulle sänka priserna och minska byggandet (eftersom det blir billigare att köpa begagnat). Därmed skulle bostädernas anspråk på kapitalet minska, som utredningen uttrycker det.

Frågan är om detta skulle få någon effekt på tillväxten och utrymmet för “välfärdshöjande åtgärder”.

För det första är det alltså inte säkert att pengarna skulle gå till investeringar. Om hushållen i huvudsak betraktar bostaden som ett konsumtionsobjekt, borde sparandet förbli oförändrat. I stället kan man vänta ökade inköp av andra varor och tjänster, till exempel bilar och utlandsresor. Dessutom begränsas numera inte tillgången på kapital av det inhemska sparandet.

För det andra bör man fråga sig om det i dag alls är lämpligt att bromsa bostadsbyggandet genom att öka beskattningen. Tvärtom är det många som anser att man bör öka byggandet kraftigt i vissa regioner för att motverka flaskhalsar som annars kan bromsa tillväxten. Byggandet är i dag lågt, historiskt sett.