Heja Sverige friskt humör

På Bilia Haga Norra i Solna står säljarna redo. Det är fortfarande en viss semesterstämning, men hallen är full av nya bilar. De står i princip överallt där det finns utrymme. På paradplats den nya versionen av Volvos stadsjeep XC90 med tända strålkastare.

Och redan vid halv tio denna torsdagsmorgon i augusti är det gott om kunder. Att Grekland nyligen var en hårsmån från att tvingas ut ur euron, att Kinas börser har kollapsat och att Riksbanken åter har förlängt prognosen för hur länge Sveriges ekonomi behöver dopas med minusräntor, är inget som bilhallarna märker av. Inte heller att hushållens sparkvoter ligger på rekordnivåer eller att svenskarna i enkäter är allmänt pessimistiska om landets ekonomiska framtid.

För det har aldrig sålts så många bilar under en julimånad i Sverige som nu, sommaren 2015. Visserligen är juli en av de sämsta månaderna på året för bilsäljarna, men trenden är tydlig: nybilsförsäljningen i Sverige tangerar rekordåren i slutet på 1980-talet.

Branschorganisationen Bil Sweden höjde just före sommaren prognosen för helåret till 327 000 nyregistrerade bilar. Det är 20 procent mer än ett normalår. Men om trenden håller i sig finns faktiskt chansen att rekordet från 1988 ryker i år. Då registrerades 344 000 nya bilar, en nivå som många trodde aldrig skulle nås igen.

År 1988 var för övrigt samma år som Leif Holmin började som bilförsäljare. Han var då mellanstadielärare, men sökte ett jobb som hade bättre ekonomisk potential. I dag är han ansvarig för Ford-försäljningen på Bilia i Haga Norra, en av landets största bilhallar.

– Folk har pengar, det märker vi. Dessutom lånar de väldigt billigt. Man får relativt små löneökningar, men det blir verkligen ökningar, i stället för att de äts upp av inflationen, säger Holmin.

– Normalt när det är så här hett, då höjer Riksbanken räntan för att dämpa, men så är det ju inte den här gången.

På Bilia kostar det omkring 3,95 procent att låna till en bil, rörlig ränta. Den som i stället ökar belåningen på bostaden för att betala bilen kommer billigare undan. Privatleasing, en ny form av finansiering, har också sänkt tröskeln. Här är typkunden en ung människa, som har fått ett ganska bra jobb, men som ännu inte sparat ihop till de 20 procent som behöver erläggas kontant för att köpa en bil.

Enligt Konjunkturinstitutets senaste barometer är svenska hushåll, alltså privatpersoner, hyfsat optimistiska vad gäller sin egen personliga ekonomi, men betydligt mer negativa för Sverige som helhet. Medel- Svensson tror alltså att det ska gå åt skogen för grannen, men inte för honom själv.

Men att konsumenterna skulle vara oroliga för framtiden för Sverige känner Leif Holmin inte igen.

– Om människor hade varit rädda så hade det slagit mot vår försäljning. Vår bransch är väldigt konjunkturkänslig. Bilköparna tycker inte om ovisshet. Tror man att det ska bli sämre tider avvaktar man med att köpa nytt. ”Vi kör på med den gamla ett tag till.” Allra sämst för oss är det när regeringen aviserar att nya regler kommer, men sedan händer ingenting, som exempelvis med förmånsbeskattningen. Även om nya regler kan riskera att det blir sämre, är det bättre med skarpa besked än inga besked alls.

Hushållen fick stora skattesänkningar under alliansregeringarna. Tillsammans med reallöneökningar har det gjort att deras disponibla inkomster har stigit rejält, vilket skapar utrymme för den stora investering – och risk – som en ny bil är för de flesta. På det kommer en förmögenhetsökning där visserligen skulderna ökar snabbt, men värdet på bostäder, aktier och fonder ökar ännu snabbare.

Ofta sägs att bilbranschen är först in i kriser, och när det vänder är man först ut. Om det stämmer så går Sverige mot lysande tider. Men det var inte riktigt den bild av ekonomin och världen som medlemmarna i Riksbankens direktion hade onsdagen den 1 juli.

Runt det ovala bordet i direktionsrummet på Brunkebergstorg i Stockholm var alla sex riksbankscheferna samlade, omgivna av ett tjog tjänstemän. För att vara regnsommaren 2015 var morgonen ovanligt vacker, vindstilla, solig och klar. Sveriges BNP väntades växa snabbare än normalt de kommande åren och förbättringen på arbetsmarknaden fortsatte. Ändå var det svårt att vara optimist.

Bara några dagar tidigare hade ovädersmolnen tornat upp sig – även bildligt talat. Av Europas alla kroniskt sjuka länder fick Grekland ett skov som heter duga. Att det skuldtyngda landet befinner sig i närmast permanenta förhandlingar med sina långivare har de flesta vant sig vid. Men då premiärminister Alexis Tsipras den 26 juni utlyste folkomröstning och uppmanade sina medborgare att rösta nej till den uppgörelse han själv varit med att förhandla fram … ja det var något nytt. Till och med de mest härdade prognosmakarna satte kaffet i vrångstrupen.

Tobias Helmersson från Avdelningen för marknader inledde direktionsmötet på Riksbanken några dagar senare med att redogöra för den senaste tidens utveckling på de finansiella marknaderna. Dagen före hade Grekland missat en betalning till IMF. Det var inte en formell default, som betalningsinställelse kallas på finanssvengelska. Men det rådde ingen tvekan om att Grekland befann sig på randen till att ta klivet mot ett utträde ur eurosamarbetet. Bankerna höll stängt, liksom Atenbörsen. Utländska transaktioner var med några få undantag förbjudna.

Vad som skulle hända om Grekland lämnade förhandlingsbordet för gott och därmed sade adjö till euron visste ingen. De direkta effekterna för Sverige vore sannolikt små, de indirekta betydligt mer osäkra och potentiellt omfattande. En effekt skulle kunna vara en kraftig kronförstärkning, då internationella investerare letar en säker hamn om det stormar kring euron. Och om det är något Riksbankens direktion har ögonen på så är det kronan. Utlandssemestrande svenskar får gnälla hur mycket de vill, kronan ska vara svag. Ju svagare desto bättre. Och nu hade kronan stigit igen, 2,5 procent mot kronindexet KIX, som baseras på de viktigaste handelsvalutorna. Inte bra. En svag krona sätter fart på exportföretagen, som därmed valutadopas till framgång i världskonkurrensen. På köpet ger dessutom en svag krona så kallad importerad inflation, att utländska varor blir dyrare, som olja, datorer och utländska bilar.

Riksbankschef Stefan Ingves sammanfattade diskussionen: Penningpolitiken behöver bli ännu mer expansiv ”för att säkerställa att inflationen fortsätter att stiga mot målet på 2 procent”.

Så röstade direktionen enigt för ytterligare köp av statsobligationer för 45 miljarder kronor. Henry Ohlsson, en av de fem vice riksbankscheferna, reserverade sig dock mot att sänka reporäntan med 10 punkter till rekordlåga minus 0,35 procent, men fick alltså se sig slagen av majoriteten.

Dagen efter blev beslutet offentligt. Effekten blev som direktionen hade hoppats: kronan försvagades igen.

Att den akuta grekiska krisen skulle vara över bara någon vecka senare – trots ett ”nej” i folkomröstningen – hade man då såklart ingen aning om. Under dessa dramatiska dagar föll dessutom Kinas börser handlöst, när en av världens största tillgångsbubblor tycktes spricka. Exempelvis den 8 juli sjönk det breda indexet CSI300 med 6,8 procent. Shanghaibörsen hade då fallit 30 procent totalt sedan oron började någon månad tidigare. Endast omfattande statliga stödköp, blankningsförbud och börsstopp bromsade fallet. Med tanke på att Kina tillsammans med USA drar i princip hela världsekonomin är det dåliga nyheter.

Till de dåliga nyheterna, i varje fall om man sitter i Riksbankens direktion, hör också råvaruprisfallet, inte minst oljan. Brentoljan har de senaste sex månaderna fallit från 66 dollar fatet till under 50 dollar, delvis på grund av Kinas inbromsning, delvis som en effekt av Iran-avtalet. Om det senare träder i kraft öppnas världsmarknaden upp för landet. Låga priser på olja och råvaror betyder, allt annat lika, att den importerade inflationen sjunker, och dessutom smörjs industrins hjul, så att kostnadsnivån sjunker ytterligare.

Till de goda nyheterna hör att Sverige går riktigt bra – faktiskt överraskande bra.

Statistiska Centralbyråns preliminära nationalräkenskaper för andra kvartalet 2015 släpptes den 30 juli. Rapporten gav ett första facit till hur landet gick under de tre senaste månaderna. Siffrorna bygger på ett mer begränsat underlag än den ordinarie beräkningen, som publiceras först i september. Denna den första versionen av kvartalssiffrorna går därför under smeknamnet ”snabben” på finansmarknaden.

Den senaste snabben var en mindre skräll. Sveriges BNP ökade med 1,0 procent mellan första och andra kvartalet 2015 och med 3,0 procent jämfört med andra kvartalet ett år tidigare. Klart bättre än väntat och ett tecken på att Sveriges tillväxt är betydligt högre än i de flesta andra i-länderna, till och med i paritet med USA, där centralbankschefen Janet Yellen nu öppet talar om att kunna höja styrräntan ”innan året är slut”.

Det var främst exporten som drog upp tillväxten, tillsammans med hushållen, som konsumerar som aldrig förr. Även den offentliga sektorn konsumerar mer. Däremot var de fasta bruttoinvesteringarna (köp av fasta tillgångar minus avyttringar) en besvikelse. Kort sagt: företagen säljer mycket, både hemma och utomlands, men är fortfarande inte sugna på att investera.

SCB:s preliminära siffror för andra kvartalet har stor reell betydelse och används bland annat som underlag till regeringens höstbudget. Finansdepartementet gör en egen BNP-prognos utifrån siffrorna och får på så vis fram ett reformutrymme, alltså hur mycket politikerna har att röra sig med. En höjning av a-kassan eller en ny supermiljöbilspremie kan alltså stå och falla med snabben. Problemet är att siffrorna inte alltid är så tillförlitliga.

– Det har funnits tillfällen när snabben förvirrat mer än den hjälp, säger Swedbanks chefsekonom Anna Felländer.

Hon, liksom flera andra Affärsvärlden talar med, pekar på att uppgifterna för exportens utveckling är de som löper störst risk att revideras i september.

Framför allt är det ”merchanting” som spökar. Det kallas även ”tredjepartshandel”. Typisk merchanting är om exempelvis telekomkoncernen Ericsson har utvecklat en ny basstation för mobiler i Sverige, men tillverkar den i Kina. När Ericsson får en order från en amerikansk telekomoperatör skickas utrustningen direkt från Kina till kunden i USA. Vinsten på affären bokförs däremot som en svensk exportintäkt i statistiken. ”Det finns alltså en stark koppling mellan fysiska varor och merchanting och dessutom mellan merchanting och globalisering”, skrev SEB i ett nyhetsbrev i fjol.

Till skillnad mot traditionella exportintäkter leder merchanting varken till särskilt många nya jobb i Sverige och den påverkar inte heller inflation eller kronkurs i nämnvärd grad. Men merchanting står för en betydande del av Sveriges BNP, cirka 2 procent.

Tidigare registrerades merchanting som tjänsteexport. Men för ett år sedan lades posten på varuexporten i stället. Eftersom ett fåtal multinationella industriföretag står för nästan hela merchanting-posten hålls detaljerna hemliga av SCB, för att den för datainsamlingen så viktiga sekretessen inte ska röjas. Lena Hagman, chefsekonom på tjänsteföretagens organisation Almega efterlyser mer detaljerad information.

– Ibland kan det vara jättestora summor. Uppåt 83 miljarder kronor förra året. Men det är inte något som redovisas löpande. Hur mycket av varuexporten förklaras av merchanting? Jag har tjatat på SCB att de åtminstone kunde redovisa summan.

Samtidigt var exporten den största enskilt bidragande faktorn till BNP-lyftet andra kvartalet i år. Mer specifikt är det tjänsteexporten som lyfter Sverige. Exporten av varor – som pappersprodukter, järnmalm, timmer och fordon – var oförändrad medan exporten av tjänster steg med hela 2,9 procent, en mycket stark siffra.

– Den svenska tjänsteexporten är helt fantastisk. Vi kanske börjar bli lite utkonkurrerade på varuproduktionen, men tjänsteexporten är ett nytt ben att stå på. Och det är inget dåligt ben med tanke på att den står för 20 procent av näringslivets BNP. Det är väldigt positivt för Sverige, säger Handelsbankens chefsekonom Jan Häggström.

Något som dock ofta glöms bort är att tjänsteexporten till stor del kommer från bolag som intuitivt kan uppfattas som varuproducenter. Ovan nämnda Ericsson är ett typexempel, men även ett typiskt verkstadsbolag som exempelvis rullagertillverkaren SKF är i växande utsträckning en tjänsteleverantör.

Lena Hagman pekar också på hur flaskhalsar börjar skapas inom den högkvalifice rade privata tjänstesektorn – alltså den typen av företag som Sveriges framtid bygger på. Den senaste månadssiffran på tjänsteproduktionsindex bekräftar att sektorn inte växer lika snabbt som tidigare, inte minst it-bolag tycks sakta in, exempelvis minskar antalet it-konsulter. Och detta trots att Konjunkturinstitutets senaste barometer visar på stark efterfrågan.

– Den enda rimliga förklaringen är att företagen inte klarar att öka produktionen i den takt som efterfrågas. De hittar helt enkelt inte personal.

Lena Hagman, liksom de flesta andra Affärsvärlden talar med, menar att tjänsteexporten går mycket bättre än varuexporten, även om den senare fortfarande står för långt större summor. Varuexporten, däremot, vägrar att ta fart på riktigt. Men, som sagt, hur exakt data för ett enskilt kvartal är, är svårt att svara på.

– SCB jobbar jättemycket med att få in uppgifter från de stora multinationella företagen, som är så betydelsefulla för investeringarna, exporten och tjänstesektorn. Men företagen har själva svårt att förstå vad SCB behöver för uppgifter. Det är en sådan sammanblandning mellan varor och tjänster och olika länder.

Inte bara Sverige, utan de flesta OECDländer har ett statistikproblem då tjänsterna växer i betydelse, samtidigt som de är mycket svåra att mäta med någon större precision. Det betyder att kvaliteten på statistiken sjunker, något som bekymrar SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

– Orsaken är inte bara för att jag är beroende av statistik i mitt nuvarande jobb som chefsekonom.

Redan när han arbetade på Riksbanken för femton år sedan och tjänsterna blev viktigare var det svårt att få in rätt data. Det har inte blivit lättare, tvärt om. Samtidigt fattas dagligen viktiga beslut i det privata näringslivet, i politiken och inom offentlig sektor, som bygger på att statistiken är korrekt.

– För det första är jag rädd för att kvaliteten på statistiken sjunker. För det andra är jag rädd för att ekonomerna i dag är dåliga och inte riktigt begriper statistiken. För det tredje bygger många modeller på samband som inte längre gäller. Ändå, när vi stoppar in siffrorna i modellerna, tror vi att det är sanning som kommer ut.

Hushållens konfidensindikator, det vill säga hur privatpersoner ser på sin egen och landets ekonomi, är ett exempel på svårtydd statistik. I den senaste konjunkturbarometern från KI, som publicerades i slutet av juli, steg den sammanvägda indikatorn för tredje månaden i rad. Indexet ligger strax över 100 – vilket tyder på en aningen starkare tillväxt än normalt i svensk ekonomi.

Samtidigt sjönk hushållens förtroende för ekonomin för andra månaden i rad, till 96,4 i juli, från 97,6 i juni och 99,2 i maj. Tittar man närmare på siffran, så är den uppdelad i två delar: en mäter hushållens syn på sin egen ekonomi, en mäter hushållens tilltro till Sveriges ekonomi. Mikroindex ligger fortfarande över hundra. Det betyder att hushållen är mer positiva än normalt om sin egen ekonomi. Makroindex, alltså medelsvenssons syn på landets utsikter, föll med 0,8 enheter till 90,9, vilket betyder en utbredd pessimism.

Som Jan Häggström på Handelsbanken påpekar, har hushållen all anledning att vara nöjda.

– Hushållen har det väldigt bra. Visst växer skulderna, men tillgångarna växer ännu snabbare. Ökande bostadspriser och stigande börser ger en känsla av förmögenhet, som tillsammans med reallöneökningar och skattesänkningar ger hushållen en fantastisk köpkraft.

Å ena sidan finns ingen direkt motsägelse mellan att vara tillfreds med sin egen situation och samtidigt orolig för samhället som helhet. Å andra sidan består samhället av just dessa – till stor del – optimistiska medborgare. Så vadan pessimismen?

SEB:s Robert Bergqvist tror att Riksbankens extrema penningpolitik i sig kan skapa oro. Många svenskar är glada för att betala låga räntor men rädda för att skulduppbyggnaden i samhället i stort kan leda till problem längre fram, inte minst på bostadsmarknaden. Många minns fortfarande korrigeringen på bostadsmarknaden i början av 1990-talet.

– Det finns en risk att Riksbanken går över gränsen och att man får ett försiktighetsbeteende i stället. Svenskar gillar att det är ordning och reda i ekonomin, säger Robert Bergqvist.

Han pekar på ett fenomen som ekonomerna kallar Ricardiansk ekvivalens, döpt efter nationalekonomen David Ricardo som verkade i England i början på 1800-talet. Ekvivalensen – likvärdigheten – innebär att det spelar mindre roll om staten höjer skatterna eller lånar pengar för att finansiera sig. Medborgarna förstår att det ändå är den privata sektorn som får betala, om inte förr så senare. Ett statligt sparunderskott leder då till ett privat sparöverskott.

– Normalt sett är det offentliga finanser som Ricardiansk ekvivalens syftar på. Men det blir något liknande med Riksbankens penningpolitik. Svenskarna tror att den kommer att ge problem längre fram och det tar udden av penningpolitiken.

Den ständiga eurokrisen och nu i sommar även Kinas börskaos sänker sannolikt också tilltron till samhällets ekonomiska tillstånd.

– År 2009 var det en liknande situation. Hushållen hade pengar i plånboken, men så lyssnade man på nyheterna i tv där de sa att allt var nattsvart och så tänkte man ”nu går det åt skogen”, säger Erik Pensers chefsekonom Sven-Arne Svensson.

Annika Winsth, chefsekonom på Nordea, pekar också den verklighetsbild som förmedlas av politikerna.

– Regeringen, både den nuvarande och den förra, svartmålar helt i onödan. Det gäller alltså både Anders Borg och Magdalena Andersson, något som är både onödigt och olyckligt.

Svenskarna sparar mycket riktigt också på rekordnivåer. Sparkvoten, det vill säga disponibel inkomst minus konsumtion, ligger på 8 procent, den högsta siffran sedan SCB började mäta 1980. Läggs även tjänste- och premiepensioner på är siffran över 15 procent.

De flesta ekonomer Affärsvärlden talar med tror att det kan finnas anledning att höja prognoserna för Sveriges tillväxt i år ett snäpp. Ingen tror att Riksbanken kommer höja styrräntan inom förutsebar tid. Snarare tvärt om. Inflationsmålet med det omvända kronförsvaret som viktigaste vapnet trumfar ut allt annat.

– Om du frågar någon: ”Vi har 3 procents tillväxt, sysselsättningen ökar snabbt liksom den privata konsumtionen – vad ska man då ha för reporänta?”, ja, då är svaret antagligen inte minus 0,35 procent, säger Annika Winsth.

Anna Felländer tror att Riksbanken fortsätter att föra en ”mjuk” penningpolitik, för att understryka att de menar allvar med att värna inflationsmålet, med ytterligare åtgärder för att hålla kronan svag och stabilisera inflationsförväntningarna inför lönerörelsen. Hon påpekar samtidigt att Riksbanken kommer att ha köpt statsobligationer för 135 miljarder kronor vid årsskiftet, om planen följs. Det motsvarar en fjärdedel av den utestående stocken, vilket i förlängningen kan ”allvarligt hämma likviditeten” på marknaden. I ett sådant läge kan fortsatta köp av räntepapper även omfatta bostadsobligationer och/eller kommunobligationer.

– Riksbankens handlingsfrihet är begränsad. Sverige är en liten öppen ekonomi med en mycket stor centralbank i vår närhet, ECB. Så länge ECB för en extremt lätt penningpolitik så har Riksbanken inte så mycket att välja på än att följa efter, säger Anna Felländer.

Riksbanken håller nästa penningpolitiska möte den 2 september. Dagen efter kommuniceras beslutet. Men i dag finns inte mycket som talar för att direktionen kommer göra något som lägger sordin på det svenska tillväxtkalaset.