Hellre ny partner än ny bank

Bankkunder verkar mer benägna att byta livspartner än att byta bank. Den misstanken bekräftades mer än väl när konkurrensverket och konsumentverket i utredningen “Konsumentrörligheten på de finansiella marknaderna” tog pulsen på kundernas vilja att rösta med fötterna.

Bankkunderna, särskilt i fall de är helkunder, orkar inte byta konto, långivare eller fonder om de inte tjänar riktigt mycket pengar på det.

I undersökningen tillfrågades 2 000 bankkunder om hur mycket pengar man måste tjäna för att man ska välja en annan tjänst än bankens. Resultatet visade att kunderna är mest benägna att byta bolån. Det är inte så konstigt, då bostaden ofta står för en fjärdedel av hushållsbudgeten. Men medan 11 procents besparing räcker för att genomsnittskunden ska lägga om bolånet, krävs det hela 53 procents besparing på fondavgifterna (se diagram härintill). Det är svårt för fondförvaltare att möta det kravet och ändå behålla sin lönsamhet. Fondförvaltare utanför storbankerna kan knappast konkurrera, teoretiskt sett.

Öppnade ögon

PPM öppnade ögonen för många att det fanns andra alternativ. I ett system där byten inte kostar och där det inte fanns några gamla inlåsningar valde många kunder utländska förvaltare, fonder med låga avgifter eller god historisk avkastning.

Sådana medvetna val kan kunderna alltså göra. Däremot verkar de inte kunna få upp ögonen för att de i många fall betalar onödigt mycket pengar för medioker förvaltning. Av förra årets nettoinflöde till fonderna (exklusive PPM) på 45,8 miljarder kronor är det fortfarande så att 60 procent av det går till bankerna, enligt Svensk Fondstatistik.

Men på en uppåtgående marknad väger lojaliteten tungt. Så länge avkastningen är positiv och pengarna växer i absoluta tal är det ingen som funderar över om priset för en indexnära förvaltning ligger på skälig nivå.

Kunskapen hos allmänhet och köpare av förvaltning ökar visserligen. Det är bra för kvaliteten på tjänsterna och för kundernas förmåga att värdera tjänsterna till en mer korrekt prisnivå. Ändå har små högavkastande förvaltare som Odin Fonder fortfarande en ytterst liten marknadsandel. En förklaring är att det är svårt att konkurrera med bankernas distributionsnät; det vill säga bankkontoren.

– Distribution är A och O. I de kundträffar vi har visar det sig att mer förmögna ofta har ett stort kapital inlåst i Allemansfonder, konstaterar Mikael Wickbom, Odin Fonder.

Överutbud

Trots att bolaget har ett avtal med Föreningssparbanken har det gått trögt. Banken har, enligt Affärsvärlden, knappast satsat så mycket krut på att faktiskt sälja externa fonder – det viktiga är att de finns om någon kund händelsevis skulle fråga.

Valtrötthet och ett överutbud av olika sparprodukter bidrar också till att många kunder resignerar. Även om det kanske inte är det bästa för framtiden, är det förståeligt att vanliga konsumenter lunkar på i upparbetade hjulspår. Som vid varje byte av partner vet du vad du har, men inte vad du får.